Vi bryr oss inte längre om drunknade treåringar
Det har gått tio år sedan Alan Kurdi flöt i land
I september 2015 chockades vi av bilden på den drunknade treåringen Alan Kurdi. Radiohjälpen tog emot rekordstora belopp och många svenskar hjälpte till praktiskt. Sedan dess har den svenska migrationspolitiken förändrats dramatiskt och nästa år kommer ännu fler lagändringar som ytterligare höjer tröskeln till Sverige. Numera ses de som tar sig in i EU sällan som offer. I stället betraktas de som hot.
Skogen ligger nära den polska staden Hajnówka några kilometer från gränsen mot Belarus, och vi går på led genom snåren. Först Aleksandra som ingår i ett nätverk av aktivistgrupper som hjälper människor som tar sig över gränsen till in i Polen, Litauen eller Lettland. Sedan Lisa, 26-årig student från Dresden som är här som volontär. Jag går sist och får en mörk blick av Aleksandra när jag trampar på en gren som ljudligt knäcks.
I sina ryggsäckar bär Aleksandra och Lisa med sig torra kläder och skor, soppa och te, första förband, värktabletter. De ska möta tre unga afghanska män som nyss tagit sig in i Polen. Oron över att väcka lokalbefolkningens uppmärksamhet förklarar brådskan och tystnaden. Blir vi upptäckta kan någon ringa gränsbevakningen eller polisen så att männen grips.
I praktiken har Polen avskaffat rätten att söka asyl. De tre skulle därför utsättas för en så kallad pushback, alltså tvingas tillbaka till Belarus, i strid med internationella konventioner men i linje med det som sedan länge är normalt polskt agerande och sedan i våras även har stöd i nationell lagstiftning. I bästa fall görs det genom en öppning i gränsstängslet, i värsta fall över rakbladsförsedd ståltråd i täta nystan som kan orsaka livshotande skador. De som tvingas ut motas sedan tillbaka av gränsvakterna på den belarusiska sidan. Så bollas de fram och åter, och kan bli kvar i månader.
Situationen här vid gränsen är väl dokumenterad. Människor har frusit ihjäl, drunknat, skjutits med gummikulor, misshandlats, till och med utsatts för tortyr. Men tio år efter 2015 är det sällsynt att sådana tragedier väcker starka känslor.
Om de tre afghanerna och andra som tar sig över från just Belarus används till och med ordet vapen, eftersom de anses ingå i ett hybridkrig som Ryssland orkestrerar för att skapa instabilitet i EU. I ett krig är det accepterat att den som angrips försvarar sig med alla medel.
Retoriken gör det olagliga möjligt.
Mellan raderna anades folkutbytesteorin om att Europa är på väg att tas över av muslimer
Gummikulor och pushbacks ligger bara några steg längre bort på det sluttande plan där Sverige befunnit sig sedan den 24 november 2015. Det var då en politisk överenskommelse om att dra ner flyktingmottagandet till EU:s miniminivå presenterades – minns MP-språkröret Åsa Romsons tårar. Mindre än tre månader hade gått sedan bilden på Alan Kurdi skakade om världen och Stefan Löfven höll sitt tal om att hans Europa inte bygger murar. Följden blev den så kallade begränsningslagen som regeringen sommaren därpå fick igenom i riksdagen med hjälp av Sverigedemokraterna och Moderaterna. Det hette att den bara var tillfällig, kapaciteten att ta emot flyktingar skulle till och med byggas ut medan den var i bruk och gav oss svenskar nödvändigt andrum, men lagen blev permanent 2021. Därefter har Sverige steg för steg blivit allt mindre tillgängligt för människor på flykt.
Att regeringen och delar av riksdagen stödjer det som sker vid gränsen öppnar för ännu fler fantasifulla sätt att strypa invandringen till Sverige.
Det svenska önskemålet om ett större svängrum utan de begränsningar internationella lagar för med sig blev också tydligt i våras när regeringscheferna i nio EU-länder skickat brev till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Uppmaningen i brevet var i korthet att juristerna i Strasbourg måste tagga ner och inte vara så fixerade vid mänskliga rättigheter.
”Fel människor skyddas”, klagade undertecknarna, och staters förmåga att avgöra vilka som ska avvisas begränsas. ”Vi måste bevara den rätta balansen.”
Mellan raderna anades folkutbytesteorin om att Europa är på väg att tas över av muslimer, en tanke som tidigare uttryckts av Italiens premiärminister Giorgia Meloni – som tillsammans med Danmarks statsminister Mette Frederiksen var initiativtagare till skrivelsen.
Brevet uppskattades i Rosenbad. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet ville Ulf Kristersson underteckna det, men Liberalerna och Kristdemokraterna hade satt sig på tvären.
Detta upprörde Sverigedemokraterna som indignerades över att resultaten av flera decennier gammal politik, som FN:s flyktingkonvention från 1951 och Europakonventionen från 1950, tillåts avgöra hur vi i dag bemöter människor som söker sig hit.
Med tanke på SD:s inflytande över det politiska landskapet går det att spekulera i att även KD, L och S snart kommer att stå bakom brevets innehåll. I ett sådant samhälle skulle inte ens en drunknad treåring sörjas särskilt djupt, om det gick att slå fast att han var ”illegal”.
De tre unga afghanerna slevar hastigt i sig sin soppa under det nödtorftiga skyddet av en gran. De talar inte engelska men får läsa en kort text i min telefon som talar om att jag är journalist och att de gärna får kontakta mig senare och berätta sin historia. De gör tummen upp, tackar Aleksandra och Lisa och försvinner sedan genom skogen.
Jag undrar om de känner till hur oönskade de är av så många.
Än har jag inte hört något från dem.
Sannolikheten är stor att de fångades in och sedan dess har skickats fram och tillbaka över gränsen.
