Pjäsen kommer otäckt nära verklighetens våld
Monologen ”Rov” handlar om den ensamma mannens radikalisering
Det är ett bisarrt sammanträffande, jag vet inte om man kan kalla det för ironiskt – bara några dagar innan den fruktansvärda terrorn på Campus Risbergska i Örebro utbröt, så har ”Rov” på Kulturhuset Stadsteatern premiär. En monolog om ”Han”, den ensamma gärningsmannens radikaliseringsprocess.
Föreställningen, som är baserad på forskning och samtal med personer som planerat eller utfört skolattacker, är ett samarbete mellan Teater Fryshuset och CVE (centrum mot våldsbejakande extremism) och är uppbyggt på samma sätt som deras tidigare föreställningar. När föreställningen ”Klipp han” hade premiär 2017 präglades Sverige av skjutningar. När det värsta massmordet i svensk historia äger rum berättas en liknande berättelse på scen.
I Dagens Nyheter varnar forskaren Maiju Kannisto för att göra gärningsmannen till huvudperson och fastna i hans berättelse. ”Fokus borde vara på offren och arbetet runt utredningen och inte för mycket på gärningsmannen,” säger hon. Men i en accelererad värld finns det ingen tid att förlora. Frågorna behöver besvaras för att vi över huvud taget ska kunna greppa det som har hänt.
När jag såg föreställningen i torsdags var det inte heller berättelsen om vem den ensamagerande gärningsmannen är, eller vad som fick honom att välja den väg han gjorde, som var mest drabbande. Det var det efterföljande samtalet där en ung kvinna snabbt räcker upp handen när regissörerna och manusförfattarna Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten öppnar upp för diskussion. Mellan snyftningar berättar hon att hennes ex, som hon fortfarande har kontakt med, delar åsikter med Han på scen och befinner sig i samma typer av kretsar, så vad kan man som anhörig göra?
Björn Berglund som är verksamhetsledare för Fryshusets avhoppasverksamhet EXIT svarar lugnt och sansat. I publiken finns även de som jobbar med att få ut ungdomar i arbetslivet, en ung man undrar hur olika typer av extremism skiljer sig åt. Någon frågar sig hur en nedmonterad skola ska klara av att upptäcka den här typen av män. En annan är upprörd över massmediers roll i det hela. Samtalet och mötet med dessa människor känns unikt, för unikt för vårt eget bästa.
Likheterna mellan skådespelarens berättelse och verklighetens massmördare är slående, och det är inte av en slump. “Jag ville bara att ni skulle minnas mig”, avslutar skådespelaren Ludwig Deltin monologen. Men är det ett motiv vi kan nöja oss med? Det är för primitivt, för enkelt? En bortförklaring reserverad för gärningsmän med ljus hy?
Den gemensamma nämnaren är att gärningsmännen upplever någon form av förlust
Björn Berglund förklarar att det var enklare att kategorisera olika typer av extremism för några år sedan. Nu består det ofta av en blandning av nazism, en incel-inspirerad världsbild, psykisk ohälsa, upplevd utsatthet, problem i skolan och så vidare. Men den gemensamma nämnaren är att gärningsmännen upplever någon form av förlust. När dubbelmordet på Malmö Latinskola ägde rum 2022 hade gärningsmannen inte klarat sin mönstring, och enligt forskning upplever män en förlust eller ett misslyckande starkare än vad kvinnor gör. Trots det känns det omöjligt att försöka sig på någon slags förståelse för en person som tar med sig andra offer i sitt fall. Hur ska vi kunna klara av att se den personen som det offer han själv upplever sig som? Måste vi det?
Sverige är fullt av ensamma män, jag träffade två av dem i arbetet med min bok ”Kärleksgapet”, där jag försöker förstå mäns förhållningssätt till världen och sina relationer. Den ena beskrev sig som en ensamvarg och den andra mindes inte när han senast träffade en vän. Kontakten med människor på nätet var det som gav den sistnämnda mening och ibland undrade han om han förtjänade den – ensamheten. Ingen av dem höll någon annan ansvarig för deras situation, än mindre verkade de vilja straffa eller hämnas på samma sätt som ensamagerande gärningsmän vill. Men när skulle dessa ensamma män kunna bli farliga? Är ensamheten och våldet en korrelation eller en kausalitet?
Men i ensamheten kan hatet mot andra människor gro
Verksamhetsledare från EXIT berättar att han tidigare samma dag som föreställningen visades hade pratat med en kille som utfört ett skolattentat och ställt frågan vad som var den avgörande faktorn. Ensamheten och isoleringen var då svaret.
När vi nu som samhälle ska ta oss an efterdyningarna av tisdagens attack i Örebro är det inte konstigt att vi vill ha fler regleringar och kontroller, eftersom det alltid kommer vara enklare att införa kodlås på skolor än att bryta isolering. Det ligger i ensamhetens natur; den är svårare att få tag på och på så sätt ett mindre akut politiskt problem. Men i ensamheten kan hatet mot andra människor gro.
Grundaren av EXIT var förintelseöverlevaren Emerich Roth som ska ha beskrivit individer som är kapabla till den här typen av gärning med en utsträckt hand. Det är otroligt lätt för antidemokratiska krafter, missbruk, organiserad rasism att rycka tag i den handen. Men det är då vi som samhälle måste vara snabbare, hinna ta tag i den först. Hur kan vi göra det? Går det? Kanske inte nu, men sen. Snart.
Café Bambino: Dokusåpans historia - härlig hedonism eller livsfarlig cynism?
