Omöjligt att inte älska töntarna i löjliga hattar
Publicerad 2025-09-18
Flo Kasearu: BANANA (Build Absolutely Nothing Anywhere Near Anyone) på Färgfabriken
När ytterligare tusentals Kirunabor bryskt meddelas att de snart måste flytta, samtidigt som bostadsbristen permanentas i storstäderna för att byggandet gått i stå, kan vi fundera på hur vi egentligen förhåller oss till våra hem, våra platser. I våra kvarter, i staden och i nationen.
Estniska Flo Kasearus utställning på Färgfabriken cirklar kring både YIMBY och NIMBY, både kring att bejaka förändring och att fantisera om olika hot mot tryggheten. I centrum står hennes hus i Tallinn, släktens hus, som man förlorade efter kriget och återfick 2009. Huset är platsen för konstnärens hemmamuseum, och det finns med i nästan alla verk på något sätt – som tvålobjekt, tecknat, filmat.
En betydande del av Färgfabrikens stora sal är avstängd av ett trästaket, lite rangligt här och där. Det är som om konstnärens trädgård flyttat in. Staketet är högt nog att hindra fri sikt in men är man tillräckligt lång går det att se stora målningar uppställda. De är som en befolkning, som gäster på något kalas vi inte är bjudna till. Jag tänker på Vivian Suters magnifika utställning på Moderna museet i Malmö i våras, där målningarna lyckades byta skepnad från tvådimensionella konstverk till objekt, fram och åter. Här är de också både och.
Men egentligen är de inte huvudpersoner här, mer som en bakgrundskör. För runt staketet rör vi oss och ser filmer, objekt, teckningar. Ett enormt kors byggt av gamla kylskåp. Energianvändning, klimathaveri – eller det kristna, monumentala? Enligt utställningstexten anspelar verket på ett estniskt monument över frihetskriget 1918–20, avtäckt 2009 och krönt av ett kors. Den ryska närvaron med andra ord, i form av både energileverantör och före detta ockupationsmakt.
I flera verk återkommer detta hot från grannen i öst – för en konstnär som arbetar med teman om det privata och det offentliga, tryggheten och förändringen, vore det märkligt om detta trauma inte dök upp. En serie teckningar från en vistelse på Gotland gestaltar en förändringspanik av liknande snitt. Det är svårt att skaka av sig hot i form av både krig och klimatkris.
Inför Kasearus utställning blir det tydligt hur betraktande av konst, liksom av annan kultur, är beroende av omgivningen, politiken, allt som snurrar runt omkring i samtiden. Förra gången jag såg ett av hennes verk, hennes ”Flo Kasearu’s house museum”, slogs jag av det jag uppfattade som satirisk humor. Denna gång är humorn för all del närvarande, men mer som en underton. Övertonen går mer åt det mörka hållet. Eller om det är samtiden, hoten vi lever under?
I tider när ”tönt” blir anmält som förolämpning är det i alla fall befriande att se verket ”Disorder patrol”, där ordningsvakter, poliser, eller vad de nu är, uniformsklädda och med stora runda löjliga hattar på huvudet går runt och bestämmer lite på måfå i stadsrummet. Denna auktoritetstrots följer ändå med mig runt, den är omöjlig att inte älska och den får också denna kritiker att lyfta på sin (inte löjliga) hatt.
Café Bambino: bell hooks och en fuckboy går in på en bar…
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
