Här bombades en generation författare
Förlagen som lyfter ukrainsk litteratur bör hyllas
Omställning till krigsekonomi brukar gynna nationer efteråt, i fredstid. Exempelvis växte välfärdsstaterna fram ur världskrigens ekonomiska planering.
Frågan är om vi inte skulle kunna tala om en litteraturens krigsekonomi på samma sätt? Sedan Rysslands fullskaliga invasion har flera småförlag ställt om sina löpande band och börjat publicera ukrainsk litteratur. Och det handlar inte bara om dikter från fronten och snabbskrivna porträtt av Volodymyr Zelenskyj. Samtidigt som städer som Mariupol lagts i ruiner har småförlag räddat dess litteratur åt en svensk publik. Den specifikt ukrainska traditionen har slitits ur det ryska imperiets kulturhistoria – från Gogol till 1930-talets avrättade avantgardister.
Förlagen som genomfört räddningsaktionen är många, men en tapperhetsmedalj bör särskilt tilldelas Ersatz.
Sedan kriget startade har de pumpat ut både nya och gamla böcker från Ukraina. För att ta ett exempel: redan innan kriget kunde man läsa ukrainska Zerhij Zjadan på svenska. Men numera finns nästan hela hans författarskap översatt. I dagarna kommer hans poetiska skildring av sin hemstad Charkiv ut, ”Mesopotamien” (översatt av Sofia Uggla). Läs den, och läs hans mästerverk ”Internatet” och ”Anarchy in the UKR”.
Zjadans metod att dubbelexponera ett samtida Ukraina mot ett mytiskt tidsplan – som om det alltid fanns en äldre berättelse under den vi läser – gör honom till en av världens bästa författare. Att hela hans författarskap snart finns översatt till svenska tror jag inte skulle ha skett utan den litterära krigsekonomin.
Ändå skulle jag denna sorgliga dag, när kriget fyller tre år, särskilt vilja tipsa om en annan nyutkommen titel från Ersatz. Viktoria Amelinas ”Se kvinnorna se kriget” är ett postumt utgivet verk av en ukrainsk författare som dokumenterade krigsbrott. Boken var bara halvfärdig när en missil träffade pizzerian i Kramatorsk där Amelina befann sig.
”Se kvinnorna se kriget” är utgiven som den är, med ofullständiga meningar och upprepningar som nog skulle ha redigerats bort om Amelina fått leva. Men märkligt nog förhöjer det läsupplevelsen – som om förlaget och översättaren Ola Wallin lämnat kvar granatsplitter i boken. Avsnitten där de intellektuella analyserna är oskadda framstår som små mirakel.
Att boken är så oredigerad gör också att Ukrainas kulturella liv framträder i fyrfärg. Amelina namedroppar författarvänner, upprepar historier om litterära rörelser, mässar namnet på en död barnboksförfattare.
Margaret Atwood vill i ett förord se en medveten poetik och liknar Amelina vid en repetitionens mästare som Samuel Beckett. Det är en välmenande jämförelse, men själv tycker jag att boken blir mer drabbande om man erkänner just det ofärdiga i den: som en hastigt inkarvad anteckning i timmerlagret på skyttegraven.
Här bombades en generation författare. Detta är deras namn.
