Djungelns lag breder ut sig – men inte i schack
Jag kastar mig in med förnyat självförtroende
En man blir arresterad av Gestapo och inlåst i ett sterilt rum. Veckorna går och den ständiga isoleringen bryter ned honom mer och mer – tills han en dag kommer över en bok. En återgivelse av 150 mästerpartier i schack.
I brist på annat att fästa tankarna vid börjar han rekonstruera alla partier i boken, först på sin rutiga filt med pjäser av brödsmulor, sedan i huvudet. Snart har han memorerat allihop, varpå han börjar spela med sig själv. Efter månader av spelande attackerar han slutligen sin vakt och skär sig blodig med ett sönderkrossat fönster. När han vaknar upp igen är det i tvångströja.
Miljön på vin- och schackbaren Svarta Hästen är en helt annan än det sterila rummet i Stefan Zweigs klassiska novell ”Schack”. Här, i den stämningsfullt upplysta källarlokalen under krogen Laroy på Stureplan, finns ingen sliten tapet med sicksackmönster att stirra sig fördärvad på – istället står vinflaskor stilfullt uppradade längs med väggarna. Mannens rutiga filt är på samma sätt utbytt mot schackbräden med vackert snidade, ”perfekt viktade” pjäser, och där mannens cell är tyst sånär som på hans egna sporadiska, maniska utrop (”matt!”, ”c4-c5”!) ljuder på Svarta Hästen ett lågmält, sofistikerat sorl.
Ändå är spelet detsamma.
Jag och min gode vän Gustav besöker Svarta Hästen en onsdagskväll för att bättre förstå schackets lockelse. De senaste åren har spelet nämligen fått ett uppsving, en utveckling som kan sägas ha påbörjats med Netflix-succén ”The Queen’s gambit” och sedan fortsatt genom uppkomsten av omåttligt populära schackstreamers.
Jag gick i högstadiet i början av allt detta och minns hur halva klassen blev självutnämnda schackexperter över en natt – men jag upplevde den personliga förnedringen i att förlora som så stor att jag lade av nästan direkt.
Efter att vi först försett oss med varsitt glas rödvin slår vi oss ned vid vårt bokade bord och börjar spela. Gustav har studerat olika öppningar på tåget hit, och tar det hela mer seriöst än jag. Jag fördriver tiden mellan dragen med att fråga vänparet bredvid oss varför de är här.
– Vi har tröttnat på biljard, och ingen av oss har något schackbräde hemma, säger den ena.
– Jo, jag har det, säger den andre.
– Har du?
Jag rör mig runt i lokalen och frågar ett antal om de spelar ”mer intuitivt eller teoretiskt”. Fler än förväntat säger att de spelar helt på känsla (”jag flyttar mest pjäser”), men inte alla. En man beskriver sin träningsrutin, som bland annat inbegriper att han låter AI analysera partierna han spelar. Jag bjuder över honom till vårt bord för att analysera vårt parti.
– Oj då, här händer det mycket, säger han.
Visst, okej, säkert, tänker jag, innan jag frågar vem av oss som har övertaget.
– Jag tror att du har en liten fördel just nu, säger han till mig.
”Efter några få drag kan brädet se ut på trehundra miljoner olika sätt”, blir jag upplyst om.
Jag kastar mig in i partiet med förnyat självförtroende. Två drag senare offrar jag min dam, och övermannas akut av den från högstadiet bekanta känslan av att det enda man får tillbaka för det engagemang man ger det här spelet är hån, hån och åter hån. Efter detta snedsteg blir min betänketid längre, utan att dragen för den sakens skull blir mindre planlösa – desperat rör jag vid samtliga pjäser för att på något sätt känna vilken av dem jag borde flytta.
– Dina händer dansar verkligen över brädet, säger vår fotograf.
Jag drar till mig dem, sätter dem för ansiktet och förtvivlar.
Lockelsen att ge upp växer sig allt starkare, men än är jag inte där, så istället flyr jag återigen brädet. Jag snackar lite med Kalle och Kalle, som utgör kvällens personal och växelvis häller upp vin i baren och spelar med gästerna.
– Egentligen finns det ingen koppling mellan att vara smart och att spela bra, säger den ena av dem. Det handlar om övning. Einstein, till exempel, var visserligen intresserad av spelet, men inte så bra.
Här råder transparent, utopisk meritokrati.
Det känns på något sätt upplyftande. Frågan om varför man ska spela kvarstår dock. Gör det en till en bättre människa? Jag frågar flera gäster detta, men de anser sig på sin höjd kanske ha blivit artigare eller ”bättre på att fatta beslut”. Anledningarna till att de fastnat för spelet är snarare av typen att det är ”som ett oändligt mattetal man inte kan lösa” i vilket det ”skapas poesi”.
”Efter några få drag kan brädet se ut på trehundra miljoner olika sätt”, blir jag upplyst om.
Jag känner att jag trots allt börjar ana en sliten tapet med sicksackmönster bakom vinhyllorna.
Kopplingen mellan schack och galenskap upplevs dock tröttsam för de flesta insatta. Nyligen utkom Peter Doggers ”Schackrevolutionen” i svensk översättning (Fri Tanke), i vilken han beklagar sig över fördomen om schackspelaren som ett plågat geni, en fördom som han anser att bland andra författare som Stefan Zweig förstärkt. Jag måste tillstå att gästerna på Svarta Hästen utan undantag faktiskt är trevliga och ”normala”, även de som är väldigt investerade i spelet.
Påståendet att schack är poesi är kanske inte heller så galet. Doggers refererar bland annat till Vladimir Nabokovs ”Poems and problems”, där dikter står sida vid sida med av författaren konstruerade schackproblem. Spänningen mellan form och fantasi, mellan verklighet och påhittad verklighet (med Doggers ord), var för Nabokov central för såväl schack som litteratur.
Kanske kan man i schacket också hitta en ”spänning mellan verklighet och påhittad verklighet” som är särskild just för vår tid? I moderniteten finns ett starkt ideal om meritokrati, att de tyngsta positionerna med mest inflytande ska gå till de smartaste, skickligaste individerna, oaktat deras bakgrund. I praktiken ser det dock sällan ut så; ofta räcker det långt att bara besitta formen av kompetens, veta hur man navigerar i sina kontaktnät eller helt enkelt ha tur.
Men så är det inte i schack. Här är skicklighet verkligen det enda som avgör. I takt med att den sociala samvaron blivit vilsnare och mer formlös breder djungelns lag ut sig i resten av samhället, om det så gäller politiken, arbetsmarknaden eller dejtingmarknaden – men inte i schackspelandet. Här råder transparent, utopisk meritokrati. I resten av samhället är det goda och sanna vad man än kan övertala andra om är gott eller sant – men inte i schackspelandet. Här råder absoluta värden.
Mannen i Zweigs novell spelar för att fly ”det tomma intet som konstruerats runt honom ända in på kroppen”. Kanske gör spelarna på Svarta hästen, trots allt, exakt samma sak.
En bit in på kvällen upptäcker jag en man i baren som på avstånd studerar vårt spelande. Flera gånger tycker jag mig se svaga ryckningar i hans ansikte när vi gör våra drag. Till slut går jag fram till honom och vi pratar länge om schackets tjusning, men när jag frågar honom om spelråd flyttar han runt exakt alla pjäser på vårt bräde (för att illustrera hur ”allting handlar om att ha kontroll över centrum”). Vårt enda parti slutar med detta i remi.
När vi traskar tillbaka till Centralstationen teoretiserar vi fram en del av det som står några stycken upp, men mest av allt känner vi båda två en ödmjukhet inför en form av samvaro som vi, ärligt talat, nog inte är helt mogna.
”Rekommenderad ålder: 25 år” står det när man bokar bord på Svarta Hästens hemsida. Vi har fyra år tills dess. Kanske återkommer vi då.
Café Bambino: Säsongspremiär
