Jag sätter pengarna på att hen får litteraturpriset
Kanske är de skarpaste knivarna inte kvar i Svenska Akademien
I Söndagsintervjun i P1 fick Klas Östergren nyligen frågan hur han betraktar Svenska Akademien i dag. Lite oväntat svarade den beska kritikern att han numera såg Akademien som ”fullt rehabiliterad”. Vad han menade framgick inte, men man kan gissa. I dag finns inga ledamöter med kopplingar till Forum kvar. Akademien är jämställd, Frostenson utesluten och församlingens egen bockfot, Horace, har satts på avbytarbänken.
Med förra årets pris till Han Kang gjorde man ett tjusigt val. Inte bara var det det första till en asiatisk kvinna, utan också – vilket få uppmärksammade – helt i linje med Nobels ursprungsvilja. Dynamitkungen ansåg nämligen att priset borde gå till en stor insats från ”det förlupne året” – inte vara en medalj för lång och trogen tjänst. Han Kang är en författare mitt i steget som förmodligen har sitt storverk framför sig. Precis så ville Alfred Nobel ha det.
Det tycks med andra ord som om litteraturprisets Titanic kört sicksack mellan isbergen. Till och med avhopparen Östergren flaggar vitt. Nu skådar man klar sikt. Eller?
Ändå är det en stukad akademi som går till val. Inte bara har man förlorat sina mest prominenta författare (Klas Östergren, Sara Stridsberg, Lotta Lotass, Katarina Frostenson). Även församlingens kvalitetsmedvetande har blivit ifrågasatt. Djävulen syns i detaljerna: när Jon Fosse fick priset 2023 var det få som protesterade, men engelskspråkiga tidningar lyfte fram hur generisk och illa skriven motiveringen till priset var. Pinsamt, milt uttryckt.
En annan sak är den ständige sekreteraren Mats Malm. Han är rätt annorlunda jämfört med tidigare års sekreterare: en briljant litteraturkritiker (Horace Engdahl), en snillrik historiker (Peter Englund) och en spränglärd essäist (Sara Danius). Mats Malm, som gjort karriär på en litteraturdatabas, framstår som en stel pinne i jämförelse. Lägg därtill ett genant uttalande från ledamoten Ellen Mattson om att vissa författare föds med en ”nobelgen”. Efterkrigstidens fjompiga genidyrkan ringde och ville ha tillbaka sin formulering.
Misstanken smyger sig på att det inte är de vassaste knivarna som ligger i Akademiens etui. Nobelpriset må vara politiskt rehabiliterat, men kanske har det i processen förvandlats till en förgylld biljett på Ryan Air.
Nobelpriset har dock haft sina ups and downs – från begynnelsen. Det visar två nyutkomna böcker om Nobelprisets historia: Kjell Espmarks ”Litteraturpriset” och Paul Tenngarts ”Det litterära Nobelpriset”. Espmarks bok är en välkommen återutgivning, ursprungligen publicerad 2001. Man läser den för författarens vidunderliga intelligens och de stora linjerna som klarläggs elegant. Där skiljer Espmark mellan perioder då man belönat populärlitteratur (dåligt) och då man prisat ”banbrytare” (bra). 1930-talet pekar Espmark ut som en särskilt populistisk period och man kan nästan känna en rysning gå genom författaren när han skriver att Margaret Mitchell (”Borta med vinden”) diskuterades. Det är som om Akademien i dag skulle fundera över ett Nobelpris till Paulo Coelho. Så illa är det väl ändå inte nu?
Att ’Det litterära Nobelpriset’ kommer nomineras till Augustpriset ser jag som en självklarhet
Tenngarts ”Det litterära Nobelpriset” måste vara årets mest oväntade bladvändare. Trots att den handlar om världens mest kända pris är boken full av cliffhangers och oförutsägbara vändningar. Tenngart, som tidigare skrivit ganska bleka forskningsstudier, om översatt arbetarlitteratur och Birgitta Stenberg, kliver här fram som en av de stora stilisterna bland svenska litteraturvetare, och ansluter sig till en celeber skara som Johan Svedjedal, Ingrid Elam, Ebba Witt-Brattström, Sven Anders Johansson och Anna-Karin Palm. Att ”Det litterära Nobelpriset” kommer nomineras till Augustpriset ser jag som en självklarhet.
Särskilt spännande är hur Tenngart blandar om korten i historieskrivningen. Den ständigt utskällde Carl David af Wirsén lyfts fram som sekreteraren som gav Nobelpriset stjärnglans. Kvinnornas genombrott, skriver Tenngart, skedde på 20-talet – och då menas 1920-talet, inte 2020-talet (Deledda, Undset, Buck och Mistral i tät följd). Och under Horace Engdahls sekreterarperiod – som ofta setts som särskilt skönandlig – menar Tenngart att det skedde en ”journalistifering” av priset. Pristagarna beskrevs i termer av att de ”granskade”, ”kartlade” och ”undersökte”.
När man läser Tenngart blir man också medveten om att ingen skandal är ny under solen. Peter Handkes pris 2019 må ha varit skakande. Karln hade talat på Slobodan Miloševićs begravning! Men vad är det jämfört med belöningen till Johannes V. Jensen, precis när andra världskriget tagit slut? Imperialismens och rasbiologins stora försvarare! Och visst var Katarina Frostenson en lömsk jävel som viskade pristagarna till sin man Jean-Claude Arnault. Men nedrigheten står sig slätt mot skvallertackan Artur Lundkvist som satt på krogen och skrävlade om hur han röstat mot den vinnande kandidaten – innan tillkännagivandet.
Nobelpriset klarar sig nog, trots att det kläms mellan medelmåttornas formuleringar. Trots glappande, narcissistiska ledamöter.
Vem kommer då att få det i år? Går det till en man eller kvinna? Blir det en banbrytare eller en mera traditionell kandidat? Efter en originell period i mitten av 2010-talet, då en journalist (Aleksijevitj), en trubadur (Dylan) och en sf- och fantasyförfattare (Ishiguro) belönades tyder en del på mera stabila, mindre innovativa val. Visserligen har priserna till Han Kang, Jon Fosse och Annie Ernaux väckt diskussion – men någon stor överraskning kan ingen sägas vara. Tilldelas priset i den riktningen faller min gissning på en ungrare: Péter Nádas eller László Krasznahorkai. Båda har länge stått och stampat i Nobelspiltan. De skriver en ganska ”traditionell” modernistisk prosa och kan kategoriseras som ”vittneslitteratur”. Stabila val givetvis – och lite tråkiga.
… det ekokritiska fältet exploderar av kreativitet
Men det finns andra tendenser från senare år. Tenngart pekar på att det i motiveringen till både Louise Glück och Han Kang finns ett ekokritiskt inslag. Böcker som ”Vild iris” och ”Vegetarianen” vittnar om hur gestaltningar av planetära problem blivit centrala i den stora litteraturen. Detta är en genuint spännande linje: det ekokritiska fältet exploderar av kreativitet.
Ytterligare en tendens jag själv brukar peka på – och som Tenngart understryker – är hur Akademien suddat ut högt och lågt det senaste decenniet. När Dylan fick Nobelpriset sade Sara Danius, i en intervju med The Guardian, att pristagaren både var hög- och låglitteratur på samma gång. Inom populärlitteraturen finns två stora namn: Joyce Carol Oates och Margaret Atwood. Ett pris till någon av dem skulle inte kännas särskilt spännande, men det ligger ju i sakens natur. Det skulle också gå att tänka sig ett pris till en författare som enbart hängivit sig åt att utveckla en genre. Som den mästerliga skräckförfattaren Susan Hill eller science fiction-författaren George Saunders. Ett sådant val vore genuint nyskapande. Den sistnämnde skriver för övrigt noveller – vilket är ett konstnärligt fält som Akademien försummat historiskt. Utöver Alice Munro (2013) är det bara Paul Heyse (1910) som belönats för sina noveller.
I slutändan sätter jag ändå mina slantar på att Péter Nádas namn meddelas av Mats Malm den 9 oktober. En värdig pristagare, utan tvekan, med mästerverk som ”Illuminerade detaljer” och ”Egen död” på sitt CV. Men oavsett om det blir han eller någon annan kommer fler än jag fråga sig: fick hen just en lågprisbiljett till olympen?
Café Bambino: Jeffrey Epsteins offer talar, igen
Konstpodd: I själva verket
