Jag viskar mitt ”Ja till dödshjälp”
Göran Greider läser reportaget om Annika Hildebrand
Vid några få tillfällen i livet har jag känt att det kvittar om jag lever eller inte.
Jag låg orörlig i sjukhussängen, försökte resa mig men kunde inte. Och hade knappt någon röst för att ropa. Jag såg vårdpersonal sitta intill mig men orkade inte kommunicera. Där och då singlade det förbi: Tanken på en befriare. Det kom inte ur någon ångest, jag saknar anlag för ångest, men ur uppgivenhet: Livet självt kvittade. Kroppen: Bara ett tungt ankare som drog ner mig under vattnet. Även själens ögonlock var tunga, tunga.
Hade det tillståndet varat längre än de få dagar det varade, då hade jag välkomnat en spruta som skickat över mig till andra sidan. Men mitt dvalliknande tillstånd hade aldrig, inte i någon dödshjälpsmodell – det finns flera i olika länder – nått upp till kraven på dödshjälp. Tack och lov. Jag var ju inte klar i huvudet. Men efteråt har jag ibland tänkt på den där totala hjälplösheten och uppgivenheten: Om den varit permanent… Om jag aldrig mer ens skulle kunna dricka ett glas vatten för egen maskin… Hade jag ändå till slut accepterat det och funnit andra meningar med livet?
Kanske. Jag vet inte. Det går inte att veta. Många svårt funktionshindrade har ju ett sådant liv och vill ändå självklart leva vidare och bör ha rätt till assistans (vilket idag tyvärr ofta ifrågasätts runtom i kommunerna).
Minnet av min kropps och själs lealöshet flöt upp när jag läste Aftonbladets reportage om Annika Hildebrand. Hon dog vid 87 års ålder och hon ville dö. Sjukdomarna hon hade, framför allt cancer men också polyneuropati, gjorde hennes liv till en plåga. Hon fick en kateter som skulle sitta där återstoden av livet men den fungerade inte riktigt och behandlingen av sjukdomarna skulle vara tunga och långvariga. Så hon tyckte att hon hade levt klart.
Under en tid samlade hon på sig en massa smärtstillande tabletter som hon en dag svalde. Hon önskade att en läkare kunde ha assisterat henne, men nu var hon tvungen att utföra handlingen själv. Pengar hade hon så hon hade kunnat fara till Schweiz och köpa sig läkarassisterad dödshjälp. Men hon ville helt enkelt dö hemma. I huvudet var hon kristallklar, där fanns ingen förvirring. Hon skrev ett avskedsbrev. Skildringen av hennes liv och beslut i pressen ville hon skulle bli en signal till politikerna, en slutgiltig demonstration. I reportaget får vi följa henne under några månaders tid ända tills döden kommer. Det gör ont att läsa.
Hade Annika Hildebrand levat i exempelvis Nederländerna hade hon med största sannolikhet fått en läkare som hjälpt henne med en dödlig spruta. Det hade varit lagligt. I Nederländerna beviljas sedan tjugo år assisterad dödshjälp – nästan hundratusen fall av dödshjälp har skett; det är distriktsläkarna som utför det. De flesta läkare är för det, trots att hjälpen juridiskt först faktiskt alltid definieras som mord och sedan prövas i domstol. Den allmänna opinionen är för dödshjälpen.
Trenden i västvärlden är ganska klar: Stödet för dödshjälp ökar, i fler och fler länder diskuteras rätten till en värdig död. Ingen vet väl exakt, men kanske möts flera trender här: Västvärldens åldrande befolkning sammanfaller nu med en allmän känsla av att välfärdseran passerat sin kulmen och rädslan växer för ett livets slutskede på underbemannade äldreboenden och i en sjukvård i evigt stabsläge. Men där finns också den långsamt verkande sekulariseringen: När Gud drar sig tillbaka, eller i vart fall de religiösa instansernas makt över våra liv minskar, kan vi se nyktrare på våra liv. Sakta men säkert omstöps allt större delar av befolkningen till filosofiska utilitarister som väger lidande mot lycka.
Men inte i det officiella Sverige. Riksdagspartierna vill helst inte prata om frågan, vill inte ens tillsätta en utredning (det som finns är mer kortfattade studier från Statens medicinsk-etiska råd) och några av partierna är totalt emot dödshjälp. Att Kristdemokraterna är hårdast i sitt motstånd vittnar om den enorma kraft som den religiösa traditionen ännu besitter. Livet är där okränkbart. Och assisterad dödshjälp rör vid ett av de största tabuna: Självmordet. Men även Socialdemokraterna vill helst slippa diskutera frågan om dödshjälp.
Någonstans tror jag att jag förstår psykologin i den här motviljan att ens ta i frågan, även om det ändå är svårförklarligt att dödshjälp är så svårdiskuterat i ett så sekulariserat land som Sverige. Men det finns tankar och idéer som jag tror fullt och fast på, men som jag ändå inte kan uppbåda någon debattentusiasm för att på allvar driva. Dödshjälp är en sådan. Ja, jag är verkligen för att en rejäl utredning tillsetts som går igenom varje tänkbar aspekt på frågan och att lagstiftningen därefter förnyas så att människor får denna rätt till ett värdig död.
Men jag märker det ju: Jag förmår omöjligen tala med hög röst om detta. Jag vill liksom viska fram det jag tror på. Varför tar det emot så mycket att skriva ut det jag ändå tror på? I grunden därför att det aldrig kan vara en lättvindig sak att ett samhälle sanktionerar självmordets princip. Det går inte att veckla ut en banderoll i denna fråga. Man bör gå på nålar i dödens närhet. Även i Aftonbladets reportage går skribenten på nålar och sist under varje artikel anges numret till den instans som kan ge hjälp åt den som har självmordstankar.
Liv och död kvittar aldrig.
