En evig förälskelse är samma sak som psykos
Fuck alla goda råd, nu bokar jag ett hotellrum
Första gången jag träffade Anna slog det inga gnistor. Det var bokmässa, vi hängde på en gemensam väns hotellrum och jag beklagade mig över mitt olyckliga äktenskap. Andra gången var jag nyskild och mindes inte ens hennes namn, hon var mitt kvart i tre-ragg (eller om jag var hennes). Vi snubblade in på mitt hotellrum, kysstes lite fumligt – och sedan somnade vi. För att allt inte skulle kännas pinsamt tonårsaktigt bjöd jag henne på kafé. Efter viss tvekan svarade hon ja.
Genast märkte jag att Anna hade en charmigt överdriven entusiasm inför allt, som påminde om Leslie Knopes i ”Parks and recreation”. Jag noterade att ena örat var så litet att hon bara kunde stryka bak sitt svarta hår på den andra sidan. Det var oemotståndligt gulligt. När hon gick runt hörnet tänkte jag fuck alla goda råd om smaklig tystnad och sms:ade att jag ville träffa henne igen, helst samma kväll, i nödfall imorgon. Jag bokade ett nytt hotellrum och gav blanka fan i att jag var skuldsatt upp över taknocken.
Att vara ifrån någon man är akut förälskad i påminner mer om när daimonerna slits från sina värddjur
Den kvällen åt vi så stark kinesisk mat att våra ögon rann och vi fick inte ett vettigt ord sagt under hela måltiden. Men det gjorde inte så mycket; våra daimoner slingrade sig ändå runt varandra (för de som inte vet: de talande djuren i Philip Pullmans ”Guldkompassen”). Jag lade ut texten om Skaraborgs alla rösen och gånggrifter och Anna sa ”mmmm” så att rösten gick upp i falsett. Jag blev alldeles varm inombords – hur många tjejer går igång på Skaraborgs fornhistoria? Sedan alldeles kall – eftersom det kändes som om jag skulle skita på mig av maten.
Hemma i köket några dagar senare tittade ungarna medlidsamt på mig när jag spelade Tant Strul på högsta volym samtidigt som jag stekte pannkakor. Någonstans vet man ju att man är patetisk när man förälskat sig – och skäms. Man blir gränslös, känslorna bokstavligen flyter ut ur en. I efterhand rodnar jag över att jag till och med berättade om den lilla frukosten för min chef. Ögonen måste ha glittrat fånigt.
Ett halvår senare hade jag fallit handlöst. Förälskelsen komplicerades dock av 33 mil slättland mellan Stockholm och Skövde. Dessutom fanns ett knepigt varannanveckas schema med tre barn. Dagarna vi skildes åt var en enda lång plåga. Varje avsked på tågstationen hade smäktande stråkar i bakgrunden. Erik Axel Karlfeldt kallar tillståndet av längtan för ”slottet i saknadens dalar”, men själv upplevde jag det mest som ett helvete. Att vara ifrån någon man är akut förälskad i påminner mer om när daimonerna slits från sina värddjur.
Samtidigt kan jag känna en förundran över hur mitt synfält vidgades under den där tiden. Som när vi besökte Varberg och hon visade mig Bockstensmannen och pekade på hans röda hår som bevarats av aminosyror från mossen. En rödtott från medeltiden rakt framför våra ögon – vilket mirakel. Hela historien sprakade i färg.
En förälskelse är banal. Ett enormt tillskott av oxytocin i hjärnan som på sin höjd varar något år. Efter det känner man sig ofta lite skamsen: vad fånigt jag betedde mig. Som den där bilden av Jan Stenmark med en man som dyker i badkaret från tvättfatet. Man inser att man mest var plågad under tiden det pågick. Dessutom tyder mycket på att det har blivit svårare att vara förälskad i vår tid. Själv har jag läst den israeliska sociologen Eva Illouz och insett hur pinsamt ekonomiserat vårt partnerval blivit. Jag har pratat med Aftonbladet-skribenten Petter Larsson om hur klass determinerar våra äktenskap. Och med en annan kollega, Minna Höggren, om ”kärleksgapet” i dejtingapparnas tidevarv. Alla dessa personer har tänkt djupare tankar om kärlek under senkapitalismen än vad jag har gjort.
Utifrån åtrår man en vacker och intressant person – inifrån gör man om hela samhället
Ändå har jag behövt söka andra källor för att förstå hur hela mitt väsen rycktes upp med rötterna när jag träffade Anna. Som den italienska sociologen Francesco Alberoni. I boken ”Kärlek och förälskelse” från 1979 beskriver han förälskelsen som ett ”begynnelsestadie i en kollektiv rörelse bestående av två personer”. Det är en märklig formulering: kärleken som en sorts folkrörelse? Alberoni menade att sociologer innan honom skämts när de sett parallellerna mellan förälskelser och de kollektiva rörelserna; försökt förklara bort likheterna. Men för Alberoni var det uppenbart: samma drivkrafter verkar när vi förälskar oss och organiserar oss politiskt. The Levellers deklaration om de mänskliga rättigheterna skulle lätt ha kunnat läggas i munnen på två förälskade som inte kan få varandra.
Instinktivt känner jag att Alberoni är något på spåret. Det finns inget vardagligt med att vara förälskad. Utifrån inser man såklart att allt följer ett förutsägbart schema med oxytocinpåslag och stadier av exaltation – men inifrån är förälskelsen en revolution. Utifrån åtrår man en vacker och intressant person – inifrån gör man om hela samhället.
Det omvälvande kan visa sig i det mest vardagliga. Som när jag och Anna satt i soffan och tittade på hennes favoritfilm ”Rosens namn”. Tidigare hade jag betraktat den som en habil deckare utan några större konstnärliga kvaliteter. Men nu insåg jag plötsligt hur full den är av förunderliga bilder av kloster, marginalia och magiskt dunkla lärdomsmiljöer – varje ruta värd att måla av. Att säga att jag ”såg det Anna såg” fångar inte kraften i det som hände. Snarare var det som om jag slog upp det fönster som Anna betraktar världen och ser tingen ifrån.
När vi blir förälskade omorganiserar vi alla våra känslor, vårt liv, vårt arbete, runt den vi älskar
Alberoni skriver: vi lär oss förstå tillvaron från den andres subjektivitet. Det hon ser har samma värde som det jag själv ser. På så sätt blir subjektiviteten universell under förälskelsen.
Jag tror att det dröjde en månad innan jag satt på ett nytt hotell och sa ”jag älskar dig”. Det bara slank ur mig och genast började målbrottsrösterna kackla i mitt huvud: “du kväver henne”, “lite för tidigt va grabben”. Men Anna bara smekte mig över kinden och klippte med ögat – klart du gör. Många av mina vänner anser att man ska vänta med att säga en sådan sak, men i mina ögon är det märkligt. Om bolsjevikerna stormat vinterpalatset och avsatt den provisoriska regeringen är man naiv om man inte inser att det skett en revolution.
När vi blir förälskade omorganiserar vi alla våra känslor, vårt liv, vårt arbete, runt den vi älskar. Det är en process som omstrukturerar alla relationer, det förflutna blir förhistorisk tid och den verkliga tiden börjar nu.
”Jag älskar dig” är en tom fras i sammanhanget – ett ”socialt lösdrivarord” som Roland Barthes kallar det – men kanske är det just det fina med det. Tillståndet är så storslaget att det inte är någon idé att försöka fånga med språket. Därför finns bara klichéer till hands.
Det mesta av vår tillvaro är vardag, och vardagen präglas av växlingen mellan lugn och besvikelse. I förälskelsen vistas vi på ett högre plan där vi vinner allt eller mister allt. Ingen står ut i längden – evig förälskelse vore synonymt med psykos. Dessutom visar sociobiologisk forskning att våra stackars hjärnor bara klarar av tillståndet 4-5 gånger i livet. Mer har vi inte energi till. Ändå tänker jag på min stormande förälskelse i Anna – utifrån sedd föga originell – som upprättandet av en befriad zon.
En våldsam process, som ledde till missöden och utkämpade slag. Men utan den hade vi inte haft någon kaj att lägga till i, ingen festsmyckad hamn att komma hem till.
