Helst av allt vill jag bara behandlas som jämlik
Svårt att bli glad av komplimanger från främmande män
”Är det glädjespridande eller otäckt när män ger komplimanger till främmande kvinnor?” undrar Selma Brodrej i Dagens ETC, med anledning av att en vän till henne blev kallad ”en blomma i parken” av en äldre herre när hon satt och läste.
Jag är en av dem i Brodrejs vänkrets som omskrivs i hennes text och som hon numera tilltalar som radikalfeminist (det töntigaste man kan vara these days) eftersom jag helst avstår från att bli kallad för blomma. Jag vill inte att män, särskilt inte okända sådana, ska ta sig friheten att precisera mitt utseende och sedan förklara för mig hur jag upplevs i deras ögon, även om det är i positiva ord.
Visst kan man påstå att det inte finns några sexuella undertoner i den specifika ”blomman i parken”-situationen. Åldersskillnaden mellan blomman och mannen var alldeles för stor, och dessutom cyklade mannen hastigt förbi. Men jag hade hellre blivit kallad för blomma av någon där det fanns en uppenbar romantisk intention, eftersom det är den slentrianmässiga, omedvetna sexualiseringen som väcker obehag eller till och med en känsla av äckel hos mig.
Brodrej oroar sig för att färre män kommer uttrycka dessa harmlösa kommentarer när eller snarare om de blir bemötta med ett avfärdande fräsande istället för ett milt leende. Och att det i förlängningen är en del av en negativ utveckling mot ett samhälle där främlingar allt mer sällan erkänner varandras existens.
Men varken männen eller Brodrej behöver sörja, för det visar sig i den omröstning som finns i slutet av hennes text att vi som upplever männens kommentarer som obehagliga, eller bara icke önskvärda, är i minoritet. Och inte ens vi har för vana att snäsa till svar.
Men som den radikalfeminist jag är måste jag ändå stå upp för de kvinnor som önskar bli tilltalade som subjekt. Som är övertygade om att man kan skapa mellanmänskliga relationer på andra sätt än genom att kalla någon för en blomma. Genom att säga hej till busschauffören, ta av sina hörlurar när man betalar i kassan eller genom att bara vara mer generös med sina komplimanger till de människor man faktiskt har en relation med.
Jag ska inte underminera kvinnors önskan att bli sedda, särskilt inte av män. Våra städer och framförallt storstäder är enligt den danska sociologen Henning Bech ”inneboende och oundvikligt sexualiserade”. Eftersom staden erbjuder anonymitet och nya möten i varje gatuhörn. Självklart kan det vara underbart att vara en del av det. Men så plötsligt sitter man på en tunnelbaneperrong och har ett oskyldigt samtal med en äldre man som inte alls ser ut som en blomma, och samtalet tar en oväntad vändning när han undrar om man inte vill följa med honom hem. I en sådan situation önskar man att den inneboende sexualiseringen faktiskt gick att undgå.
Bech menar att män och kvinnor likväl kan njuta av sina tilldelade roller som avsändare och mottagare i en uppvaktningssituation, det är inte svårt att förstå. Men att ifrågasätta den känslan är för mig lika självklart som det är att ifrågasätta andra situationer där vi ägnar oss åt att ”göra kön”.
Kanske synliggör ”blomman i parken” en spricka inom feminismen, där den ena sidan väljer glädjen medan den andra går runt och morrar och tror att det är en motståndshandling. En del av mig önskar jag vore en av de förstnämnda, men helst av allt vill jag bara behandlas som en jämlike.
Snart presenteras Sveriges kulturkanon
