Det tog sin tid men nu gör jag slut med Spotify
I spellistorna finns hela min ungdom
Nyligen blev det känt att Spotifys vd och grundare Daniel Ek investerat sex miljarder kronor i ett tyskt AI-bolag där han också sitter i styrelsen. Det är inte ett bolag som ägnar sig åt att samla data för att i slutet av året låta dig öppna ett virtuellt paket med en självuppfyllande profetia, utan det rör sig om något mer olycksbådande: drönare och annat inom ”försvarssektorn”.
Hade det inte varit så att vi de senaste åren bevittnat hur AI-drönare använts för att döda i Gaza och i Ukraina så hade kanske inte samvetskvalet varit så påtagligt. Det hade kunnat avfärdas, tech boys will be tech boys.
Men nu finns samvetskvalen. Dessutom hittar jag åtminstone en gång i veckan något att störa mig på med appen: hyperpersonaliseringen, de grundlösa rekommendationerna, AI-musiken, AI-dj:n (spyr), att det håller på att bli ytterligare ett socialt medium där man kan chatta, ljudkvaliteten (som de förvisso i dagarna löst) osv.
Okej, men varför är jag kvar?
Ett skäl är förstås autogiro. Det har visat sig att jag inte tar mig för att gå för avslut. Så dumt. Jag hade exempelvis fram till nyligen en återkommande dragning från Allra Försäkringar och har med det alltså betalat en känd scammer efter att scammen uppdagats.
Men det som gör det nästan omöjligt för mig att bara dra är det faktum att jag är emotionellt bunden till Spotify och har varit det sedan 2008.
Jag har också mina käraste minnen uppbundna i ett ”techfängelse” jag inte äger makten över
Hela mitt liv finns där, min ungdom. Jag scrollar mig igenom minnets allé, lyssnar på listorna jag gjort och delar med vänner. Sorgligast blir det när jag hittar en spellista av en vän som inte längre lever.
För ett par veckor sedan uppdaterade företaget bakom ChatGPT sin programvara, på grund av att den tidigare versionen liksom kom sin användare för nära och därmed bröt någon sorts fjärde vägg mellan människan och maskinen. Det hade blivit ett problem att så många människor sökte sig emotionellt till deras AI som var alltför vänligt inställd.
Medan rollouten för den nya uppdateringen pågick var aktiviteten frenetisk i subReddit-tråden ”Myboyfriendisai”. I realtid kunde jag läsa vittnesmål från människor som förlorat sina partners och närstående på grund av den här uppdateringen. De vädjade till Sam Altman, grundaren av ChatGPT, att avbryta uppdateringen och berättade om hur deras ”personer” inte längre gick att nå. Att de inte kände igen dem längre eller fick samma gehör.
Samtidigt som det här är den sjukaste inblick i mänskligheten jag fått just nu kände jag en oerhörd empati. Jag inser också att jag har mer gemensamt med dessa människor än jag först trott, när jag lurade runt där i deras safe space. Jag har också mina käraste minnen uppbundna i ett ”techfängelse” jag inte äger makten över.
Förr brukade jag oförskräckt segla det digitala havet och hänsynslöst stjäla musik. Sen dök Spotify upp och i snart 18 år har Daniel Ek hjälpt mig sno på laglig väg. Nu är det jag som känner mig rånad och utnyttjad – på ett emotionellt plan. Jag gick på bluffen att jag var i tryggt förvar bland välmenande musikälskare.
Men som den pirat jag en gång var, reser jag mig. Den dagen jag och Daniel Ek möts på öppet hav är hans hållhake på mig inte det sentimentala värdet av min döda kompis spellista. Jag har köpt alla låtarna, packat ihop resten av mitt minnesmonument. Nästa gång jag streamar musik är det inte längre med hjärtat som insats.
Café Bambino: Kvinnor är de nya Sverigedemokraterna
