Glöm Messiah Hallberg – årets röst tillhör henne
Rosalías ”LUX” kommer att bli en av 20-talets självklara referenspunkter
Läser nomineringarna till Stora journalistpriset från ett dyngsurt Cork. I kategorin ”Årets röst” står komikern Messiah Hallberg mot journalisten Anders Holmberg och teologen Joel Halldorf.
Samtidigt pågår en ”debatt” om vem (Aase Berg) som kallat vem (Selma Brodej) för en liten fitta i sin dagbok. SVT:s nya nöjessatsning består av att Christopher Garplind ska åka på avdragsgill charter med Anna Anka. Rotera! Här finns, som vanligt, inget att se.
I den verkliga världen tillhör årets röst förstås spanska Rosalía Vila Tobella som i fredags släppte ”LUX”, ett album som – så långt det ännu är möjligt – kommer att bli en ”Homogenic”, ”Min kamp”, ”The wire”, ”My beautiful dark twisted fantasy” eller, för den delen, ”Ducks, Newburyport” för 20-talet. En samlande referenspunkt som blickar ut över 30-talet. Ett sent förverkligande av Donna Summer och Giorgio Moroders idé om kommers som avantgarde. Ett album i samma härad som ”Sign o' the times”; byggt för ett sekel utan tro på konst.
Någon på Columbia har fått för sig att ge en småeljest flamencosångare totala resurser
”LUX” fyra akter borde enligt tidens logik framföras på en oberoende teaterscen inför tjugofem personer. I stället utspelar de sig högst upp i den globala nöjeshierarkin. Någon på Columbia har fått för sig att ge en småeljest flamencosångare totala resurser för att låta konstformen pop, en sista gång, förgöra alla gränser: Rosalía approprierar fjorton språk, skriver arior trots att hon inte kan, kallar in Björk och Guy-Manuel de Homem-Christo, liksom Londons symfoniorkester. I det avslutande spåret faller magnolior över hennes döda kropp.
”Jag börjar tröttna på kändisar som hänvisar till andra kändisar”, sa Rosalía nyligen till The Guardian. ”Jag blir mer upphetsad av helgon.” Ljusinsläppet är mycket starkt på ”LUX”. Ett av hennes uttalade uppsåt var att konkretisera Leonard Cohens rad om att det är i sprickorna som ljuset kommer in.
”LUX” manifesterar de teorier som den amerikanske kritikern Wayne Koestenbaum framförde i standardverket ”The queen’s throat: Opera, homosexuality and the mystery of desire” från 1993. Liksom sopranen i Koestenbaums läsning bygger ”LUX” på kontroll som nästan brister. Känslor uttrycks inte, de iscensätts. En i kontexten avgörande och alldeles radikal skillnad.
Expediten i en av Corks många skivbutiker säger att det är ”the greatest album I’ve ever heard”. Utsagan accepteras. Jag köper ”LUX”, en Alice Coltrane-bootleg till min dotter och ett album med den irisk-kurdiske bouzouki-spelaren Mohammad Syfkhan. Här, i en liten skivaffär i Cork, glömmer jag att jag tillhör en folkilsk nation där allting handlar om att vara relaterbar, aldrig om att vara otänkbar. För övrigt tillägger jag att Aase Berg kallar mig sin ”absoluta favoritskribent” på sidan 87.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
