Smakdomare säger ni – jag kallar det trauma
Indiekillen är tillbaka för att berätta vad du ska lyssna på
Indiekillen är tillbaka. Planeterna står rätt, oraklen har talat, tefläckarna visar något som kan tolkas som Les Paul-gitarrer. Unga tjejer klistrar stjärnor i sina ansikten.
Jag tror jag ser ett spöke där jag går Åsögatan fram, jag fryser till, jag ryser, jag stirrar. Mot mig kommer en 18-åring i sliten parkas, trulig snedlugg, BD-tröja, halvtajta jeans. Liket lever.
Jag slår mig för pannan, gör en gest mot himlen, du skrattar, Gud? Du flinar åt mig som trodde att jag kommit undan, att gamla trauman går att kasta ut med pin-samlingen? Att det försvann när jag sålde min skivsamling till Record Hunter på Sankt Eriksgatan?
Jag läser Love Frisell och Victor Malm i Expressen, texter som är föremål för en debatt om ”poptimism”. Ett ord de upprepar flera gånger är smakdomare. De saknar sådana, vill troligen vara det själva. Annars är allt Taylor Swift. Jag lyssnar inte på Taylor Swift, kan inte nämna en enda låt faktiskt, men jag minns hur det var att leva under smakdomarnas skitiga Dr. Martens-kängor.
Victor Malm skriver i Expressen: ”I stället för de gamla smakhierarkierna har vi fått en ännu hårdare ordning, där det enda som räknas är räckvidd och storlek och vem som kan skriva smartast (eller krångligast) om det senaste – en kultur befriad från elitistiska smakdomare, men utan auktoritet och samhällelig betydelse.”
Love Frisell håller med i samma tidning: ”Utan smakhierarkier blev det mesta en monokultur där den som motsatte sig förpassades till sidlinjen, till nischade subkulturer utan något inflytande över den breda mittfåran.”
… det kunde vara kontroversiellt med trummaskin, influenser från dansmusik eller andra frivola influenser
Andres Lokko jublar i SvD och förtydligar: ”Den traditionella smakdomaren/kultursnobben definierar sig genom sin bildning, kunskap och blygsamma auktoritet snarare än genom mer tidsenlig medverkan i ”Bäst i test”.
Många har svarat i den här debatten, bland annat Lovis Bratt Deland i ett strålande Rosalía-försvar, även det i Expressen.
Själv minns jag indiekulturen under det tidiga 2000-talet och hur det var när alla använde ordet ”guilty pleasure” på allvar. Det var musik man skämdes över att man gillade, och kunde appliceras på allt från George Michael till Da Buzz. Det var pinsamt att lyssna på kommersiell musik, och man gjorde det i smyg.
Smakfascismen var så dominant inom indiekulturen att det kunde vara kontroversiellt med trummaskin, influenser från dansmusik eller andra frivola influenser som inte hörde ihop med ”äkta” indie. Om man var kvinna och hade på sig en Broder Daniel-tröja fick man vara beredd att kunna rabbla upp minst tio låtar i kronologisk ordning, samt redogöra för en kritisk analys av deras sound. Annars kunde man lika gärna gå och dö. Annars var man bara en äcklig flickvän.
När det italienska bandet Milky spelade på en indieklubb i Stockholm år 2005 minns jag euforin i lokalen. Detta var liksom dansmusik. Det var så förbjudet och så lockande. Det kändes som att taket skulle flyga av Nalen när de spelade hiten ”Be my world”. För mig var det en vändpunkt, där allt började luckras upp. The Knife gjorde en skiva som typ var techno och Rihannas låtar kändes mer intressanta än något indieband från Glasgow. Jag var fri, det var inte längre snedluggskillarna som bestämde vad som var bra och viktigt och äkta.
Det är ingen slump att denna debatt förs på kultursidan, eftersom det har blivit ett slags kulturreservat för före detta (?) indiemänniskor. Jag räknar in mig själv här, men just på grund av detta har jag laserblick för när indiekulturens gamla värderingar visar sitt fula tryne. Jag får kontakteksem och bröstsmärtor bara av åsynen.
Musiken lyssnar jag fortfarande på ibland. När min Spotify häromdagen vandrade vidare från Molly Nilssons nya skiva ”Amateur” till den gamla tweeartisten Nixons ”Anorak Christmas” från år 2000 kändes det bara mysigt. Men det är också för att jag numera slipper kulturen som hörde till. Framförallt slipper jag indiekillarna. Spökena från forna tiders festivaler. Envåldshärskarna från mina tonår. Jag trodde jag i alla fall att jag hade blivit av med dem.
Jag ser BD-killen igen i nygamla Snövits källare på Ringvägen, jag ser flera. Alla är under 25. Och på scenen står bara killar med gitarrer. De får gärna vara där, det är väl fint att de frodas i små lokaler och andra syrefickor. Men de behöver inte ha mer inflytande över mittfåran än så. Vi som var med i förra vändan vet att de inte kan hantera det.
Café Bambino: Indie Sleaze, arvet efter Vice och kriget mot de unga
