Därför tänker jag inte fly från Sverige
Det här landet är mitt hem
Varför flydde inte judarna när de anade vart Europa var på väg? Varför drog inte György Köves i ”Mannen utan öde”, i stället för att i början av romanen leva ett normalt extremt begränsat liv?
Varför flydde han inte när han anade Europas intellektuella och empatiska förfall? Varför var han så satans trög att han, troligtvis, vägrade se förfallet innan det var för sent?
Ett tag förbannade jag mig själv och den här texten som skrevs för några veckor sedan. Jag ville skriva en kort text och belysa avhumaniseringen av invandrare och asylsökande. Hur politiken och kulturen, trots deras långa avstånd från varandra bidrar till att anonymisera en viss sorts människor. Det fanns inte en cell i mig som tänkte tanken massmord. Nu sitter jag här och ska på något sätt förhålla mig till ett Sverige som var då och ett Sverige som är nu med en text som plötsligt fördjupats och blivit akut.
Visserligen är motivet är inte känt ännu, men för varje mordoffer som offentliggörs vidgas rädslan och insikten att det kanske är dags att dra.
Som om samhällets spelregler och alla politiska utspel om de onda invandrarna inte bekommit honom
Ändå vilar en tung förlamning, en sorts orkeslöshet där orken bara sträcker sig till att tvätta, vika och lägga in kläderna i garderoben, som vanligt. Men frågan gäckar och stillar inte frågeställningen om varför man vill stanna kvar i ett land som vill en ont. När föraktet, missunnsamheten och misstron tränger sig allt djupare in i huden och kan fylla ett rum med en sorts tyngd som inte går att andas i. Där det enda man kan göra för att överleva är att lägga sig platt på golvet och acceptera sitt öde.
Att Elon Musk heilar eller att svenska politiker tävlar om vem som sett till att hålla Sverige rent, igen, förvånar inte längre. Den sjukliga samhällsblindheten för vad som har varit och vad som är förvånar, vilket i så fall innebär att frågan om varför judarna inte flydde när varningssignalerna blinkade röda kanske inte är så svårt att förstå.
Det finns mycket att säga om den politiska vändningen. En del påpekar hur snabbt gick. De som faktiskt tror på det har antingen inte lyssnat eller inte riktigt brytt sig om de små viskningarna som varit. Som att man inom kulturen, det vill säga konsten, filmindustrin, teatern och litteraturen ofta osynliggjort vissa grupper eller gett dem karaktärer som passar majoritetsblickens begreppsramar om vad en invandrare är. Eller genom politiska språkbruk som år efter år talat om invandraren som en sorts invasiv art för att till slut tävla om, vem som var först med att minska på beståndet. När sedan en 35-årig man ger sig in i tävlingen och beger sig ut till Risbergska, blir han med en gång bortstött från samhället och förklarad som enstöring. Som om samhällets spelregler och alla politiska utspel om de onda invandrarna inte bekommit honom. Är inte det underligt?
Sista året på gymnasiet, 2002, fick vi elever frågan om vi trodde att rasismen skulle minska i Sverige i framtiden när vi blev vuxna. Jag sa att det kommer bli värre och fick den uppgivna kommentaren att vi faktiskt befinner oss på tvåtusentalet. Jag var ingen sierska, inte heller handlade det om tur. Det var dels alla mina erfarenheter av nazister, dels kunskapen om tystnad. Hur majoritetssamhällets tystnad och okunskap om de andra skapar utanförskap.
Som när svenska studenter med en icke etnisk svensk bakgrund viftade med sina hemländers flaggor i stället för den svenska. Skymfen låg i att inte visa tacksamhet mot det svenska folket som genom hårt arbete hade betalat deras utbildning. Till och med Alex Schulman gav sig in i den debatten och önskade att ungdomarna i alla fall lite kunde vifta med flaggan för han hade minsann, genom skatten, varit med och betalat deras utbildning. Som om deras föräldrar inte betalat hans och hans barns utbildningar, som om alla svartskallar går på bidrag och har mössan i hand när de ber majoritetsvensken efter mer. Myten om invandrarna som en homogen grupp har fått lov att frodas i ett land som sällan eller knappt gett utrymme åt dem.
För Ulf Kristersson verkar invandraren vara farlig och bör begränsas och som medel tänker han och Tidökompisarna införa en lag som innebär avlyssning av barn under 15 år. Gissningsvis lär detta användas främst mot invandrarbarn och/eller barn som har föräldrar som är födda utanför EU. En invandrare ska förstå att medborgarskap är något som inte ska tas för givet. Men givetvis måste medborgaren ställa upp när Sverige behöver hen, i exempelvis krig eller arbeten ingen etnisk svensk vill ta.
Så varför flyr inte jag? Ja, jag vet inte.
”Även vi måste börja tala högt om de förväntningar som följer av ett svenskt medborgarskap. Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling”, sa Ulf Kristersson och talade till medborgarna som om de vore hans barn att uppfostra.
I Göran Greiders dikt ”Du ska älska ditt land så mycket som det älskar dig”, skriver han:
Och om det slutar älska dig, gå till sjöarna
skogarna, bruksorterna, byarna, förorterna, innerstäderna
eller stenarna och innergårdarna
där du lekte som barn och berätta
att landet måste komma tillbaka till dig,
att det är bråttom nu men att du
är beredd att älska det igen och igen
Det finns något desperat i att förlägga sitt öde och sina berättelser till byggnader och naturen som saknar förmågan att tala så vi människor förstår och kan därför inget annat gör än att lyssna.
Så varför flyr inte jag?
Ja, jag vet inte.
Det kanske har att göra med att jag blivit så pass indoktrinerad av den svenska gubb-bitterhetskommittén att när den nya versionen av Ronja Rövardotter visades på SVT-play gick något i mig sönder. Jag skrek efter Börje Ahlstedt, om hur allt nytt är förkastligt och hörde mig själv högt muttra om varför man inte bara kan lämna saker som funkar. Eller att jag är för intrasslad i detta förhållande att jag inte kan göra annat än stå ut och trösta barnen med att be dem stå ut de med.
Eller på grund av Greiders dikt och det faktum att Sverige faktiskt är mitt hem.
