Ordet mode har blivit urtvättat i vår samtid
Skräpet går ändå inte att skilja från ”äkta” mode
Vad är mode? Den frågan ställer sig författaren och design- och modeteoretikern Linda Rampell i sin senaste bok ”Fashion Washing”. Ett begrepp hon använder för att beskriva hur ordet ”mode” har blivit urtvättat av vår samtid.
I dag kan allt som har med stil att göra kläs i modets språk. Det mest sorgliga exemplet kallas white label, där kläder tillverkas av en tredje part, av en namnlös designer. Det är anonymt till den grad att det inte finns någon logga eller varumärkesidentitet. Ett företag eller en influencer kan sedan köpa produkterna och sätta sitt namn på för att sedan marknadsföra en lansering av en ny, ja exakt, modekollektion.
Boken kommer alltså i ett skede där gränsen mellan kulturellt uttryck och marknadsretorik suddats ut. Visst har denna gräns förflyttats under lång tid, och går att applicera på det mesta i vår kommersiella samtid. Det som är intressant här är att ordet mode egentligen inte finns i den bemärkelse som vi i dagligt tal vill få det till att verka.
Kläder har länge symboliserat makt, status och yrke; de bar samhällskroppen långt innan ordet mode ens fanns. Mode som begrepp lanserades någon gång under renässansen, när själva förändringen av klädsel blev något man värderade. Modus – sätt, bruk, manér – blev då en språklig grund för ett ord som fungerar som kod ovanpå tyget, ett redan betydelseladdat material.
Inget ”äkta” mode har alltså tvättats bort; det fanns inget sådant från början. Mode var redan ett tomt tecken, ett ord som levde av sin rörlighet snarare än av sin substans. Ändå töms det ytterligare, som om tomheten börjat äta sig själv.
I ”Fashion Washing” beskrivs hur postmodernismen – genom sin semantiska uppluckring – gett fritt spelrum för kapitalismen att kolonisera betydelsen av ett ord som kanske aldrig haft någon egentlig essens. Men hur kan något koloniseras om det inte funnits? För att vi har lagt ordet i modets egna mun. Vi har sagt att här görs kläder, då skapas alltså mode.
Samtidigt vill modevetare, designers och skribenter särskilja skräp från det riktiga modet – och i brist på annat återstår bara ordet mode. Så länge ordet används inom ett mer avgränsat sammanhang fungerar begreppsapparaten någorlunda. Men ordet avgränsas inte längre till ett system, inte en scen, inte ens en disciplin. Det är en etikett som vandrar fritt. En medeltida mantel kan kallas mode, en sopsäck kan kallas mode och ett plagg uppsytt för någon annan att bestämma dess narrativ kan också benämnas som mode.
Den nya marknaden har ersatt modets gamla ramverk med sitt eget språk, sina algoritmiskt kurerade begär.
Det finns en paradox här: när vi pekar på ett white label-plagg och säger att ”det där är minsann inte mode”, är det just det det är. Mode betecknar inte något annat än sin egen föränderlighet. Den bittra tonen blir därmed upplöst i den semantiska dimman.
Vi befinner oss just nu i vad Rampell kallar shopmoderniteten, vår postpostmoderna samtid, ett slags fortskridande som kan förklaras genom tidslinjen: modernitet – postmodernitet – shopmodernitet. Den senare tar den postmoderna rörligheten och gör den köpbar. ”Hon är dömd att köpa ett jag efter utbudet”, skriver Rampell. Begreppets betydelse tvättas inte bort för att det förlorat sin essens, utan för att det som tidigare gav det form och begränsning inte längre existerar.
Den nya marknaden har ersatt modets gamla ramverk med sitt eget språk, sina algoritmiskt kurerade begär. Koden är densamma – ett bruk, ett manér – det är materialet det verkar på som har förändrats. Och där, i skiftet från tyg till transaktion, uppstår känslan av att tomheten vidgats. Inte för att något ”äkta” mode gått förlorat, utan för att dess rörlighet nu organiseras av ingenting annat än köpet självt.
Kanske är det där vi landar: inte i vad mode är och heller inte i hur vi kan rädda det, utan i hur vi namnger det som lyckas undkomma det.
Café Bambino: Chrippa kräfta, problematiska labubus och Liberalerna ljög om strypning
Konstpodden I själva verket
