Halldorf klarar inte av att ta ateism på allvar
Det är inte min sak att erbjuda alternativ till guds existens
I dokumentärfilmen ”Leaving Jesus” följer regissören Ellen Fiske med på ett slags avgiftningsbehandling i San Francisco. De medverkande har levt i familjer och sammanhang präglade av religiös dogmatism och försöker nu hitta en väg till ett meningsfullt liv i frihet.
Flera av dem återkommer till hur en särskild del av religionens plats i deras liv gjort dem illa. De har fått lära sig att allt i dem som är gott och bra är guds närvaro – och allt som är ont och fult i dem är deras eget. Ett budskap som får dem att börja hata sig själva när de slutar tro på gud. För då saknar de ju värdefulla egenskaper.
Ett liknande budskap har återkommit i en del mejl jag fått efter att jag skrev om gud och ateism för någon vecka sedan. Jag får förklarat för mig att det inte spelar någon roll vad jag tror, det som är gott i mig är ändå guds kraft och närvaro, vad jag än tycker om det. Det är rätt obehagligt, och fråntar mig min egen agens och personlighet.
Även rikskristne profilen Joel Halldorf, en betydande kraft i den religiösa trend jag skrev om i min text, gör mig lite illa till mods med sitt svar. Han argumenterar nämligen, med missionärens övertygelse, för att jag inte alls är ateist. Det jag skriver ska man inte ta på allvar, för Halldorf vet bättre om mig. Han ser tvivel som ”sprider sig obönhörligt i min själ”. Han ser att jag argumenterar emot gudstron blott för att tysta min ”molande tvekan”.
Jag fnissade först när jag läste det där. Men sen läste jag det igen och insåg att det är en djupt nedlåtande beskrivning. I bästa fall bara av mig, i värsta fall av gudsförnekare i allmänhet.
I övrigt drar Halldorf till med att jättemånga Nobelpristagare är kristna, som bevis på, ja jag vet inte vad. Jättemånga Nobelpristagare är också vita och män. Jag tror inte man ska dra för långtgående slutsatser om vita kristna mäns förträfflighet relativt andra grupper baserat på detta.
Religionen är ingen motvikt till det där …
Han skriver också att jag anser religiösa vara idioter, och även om jag uttrycker mig hårt i artikeln är den enda som får epitetet idiot i min text jag själv i 20-årsåldern.
Mer intressant, och väldigt relevant i relation till det jag framförde, är hur Halldorf skriver att ”det är upplysningens framstegsdyrkan som fött klimatkrisen”. För där hittar vi en viktig orsak till varför religionen börjar locka unga igen. Känslan av att konservatismens gudfruktighet kan vara subversiv, en motkraft mot kapitalismen, en ren blick på äkta värden – och att progressivitet och utveckling är orsaken till våra samhällsproblem. Det är lika fel i sak som påståendet om att gud finns. Men det är också ett perfekt sätt att glömma bort den verkliga boven: Kapitalismen. För det är inte upplysning och utbildning som skapat klimatkrisen. Det är rovdriften, ackumulation och koncentration av makt och förmögenheter. Exploatering av människor och miljö. Religionen är ingen motvikt till det där, den går mycket oftare hand i hand med de ledare och företag som slår sönder vår planet och startar våra krig.
Bara i en tid där politiska massrörelser försvagats, där demokratin träder tillbaka, desinformationen frodas och där det saknas skäl att tro på politikens kraft kan religionen bli svaret för fler och fler. Ett sådant läge befinner vi oss i nu – och Halldorf och andra missionärer är de första att utnyttja detta för att locka folk till kyrkan.
Jag har fått fler svar, i andra medier, som visar hur luddigt det lätt blir, och kanske därför också hur svårt det är att kritisera religion i allmänhet på det sätt jag försökte mig på.
… det låter som ett livsfarligt mandat till alla som sett ljuset
För hur ska man bemöta Henrik Jalalian på ETC samtidigt som man bemöter Dag Sandahl på Kyrklig Samling. Jalalian slår fast att ”Guds existens faktiskt inte ens spelar så stor roll” för troende medan Sandahl dundrar på: ”Synden är en söndrade kraft och Djävulen rasar för han vet att hans tid är kort”.
Jalalian skriver att vi inte ska bry oss om vad som står i bibeln utan lyssna på hjärtat, men hänvisar faktiskt till bibeln för att stärka sitt case. Närmare bestämt till ett stycke om att vi absolut inte kan använda den kunskap vi förvärvat. Vi får inte ”tänka ut saker på egen hand” all ”vår förmåga kommer från Gud”. Det är alltså inget annat än ren och skär magkänsla som ska tillåtas styra hur vi (eller Paulus) förmår andra att lyda herren. Jag är nu ingen teolog så ta min tolkning för vad den är, men det låter som ett livsfarligt mandat till alla som sett ljuset.
Dag Sandahl å sin sida citerar i sitt svar till mig vad jag tror är förre påven och konstaterar via honom att ”bibeln är sanningen”, och dessutom en bok ”utan fel”.
Slutligen. Såväl Halldorf som andra påpekar att jag inte erbjuder något alternativ eller någon mening. Det är inget argument vare sig för guds existens eller emot ateismen. Den som är bombsäker på att gud inte finns kan inte bara därför avkrävas tillfredsställande svar på frågan hur vi ska stå ut utan honom. Lika lite som människorna som slutar tro i ”Leaving Jesus” behöver förklara varför de har ett värde också utan att uppfyllas av gud.
