Mammakorven berättar sanningen om livet
Man kan inte ha ett personligt uttryck när personen saknas
Jag, liksom alla andra, har läst Alice Aveshagens text i SvD om hur mammor klär sig i långa osexiga cylinderformade dunjackor. Fantasilöst, konformt och opersonligt. Uttryckslöst, utan charm eller finess. Men det Aveshagen fått korn på är inte en estetisk ovilja, det är något mycket mer bråddjupt: hon har fått syn på materialiseringen av icke-varat. Landet som icke är. Bryggan mellan bebis och mor. Den knarriga bro som inte är ett jag, den är två jag, ett som bara funnits i otroligt kort tid och ett raderat. Tillsammans är egot, i en icke-existens, som ändå finns. I vintern. I Sverige. Hur klär man ett sådant tillstånd?
Före Aveshagen var Jaques Lacans begrepp abjekt det enda som funnits som verktyg för att förstå detta stadium. Jag är inte ironisk när jag säger att, liksom Julia Kristeva, är Aveshagen en arvtagerska till hans fynd. Hon riktar lampan mot upplösningen av jaget, klädd i dun. I den välciterade texten ”Pouvoirs de l'horreur” förklarar Kristeva abjekt som punkten för avbrottet i bebisens och moderns symbios. Stället där bebisen befinner sig, när bebisen inser att hen inte är modern är abjekt. Men det Aveshagen gör är att påpeka att det inte är bara barnet som upplever icke-varat, icke-jaget, det är även modern.
Är vi inte söta? Jo kanske. Men vi supposed to be kvinnor
Kristeva förklarar abjekt med exemplet den ätstörda flickans avsägande av sig själv, av jaget. Jag spottar ut mig själv. Jag blockerar mig själv, jag relegerar mig själv. Maten är jag och jag avsäger mig maten. Ärligt talat. Ingen har riktigt fattat abjekt-teorin, men det är för att den är sann? Den innehåller det enorma som är att skapa liv och samtidigt vara dödlig. När man föder barn är man ingen. Nej, jag tar det ännu mer från början. Innan man föder barn är man någon. Innan man är gravid är man en. Sen när man blir gravid är kroppen en annan. Så hur möjligt veta vad ens personliga uttryck är, om person saknas? Hur klär man en osmos? Den begåvade journalisten på SvD satte ljuset på försöket.
Vi bara inte tror att vi är bebisen. Vi klär oss som bebisen. Det ni ser är bebisar som går omkring på stan som försöker återskapa livmodern med täcke och kudde. Det är inte mammor vi ser, det är bebisar som lånar den vuxna kvinnans kropp. Igen! Ball!
Är vi inte söta? Jo kanske. Men vi supposed to be kvinnor.
Det är mega mega mega sick att föda en människa. Varenda dag vi inte pratar om hur sinnessjukt det är är en dag av underdrift. Det är därför Trump överger Ukraina etc. Allt är distraktion från detta oerhörda. Och det enda som berättar sanningen om livet är mammakorvarna? Eller överdriver jag? Jag vet inte. Jag har precis fött barn.
Café Bambino: Tjejernas fel att fascismen är tillbaka
