”Den främste skribent som Aftonbladet haft”
Gunnar Fredriksson förnyade den politiska journalistiken
Gunnar Fredriksson levde sina sista år på ett välordnat äldreboende i centrala Stockholm. En liten cd-spelare spred musik i rummet. Oftast Goldbergvariationerna.
Film, konst och musik betydde inte så mycket i hans tidiga liv. Tv tittade han endast på när det var fotboll eller friidrott. I sin sista lägenhet vägrade Gunnar installera tv. Det var böckerna som tillhörde hans liv, sedan tidig barndom: skönlitteratur, historia, filosofi. Han skrev sin studentuppsats om Platon, Aristoteles och Sokrates. På hans läroverk i Eslöv förekom annars ingen undervisning i filosofi.
Gunnars genom livet tunna, asketiskt formade kropp blev allt bräckligare; han hade svårt att se. Han läste sin dotter Annas böcker och vände sig också till Thomas Manns ”Huset Buddenbrook” i tysk frakturstil, en gåva från hans far, befälhavare på ångaren Venern. ”Alla män i min släkt var sjöfolk och de seglade genom två krig”, berättade Gunnar.
Jag har alltid föreställt mig att han hade en lycklig barndom i Brantevik, Österlen. Senare i Höör. Gunnar gjorde långa resor med sin fars fartyg under sommarloven. Hans mor, småskollärarinnan, tog ansvar för utbildningen och för böcker som borde läsas.
I slutet av sitt liv komplicerade Gunnar barndoms- och ungdomsåren. Jag citerar hans återhållsamma formulering, stillsamt uttalad: ”Jag tyckte alltid väldigt mycket om min mor men jag måste lämna hemmet för tidigt.”
Gunnar och mina samtal pågick i mer än ett halvt sekel men handlade sällan om det riktigt privata. Sådana pågick inte på Aftonbladet, åtminstone inte på ledar– och kulturavdelningen. Mycket sent i livet bröt vi den något inskränkta traditionen.
Gunnar for på tidigt 50-tal från ”småborgerliga Höör” till Lund och universitetet. Fullkomligt övertygad om att han skulle klara studierna men osäker inför det sociala livet, det studentikosa. Han fick ofta migrän när det skulle bli fest. Ibland blev han deprimerad, som efter studentexamen. Då gick han hem och läste en bok.
Förvandlingen i Lund kan kallas sensationell. Under Gunnars 50-tal valdes han till Studentkårens ordförande. Litteratur- och filosofistudierna var oavbrutet framgångsrika och handledda av vetenskapliga legendarer som Olle Holmberg och Gunnar Aspelin.
Gunnar blev redaktör för Lundagård och tog över efter Hasse Alfredson. En naturlig allians, de båda bar sin bildning med lätthet och ibland med absurd humor.
Det fanns en skillnad, Gunnar var friidrottare och tävlade för IFK Lund. Hans specialitet var 400 meter. Hans stafettlag tog SM-medalj och blev bland de främsta i det slitsamma Lidingö- loppet. Gunnar sprang den sista sträckan. Hans bästa tid på 400 var 50,5. Men som han alltid sa: ”Med dagens banor och utrustning hade jag lätt gått under 50 sekunder”. Han hade ett bestämt motto för alla tävlingar. ”Alltid kan man slå någon jävel.”
Gunnar föreläste i slutet av sitt liv med mig som ende åhörare
Det var i Lund som Gunnar förberedde boken ”Det politiska språket”, förmodligen lika aktuell i dag som när den kom ut, 1962.
På hans äldreboende talade vi ofta om litteratur och han undervisade mig diskret om filosofi. Gunnars minne förblev skarpt och starkt. Han kunde utantill deklamera Hjalmar Gullbergs dikter och citera långa avsnitt hämtade från Frans G Bengtsson. ”Glöm inte bort Vilhelm Ekelund,” påminde han och läste ur minnet något ur ”Antikt ideal”.
När han rehabiliterade sig efter en lättare hjärnblödning skrev han en omfattande essä om Shakespeare och filosofin.
Gunnar föreläste i slutet av sitt liv med mig som ende åhörare om Ludwig Wittgensteins filosofi och om David Humes samhällsteorier teorier. Han berättade om sina möten med filosofen Bertrand Russell, så lik Gunnar. Han refererade Isaiah Berlins föreläsningar i Oxford, Gunnars hem under något år.
Däremot var han obenägen att tala om tidningar där han varit chefredaktör, Stockholms-Tidningen och Aftonbladet, båda då LO-ägda: ”Jag minns inte alla dessa intriger. Jag är ointresserad men jag tror inte jag behöver hämnas på någon.”
”Varför lämnade du Lund för tidningsvärlden i Klarakvarteren,” den trubbiga frågan ställde jag några gånger.
Gunnar svarade att han efter tio år i Lund måste göra ett avgörande val i livet. En möjlig professur efter ytterligare ett decenniums djupa studier, som förutsatte att perspektivet mot världen mättes med Lundamått eller fast lön (2 100 i månaden) från Aftonbladet. Och med möjligheter att läsa och skriva om det han intresserade sig för. Gunnar hade under den tiden också träffat Ingrid, sociolog och feministpionjär. De båda ingick i den liberal-socialdemokratiska grupp som förberedde den radikala jämställdhetspolitiken.
Gunnar hade praktiserat journalistik och skrivit för Mellersta Skåne, mest om idrott, särskilt brottning. Höörs brottarklubb var respekterad, där fanns en bantamviktare som vunnit SM. Gunnar blev erbjuden fast jobb på Mellersta Skåne men tackade nej. 10–15 år senare hämtade chefredaktör Allan Fagerström Gunnar från Lund till Aftonbladets ledarredaktion. Den begåvade men gapige chefredaktören Kurt Samuelsson var en orsak till att Gunnar ganska snart flyttade till Stockholms-Tidningen, LO utnämnde honom till chefredaktör. Stocken, som den kallades, var Sveriges vackraste tidning och höll sig med de främsta kulturskribenterna. Det hjälpte inte. Ekonomin brakade samman.
Gunnar fick kliva upp på ett kontorsbord på redaktionen och meddela de huvudsakligen kostymklädda medarbetarna att tidningen befann sig i sin sista döende fas. Gunnar och många andra återvände till Aftonbladet.
Det finns en gåta som Gunnar och vi på ledarredaktionen ofta diskuterade: Hur kunde LO välja en filosof som politisk chefredaktör och dessutom låta honom anställa en rad akademiker som aldrig ställt sin fot på ett verkstadsgolv?
Möjligen finns svaret hos LO:s massive ordförande Arne Geijer. Han ställde endast två krav på ledarredaktionen: För det första: fakta ska vara rätt och för det andra: kom ihåg att LO inte är så jävla bra som ni skriver ibland. LO var en generös och tolerant ägare.
… en självklar samlingsplats för en ny vänster
Vi åt middag med LO-ledningen en gång per år. Kulturchefen Karl Vennberg var med ibland. När löneförhandlingar stod på dagordningen sa Arne Geijer till Vennberg: ”Det här är inget för dig Kalle.”
Under en enda, men mycket betydelsefull, period var ägarförhållandena besvärande. Det var under den stora gruvstrejken på LKAB. Vi var oeniga och otydliga. Det var å andra sidan också LO-ledningen.
Under det sena 60-talet och tidiga 70-talet blev Aftonbladet landets ideologiskt ledande tidning och en självklar samlingsplats för en ny vänster. Ofta också i konflikt med en del av denna vänster. ”Dumvänster” som Gunnar kallade dem. Han var påverkad av sina möten på New Left Review och han förstod tidigt den politiska och globala vidden av USA:s fullskaliga krig i Vietnam. Gunnar var mer än något annat antikolonialist, påverkad av sin ungdoms resor till havs, sina besök i tredje världen och av läsning av Joseph Conrad, inte bara av ”Mörkrets hjärta”.
Han gjorde under detta 60-tal omfattande resor i Sydostasien, rapporterade och fick en viss närhet det revolutionära ledarskapet i Hanoi.
Tack vare Gunnar Fredriksson kom Aftonbladet att förknippas med motståndet mot USA:s krig och attraherade starkt unga radikala. Några av dem blev medarbetare och rapporterade direkt från Vietnam. Aftonbladet kom också att påverka stora grupper inom socialdemokratin, en tid kluven i förhållandet till USA och den fattiga världens befrielsekrig.
Fredag eftermiddagar fick vi besök av teckningsvärldsmästaren EWK
Kultursidan stod längre åt vänster än ledarsidan men jag kan bara påminna mig en enda konflikt. Den var alldeles obetydlig. Flera av oss på ledarsidan skrev regelbundet för kulturen och vi alla samlades till fredagsmötena när Sara Lidman höll skarpa, ibland något för högstämda, tal.
Gunnar förnyade tillsammans med Dieter Strand den politiska journalistiken med den veckokrönika som strindbergskt undertecknades Struve. Till deras fasa kallades krönikan ibland ”kåseri”; inget kunde vara värre. Varje söndag kommenterade Struve veckan som gått, förmedlade kvalificerat skvaller, rapporterade om hemliga möten mellan män med dittills ogenomskinlig makt.
Fredag eftermiddagar fick vi besök av teckningsvärldsmästaren EWK. Han drog fram sina bilder ur sin eleganta portfolio. Då och då avstod vi från att störa Everts bilder med text. Han fyllde hela sidan.
Gunnar fortsatte att resa mycket och när han kom till Sverige drog han ner till Kivik för att på någon månad skriva en bok, till exempel om Indien. På redaktionen var vi ogeneröst nog en aning irriterade på den upprepade frånvaron. Det gick snabbt över, Gunnar var en helt avgörande kraft för tidningen och för en vänsteropinion. Han var intellektuell, en avancerad stilist, påläst och dämpat ironisk. Hans grundläggande råd löd: ”Avstå all indignation. Skämta med dem i stället, driv lite grann med motståndarna.” Han var också besvärad av ledarsidornas moralism, antiintellektuell och meningslös.
Gunnar accepterade, ett världsscoop dog
Den höger som betraktade sig som bildad undrade ofta hur Gunnar kunde arbeta på en kvällstidning. För honom var det mycket enkelt; hans uppgift var att skriva om de mest komplicerade kulturella och politiska frågor så att varje läsare kunde förstå. Det var, sa han ofta, mycket enklare att skriva en tidskriftsartikel, än att uttrycka sig inom populärjournalistiken.
Gunnar hade folkbildande ambitioner som Lundafilosofen Hans Larsson men han skulle aldrig använda ordet ”folkbildare”, lika otänkbar för honom som ”sosse” eller ”borgare”.
Hans böcker om filosofins ledande gestalter är både en kulturgärning och avancerad folkbildning. Gunnar gladde sig mycket åt att så många ville läsa böckerna men framför allt att unga människor besökte hans filosofiseminarier.
Relationen mellan nyhetsdesken och Gunnar var inte helt okomplicerad. Han visste inte mycket om kändisvärlden men förstod att den sortens journalistik var självklar för en kvällstidning. Vid ett tillfälle blev missförståndet mellan kvällsredaktionen och Gunnar helt absurt. Han besökte ofta Polen under den tid Solidaritetsrörelsen var på väg att störta kommuniststyret. Gunnar var vän med Solidaritetslegendarer som Jacek Kuroń och Adam Michnik. De visste att en statskupp väntade den 13 december 1981 och de meddelade Gunnar. Han ringde in en krönika om general Jaruzelskis förestående attack.
Kvällschefen svarade: ”Kan inte din text stå till nästa vecka. Vi har så mycket annat viktigt.”
Gunnar accepterade, ett världsscoop dog.
Gunnar kunde skämta om detta lilla missförstånd. Däremot var han på väg att bryta samman inför administrativa uppgifter; då slog migränen till. När han började som chefredaktör på Aftonbladet lämnades flera gigantiska lådor PO-anmälningar över honom. Hans företrädare hade låtit ärendena vila. Att svara på allt detta var för Gunnar värre än att skriva en avhandling eller ett antal böcker. Han uthärdade inte heller sammanträden och fasade inför personalärenden. Han ogillade konflikter, fast de var nog inskrivna i hans arbetsuppgifter.
Han köpte sina kläder på Kiviks marknad och ansåg att det var rationellt
Vid ett tillfälle Gunnar höll tal i Manilla, Filippinerna, ombedd av Gunnar Myrdal. En kvart in i samtalet avbröts han: ett viktigt meddelande från Sverige. Hade Gunnar, frågade rösten långt borta från Stockholm, signerat semesterlistorna?
Gunnar var komplett ointresserad av det välbeställda borgerliga livet. Familjen bodde i Gubbängen, en enkel förort med speedwaybana. Han köpte sina kläder på Kiviks marknad och ansåg att det var rationellt.
De sista åren av Gunnars tid som chefredaktör fördystrades av konflikter som han inte ville förstå. Samarbetet med redaktionschefen Sigurd Glans fungerade allt sämre. Den från LO utsände chefredaktören Gösta Sandberg blev snart en sorglig gestalt. Gunnar drevs in i bråk med Jan Myrdal som antagligen önskade att journalisterna skulle göra revolution mot ägarna, mot LO. Samarbetet mellan Gunnar och Dieter Strand blev alltmer ansträngt, till slut avbrutet.
Nya ledargenerationer på Aftonbladet anklagade Gunnar och oss som stod honom nära för att vara något slags LO-lakejer eller ombud för socialdemokratins ledning.
En absurd anklagelse. Aftonbladet har aldrig varit så politiskt och intellektuellt fri som under Gunnars tid som chefredaktör.
Han var främmande för att bli privat och intim med omvärlden. Han visade kanske för sällan sin enastående humor och berättartalang, en förening av det österlenska och det lundensiska. Han skrev och debatterade om det behövdes. Det borde räcka för all rimlig framtid.
Gunnar Fredriksson är, menar jag, den främste skribent det moderna Aftonbladet haft.
