Min stil får nu bli vanliga byxor och enfärgade tröjor
Det kvinnor älskar ser falskt ut i mina ögon
I tvåan på gymnasiet blev jag medlurad av några kvinnliga klasskompisar från den trygga Espresso House-staden Norrköping till ett brunchcafé i Stockholm. Det var en alienerande upplevelse.
När man väl tagit sig förbi kön in från gatan gick havregrynsgröten med skyr för 89 kronor, och serverades av en 14-årig pojke. Stolarna i lokalen var i likhet med pojken oproportionerligt små, liksom pall-aktiga, helt omöjliga att sitta på och samtidigt känna sig vuxen – men satte mig gjorde jag likförbannat. Motvilligt processade jag sedan min skyrgröt, som i dess slemmighet kändes som ett personligt hån varje gång man svalde, och såg mig omkring.
Nästan allt som ser bra ut i kvinnors ögon – det perfekt avvägda, det exakt lagom uppseendeväckande – ser falskt, tillgjort och poserande ut i mina.
På väggen: en gul träfläck. Skulle kanske föreställa ett stekt ägg.
I ett hörn: småbarn i linnekläder som lekte med ofärgade klossar.
I ett annat hörn: en solglasögonprydd kvinna. Det var för hennes gulliga hunds skull jag tittade dit, men underligt nog mötte kvinnan min blick med ett överseende leende och en nickning (det finns inget pinsammare än en mikrocelebritet som tror sig vara igenkänd).
Droppen kom när jag såg någon ta en bild på sin grötskål. Jag ville bort. Direkt.
Vad är då poängen med detta, mer än att jag ändå är rätt folklig av mig? Jo, poängen är att jag får exakt samma känsla som jag fick där när jag ser män, åtminstone äldre än jag själv, som ”klär sig medvetet” (usch, bara själva termen ger mig rysningar). När tjejer visar mig bilder på Pinterest-killar, eller när någon stilmässigt korrekt kille lyckas nästla sig in förbi brainroten i tiktokflödet, drabbas jag av en rent kroppslig reaktion. Nästan allt som ser bra ut i kvinnors ögon – det perfekt avvägda, det exakt lagom uppseendeväckande – ser falskt, tillgjort och poserande ut i mina.
Fram tills nu har jag inte förstått varifrån känslan kommer. Är det helt enkelt avundsjuka över att folk kan verka så utstuderat självklara? Tecken på småstadstraditionalism? Eller har det kanske, herregud, på något dunkelt sätt att göra med min bisexualitet?
Men nyligen förstod jag *äntligen*, en ära som tillkommer modejournalisten Emily Dahl. Då skrev hon nämligen en krönika i Flamman, apropå Louis Theroux dokumentär ”Inside the Manosphere”. Hon konstaterar att de manliga influerarna inte klär sig för kvinnor, utan för sina grabbföljarskaror, och att det innebär att de klär sig riktigt jävla dåligt.
För inte så länge sedan kunde vanliga män klä sig rätt snyggt på ett sätt som kändes helt sammanhållet och naturligt.
Så enkelt är det ju, och det är uppfriskande att någon säger det rakt ut – klär man sig bra klär man sig för den kvinnliga blicken, klär man sig dåligt klär man sig för den manliga. Och männen i dokumentären klär sig verkligen vedervärdigt.
Samtidigt sätter ju detta mannen i en minst sagt klurig sits. För på samma sätt som att många kvinnor ser ned på kvinnor som uppenbart klär sig för den manliga blicken, ser också många män, medvetet eller omedvetet, med misstänksamhet på män som klär sig för den kvinnliga. Att klä sig dåligt men sant, eller bra men falskt, blir därmed valet den moderne mannen ställs inför.
Har det alltid varit så här? Jag tror inte det. För inte så länge sedan kunde vanliga män klä sig rätt snyggt på ett sätt som kändes helt sammanhållet och naturligt. På den tiden hade inte kvinnor monopol på estetiska värden. Då var fult och manligt inte synonymt.
Att manligheten de senaste decennierna varit i kris spelar såklart mycket in i detta, att inget i den på något sätt känns självklart. För så är det ju – ingen, varken från vänster eller höger, har förmått ge rimliga, sammanhållna svar på vad det bör vara att vara man. För mansmodet har det inneburit att det som i många fall uppfattas som bra (och paradoxalt nog av vissa kvinnor också som manligt) är just det ”vågade” som ”gör upp” med manligheten.
Om jag fattat rätt. Men vad vet jag. Jag kan inget om mode (men allt om neuros). För egen del får det i alla fall bli vanliga byxor och enfärgade tröjor från och med nu. Någon dag måste man ju, till skillnad från brunchstockholmarna, fan växa upp.
Marcus Hägglund är kulturskribent och tunneltågförare.
