Diagnosen försvinner – men alla utmattade då?
Att utvärdera ett begrepp är inte samma sak som att ifrågasätta lidandet
Finns psykiatriska diagnoser? En spetsigt ställd fråga som återigen är aktuell eftersom utmattningssyndrom kommer att försvinna från det svenska diagnosregistret.
Vad tusan är nu detta? Och vad betyder det för alla utmattade, som brakat ihop, blivit sängliggande och sedan sjukskrivna under diagnoskod F43.8A? De som blivit utbrända, gått in i den fruktade väggen. Vad ska hända med dem nu?
För att svara på den frågan måste vi gå tillbaka till diagnosens ursprung. I den Augustprisvinnande psykiatrikern Christian Rücks bok ”Olyckliga i paradiset” (2020) berättas historien så här:
I slutet av 1990-talet märkte en forskare att långa sjukskrivningar och diagnosen depression ökat i Sverige. Han gick till svensk psykiatris grand old lady, den internationellt banbrytande depressionsprofessorn Marie Åsberg. Det kunde inte stämma tyckte Åsberg – varför skulle så många plötsligt bli deprimerade?
Forskarna sammankallade en grupp och man undersökte 100 sjukskrivna tjänstemän. De flesta hade depression, men det var något som skavde. Man tyckte sig se något annat. En trötthet, stressintolerans mer än nedstämdhet.
Några år senare fick Åsberg med flera ett uppdrag av Socialstyrelsen att ta fram en rapport om hur man skulle tackla de ökade sjukskrivningarna. Gruppen föreslog en ny diagnos: Utmattningssyndrom. Två år senare, 2005, antog Socialstyrelsen idén. I den svenska översättningen av det internationella diagnossystemet ICD lades utmattningssyndrom till som en undergrupp till F43.8 Andra specificerade reaktioner på svår stress.
Bakom oron, tröttheten, smärtorna, nedstämdheten, sömnproblemen finns allt från svåra psykiatriska diagnoser till liv med tuffa omständigheter
Utmattningssyndrom är unikt, för så här brukar det inte gå till. För att nya diagnoser ska skapas krävs bra studier på vad som skiljer tillståndet från andra, vilket egentligen aldrig blivit presenterat för utmattningssyndrom. Diagnosen finns bara i Sverige. Men ändå har det blivit den vanligaste koden på sjukintygen till Försäkringskassan.
Problemet med en diagnos som bara finns i ett land, och som inte vilar på vetenskaplig grund, är att det blir svårt att forska på. Så har också varit fallet med utmattning. Initialt tänkte man att lång sjukskrivning krävs, men nu avråder man i stället från det. Det fanns en uppfattning i forskarvärlden, som förmedlades till patienter, att något biologiskt förändrats, gått sönder, i hjärnan hos utmattade. Det kunde heller aldrig beläggas. Få studier finns, och ingen entydigt hjälpsam behandling.
Diagnosen har därför under åren blivit kritiserad av svenska allmänläkare som träffar de trötta, ledsna, utmattade. De som genomgår krisreaktioner, dödsfall, skilsmässor och svåra arbetsförhållanden och liksom klappar ihop.
Det här kan inte understrykas nog: Att ifrågasätta och utvärdera diagnoser är inte att ifrågasätta lidandet. Lidandet är det enda som finns på riktigt. Men själva diagnoserna, benämningen, finns eftersom vi skapar dem. Läkare och psykologer tolkar olika symptom och lägger ihop till en profil som man tänker ringar in något som man kan behandla.
Psykiska diagnoser förändras med tidsandan på ett annat sätt än kroppsliga diagnoser gör, eftersom de aldrig kan diagnosticeras med blodprov eller röntgen. Och kraftiga reaktioner på stress har alltid funnits. I en fin text om den remarkabla läkaren Ernst Westerlund, som gett namnet åt den väldoftande krukväxten doktor Westerlund, uppmanas varje ny generation läkare att blicka bakåt för att förstå sin samtid”.
”Mirakeldoktorn” Westerlund var vid förra sekelskiftet stadsläkare i Enköping, dit folk reste från hela landet för att träffa honom. Vid denna tidpunkt var diagnosen neurasteni, nervsvaghet, utbredd och likt utmattningssyndrom var den vanligare bland kvinnor i högre klasser än hos arbetare. Doktor Westerlund blev känd för att han lyckades bota dem.
Med ett ivrigt intresse för hela patientens liv, och genom att aldrig ifrågasätta symptomen, fattade de lidande stort tycke för doktorn. Hans individualiserade behandlingar innefattade olika aktiviteter som att ta hand om andra, kroppsarbeta på fälten runt staden eller vistas i naturen.
Ernst Westerlund var noga med att poängtera att symptomen inte var inbillade, men han uppmuntrade patienterna att inte fokusera på dem. “Att vila är att göra något annat” var ett av hans motton. Sammanhang och mening var viktigt, och i hans ”regimterapi” ingick inte bara rutiner kring mat, sömn och arbete utan även samvaro med andra. Westerlund ses i dag som en förgrundsfigur till arbetsterapin, och hans metoder liknar det som kallas tredje vågens KBT: ACT, acceptance commitment therapy, som med sina mindfulness-idéer har likheter med mångtusenåriga livsråd från buddhismen.
Idéhistorikern Karin Johannisson har genom sitt viktiga värv lärt oss ordet kultursjukdomar. Neurasteni föll i glömska, och andra diagnoser tog dess plats. När den nu 86-åriga psykiatriprofessorn Marie Åsberg intervjuas i podden Det sista pillret säger hon: ”Vi vet fortfarande inte det vi borde och skulle vilja veta om de här sjukdomarna”, och lägger till: ”om det nu är sjukdomar”.
Nej, vad är det som är sjukt egentligen – är det nerverna, samhället, patriarkatet? Vi har inga säkra svar, och varje individ har sin egen historia, som doktor Westerlund såg.
Stressade, ledsna och trötta kommer många bli i livet, och en diagnoskod måste dagens doktorer knappa in i journalen om man söker vård. I manualen ICD ligger kapitlet F43 Anpassningsstörningar och reaktion på svår stress nära till hands, med till exempel 43.0 Akut stressreaktion eller 43.2 Anpassningsstörning, som många nog kommer använda i stället.
Hon berättar att det känts skönt att tala om sig själv som utmattad, liksom mindre stigmatiserat än till exempel depression då det kan tolkas som att man varit för ambitiös
En nära anhörig till mig har varit långtidssjukskriven i perioder genom åren, själv har hon beskrivit det som utmattning. Hon gick i gruppterapi för utmattningssyndrom med ACT-stil, en behandling som senare lades ner eftersom det saknades vetenskapliga belägg. Men det hjälpte henne. Hon köpte hund. Hon gick milslånga promenader. Hon tog SSRI och sömntabletter. Hon vårdade sina krukväxter, bland annat en magnifik två meter hög doktor Westerlund. Med åren utkristalliserades det panikångest, och framför allt hälsoångest, som hon numera förstår och kan hantera. Nu har hon landat på ett jobb hon älskar och uttryckte nyligen förvåning över sin arbetskapacitet. Minnet, organisationsförmågan, effektiviteten! ”Min hjärna är ju inte alls sönder” deklarerade hon häpet. Det hon länge tänkt om sig själv – som en utmattad person med ett nervsystem som aldrig skulle bli helt – visade sig inte vara sant.
Många läkare har framhållit att diagnosen utmattningssyndrom är alldeles för diffus, och att behandlingsstudierna därför misslyckats. Bakom diagnosen ryms en mängd unika livsöden och omständigheter. Den dåliga beteckningen ”psykisk ohälsa” är inte heller till hjälp. Bakom oron, tröttheten, smärtorna, nedstämdheten, sömnproblemen finns allt från svåra psykiatriska diagnoser till liv med tuffa omständigheter.
Efter 20 år med F43.8A är det nu dags för något nytt. Kanske kan vi få en mer nyanserad förståelse av själens lidande, och de många olika sätt att komma tillbaka på banan, i doktor Westerlunds anda.
Jag frågar min tidigare utmattade vän om att det hon identifierade sig med nu ska försvinna. ”Först tänkte jag: Men det var ju visst på riktigt! Vad är jag nu då?”. Hon berättar att det känts skönt att tala om sig själv som utmattad, liksom mindre stigmatiserat än till exempel depression då det kan tolkas som att man varit för ambitiös. ”Men”, säger hon efter en stund, ”det är ju egentligen bara ett ord”.
Café Bambino: ”Varför tycker alla så himla synd om incels?”
