”Eller ska vi säga DARK Doctor Robby”
Karin Pettersson och Jack Hildén inför sista avsnittet av The Pitt
Sjukhusdramat ”The Pitt” har gjort succé med sin realistiska gestaltning av en akutmottagning i Pittsburgh. I dag sänds sista avsnittet av andra säsongen.
Karin: Jack, jag har som du vet suttit klistrad vid tv-serien The Pitt varje vecka de senaste månaderna – och det har ju du också. I dag är det säsongsfinal, och den stora frågan är ju: vad kommer hända med Dr. Robby – eller ska vi säga DARK Dr. Robby. Vad tror du kommer hända, och vad är det som gör att den här serien är så fängslande?
Jack: Egentligen är jag osäker på hur klistrad jag varit. Jag känner mig rätt kluven till serien som helhet. Om man vill leka djävulens advokat så finns rätt mycket dåligt med The Pitt, som vi åtminstone får BERÖRA. Men ja – det är väl dark Dr. Robby som är den stora frågan. Var det till och med ett eventuellt självmord som indikerades i näst sista avsnittet? (Vilket inte kan räknas som en spoiler, nu har läsarna haft en vecka på sig att kolla).
Karin: Jag fastnade för serien under första säsongen, som väl i ärlighetens namn är bättre än den som nu avslutas. Det var, tror jag, den totala avsaknaden av undertext och den nakna realismen som jag gillade. Äntligen en tv-serie som enbart handlar om våld, fattigdom och revor i välfärden och inte bryr sig om några psykologiska bågar. Vi visste ingenting om karaktärerna och såg dem bara i deras yrkesroller. ”Kompetensporr” som nån kompis till mig sa. Det är därför jag inte gillar det här med Dr. Robbys mående – det känns bara klumpigt.
Jack: Haha, kompetensporr. Ja, första säsongen var ju verkligen ”red wedding” mot slutet i och med masskjutningen. Den byggde upp mot ett otroligt intensivt crescendo (som ändå kändes ganska trovärdigt, tyvärr), och den här säsongen är motsvarigheten att de får stänga ner all elektronik pga ett hackningsförsök. Förlåt om jag låter cynisk, men det är inte riktigt samma nerv i det. Och det där hackningsförsöket är ju redan förbi – elen är tillbaka, och de kan jobba på som vanligt, även om ”som vanligt” betyder något annat för dem än t.ex. oss.
Men vad är det du gillar med avsaknaden av undertext?
… pre-Freud på ett bra sätt
Karin: Jag tror att jag går runt med en känsla av att problemen i samtiden är så akuta, och att kulturen är främjad från det som händer men inte kommer åt det. Den här hyperrealismen som The Pitt ägnar sig känns pre-Freud på ett bra sätt, det är som när Balzac eller Dickens försökte måla en fresk som fick med samtidens stora problem – men helt utan att psykologisera. Folk är fattiga och har det för jävligt, de blöder och har ont, liv är både extremt mycket värda och samtidigt inte så jävla heliga eller komplicerade. Förstår du vad jag menar?
Jack: Ja, men samtidigt kan den nästan vara romantiserande i allt det där. Det som förenar alla läkare på den där fruktansvärda akutmottagningen i Pittsburgh är att de verkligen vill väl, de går ”the extra mile” och jobbar fem timmar extra om så krävs. Motståndaren de möter är ju statsapparaten, USA:s sinnessjuka sjukvård som tvingar dem att jobba utifrån väldigt begränsade resurser. Men man behöver inte spendera särskilt mycket tid som patient i sjukvården (även den svenska) för att märka att många läkare också är disträ, uttråkade, dåliga människokännare, kanske också inkompetenta i vissa fall. Men i The Pitt skapas liksom en ganska trygg förvissning om att alla, till slut, kommer bli omhändertagna.
Seriens verkliga hjärta – och hjärna – är väl ändå sjuksyrran Dana
Karin: Hmm. Sant. Till och med Langdon som är tjuv och oxymissbrukare är en grymt bra doktor.
Jack: Men på tal om Dr. Robby. Kanske det blivit lite väl mycket fokus på honom den här säsongen. Noah Wyle är otrolig, men vad hände med alla andra karaktärer?
Karin: Seriens verkliga hjärta – och hjärna – är väl ändå sjuksyrran Dana. Hon är verkligen en klassisk amerikansk karaktär; ”tuff brud med ett hjärta av guld”. Man känner som patient att man är i trygga händer hos henne.
Apropå Dana så tycker jag att bland det bästa med serien är det hot om våld som hela tiden finns mot personalen från de förtvivlade och allt mer frustrerade patienterna i väntrummet – och som drabbade Dana i slutet av säsong 1, och hennes protegé Emma i säsong 2. Det känns både realistiskt och som en effektiv metafor för det politiska tillståndet i USA.
Annars är jag väldigt svag för Mel. Vem är din favorit?
Jag läste att fansen snabbt döpte henne till ”MAGA Monica”
Jack: Dana är verkligen ”the sassy black nurse” som finns i typ alla amerikanska serier i sjukhusmiljö som någonsin gjorts. Förutom att hon är vit då. Sådana karaktärer är verkligen svåra att ogilla.
Jag gillar ju den snygga oxymissbrukaren Langdon. Mel tycker jag sätter fingret på en del problem med hela The Pitts upplägg, där varje avsnitt är en timme långt och att den timmen utspelas i realtid på sjukhuset. Mycket pågår alldeles för länge. Efter fem avsnitt går Mel fortfarande och oroar sig för ett förhör kring misstankar att hon skulle felbehandlat en patient.
Efter ett tag klarar jag inte av att se hennes ledsna fejs längre. Det kommer lösa sig, Mel! Vilket det gör.
Karin: Sant, faktiskt. Man gillar Mel, men inte ens jag var orolig för det där förhöret.
Jack: Och på andra sätt händer ju alldeles för mycket på så kort tid.
Karin: När hackerattacken pågick så fick ju den pensionerade sjuksköterskan Monica göra comeback för några avsnitt. Jag läste att fansen snabbt döpte henne till ”MAGA Monica” eftersom hon har en rasistisk och grinig aura. Det tyckte jag var ett intressant inslag!
Jack: Haha ja, där öppnades en glipa mörker till de annars genomgoda läkarna.
Karin: Den här säsongen störde jag mig annars rätt mycket på Dr. Robbys fadersfigur, som är någon slags motorcykel-zenbuddist-guru med gråa lockar. Duke, heter han. Snälla, detta blev för klyschigt till och med för en Dickens-älskare som jag. Liiite mer intressanta karaktärer, tack.
Jack: Han hade kunnat heta något annat än Duke, det håller jag med om. Men jag gillar ändå att Robby är mc-kille. Som att han inte vore hunk nog redan, läkaren som är effektiv men empatisk (fram tills senare avsnitt, alltså).
Karin: Jag vet att du är tokig i Dr. Robby!
Jack: Jag hoppas att han faktiskt kommer iväg på den där resan till slut, och att det inte är kod för självmord.
Karin: Om det är ”kod” är det det absolut mest övertydliga jag någonsin läst. Men det var ju det jag bad om – noll undertext … men som sagt, enligt min mening borde de helt ha avstått från att försöka utveckla denna psykologiska båge i säsong två. Tillbaka till operationsbordet! Tillbaka till att kämpa mot ICE och dyra läkemedel! Inte så mycket snack och känslor!
Jack: Ja, man kan gissa att det finns nya ICE-liknande spår att ta vidare till säsong 3. Det är väl det som gör att sjukhusserier kan fortsätta i evighet. Folk blir sjuka igen. Det kommer 15 nya timmar, som om ingenting har hänt.
Karin: 100 spänn på att Dr. Robby är kvar nästa säsong. Sätter du emot?
Jack: Jag sätter faktiskt emot. Och så hoppas jag på att han gör en hjältecomeback fram mot timme 14 i stället.
Karin Pettersson är kulturchef på Aftonbladet. Jack Hildén är författare och vikarierande biträdande kulturchef på Aftonbladet.
Café Bambino: Amerikanska män, Open AIs mördarrobot & dataslavar
