Gamla testamentet hade nog gillat 2024
Dödandet används som kommunikation
Vad är ett liv värt? Inte så mycket nu för tiden?
På sina håll, ter det sig nästan som om livet inte är tillräckligt i sig själv, utan är ett medel för något annat. Tydligaste exemplet är det som sker i Gaza just nu. Israel dödar barn som i en bisats, som om det finns ett högre syfte, som om ett barns liv, dess varande, endast existerar i funktion till något annat.
Det är en vulgär, hårt vriden narcissism, barnets liv som medel. Barnets död som medel för det andra, högre politiska syftet. Det är oheligt. Ett barbariskt krig.
Samtidigt som det pågått har en debatt puttrat mellan två kulturskribenter om Gud finns. Joel Halldorf och min redaktör. Hoppas han inte censurerar mig nu för det jag ska säga. Men det är en ytlig fråga. Sanningen är mer akut. Den att Gud finns i varje barn. Ja, till och med i varje äcklig människa. Som den mest rabiata högern ser på abort, precis så är den praktiska verkligheten. Men högern har fel om abort, så misstolka inte mig här.
Att välja sida mellan stympade lemmar och martyriserade treåringar och strypning av medel till UNRWA från Sveriges regering, ska inte vara ett val. Men det blir det om det inte finns ett incitament att tro på livets helighet i sig själv, eller kalla det Gud. Vem bryr sig. Och snälla inga gymnasiala teodicé-krumbukter nu. Jag vet att många ateister (och troende) (killar) blir tokiga av bara av att nämna Jahve. Så låt oss ta bort ordet Gud från ekvationen. Jag försöker bara påkalla den gemensamma begåvning som finns i varje människa som är att kunna göra ett intellektuellt val att behandla livet som om att det är magiskt, mystiskt, upphöjt. Underkasta sig dess varande. Bara på grund av dess varande. Tillbe hjärtats slag. Bara för att ett hjärtat slår.
Och obs fortfarande för abort! Det handlar om att teoretiskt acceptera den heliga aspekten av en människa och hur den heligheten i sig ska freda människan. Till och med en ond människa.
Nyligen mördade vackra ynglingen Luigi Mangione den lönnfeta Brian Thompson, vd för ett vinstdrivande sjukförsäkringsbolag. Ett kommunikativt mord. Ett svar på bolagets sätt att behandla människor som kreatur. I otalet poddar går att lyssna till vittnesmål hur försäkringsbolaget maskar med att hjälpa sjuka människor och låter dem dö.
I media har Mangione framställts som en inkarnerad Che Guevara. Men den 50-årige mannens liv var en symbol i Mangiones händer. Ett objekt. Ett medel. På samma sätt som Netanyahu tror han dödar människor som ett nödvändigt offer, så resonerade, om inte Mangione så, hans supportrar. Läsningen i kommentarsfälten har en ”man får knäcka några ägg för att få en perfekt kaka”-retorik. På diplomatspråk kallas det humanitära interventioner.
Och på samma sätt som som att förskolebarn systematiskt får sätta livet till, blev vd:ns orkestrerade död en nödvändighet för det högre syftet att belysa social misär i USA.
Att kommunikationen är så grov att ett människooffer måste äga rum är ett underbetyg till samtiden.
Det är också ett oheligt sätt att se på liv. Ett anti-intellektuellt sätt att närma sig politik.
Både högern och vänsterns har misslyckats i sina metoder att få till stånd den förändring just de anser krävs för deras sak. Gamla testamentet skulle approve dessa metoder, och tyvärr har 2024 gjort det, men jag hoppas fan inte 2025.
