Hon ifrågasätter varje människa som migrerar
Fakta verkar inte vara Paulina Neudings grej
I Paulina Neudings nyutkomna bok ”Igår kväll i Sverige” är det bara hennes egna föräldrar som är flyktingar.
För alla andra som också har sökt sig hit använder Svenska Dagbladets ledarskribent uteslutande ord som migranter och invandrare.
Det har avgörande betydelse för hur de uppfattas.
I juridisk mening definieras en flykting som den som har ”välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, politisk eller religiös uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp”. På grund av sin utsatthet är en flykting därför garanterad uppehållstillstånd.
Kring varje migrant är däremot ett ifrågasättande av rätten att vara i Sverige inbyggt i själva ordet.
Paulina Neuding tillhör den nyhöger som ihärdigt arbetar för att människor som invandrat ska hållas skyldiga för sådant som inte fungerar här i landet. Tidigare än de flesta propagerade hon för tuffare tag, stängdare gränser, strängare straff. I den andan skrev hon häromveckan om regeringens förslag om sänkt straffbarhetsålder. För mjäkigt, ansåg hon: ”…13 år kommer tyvärr inte att räcka … Ingen vill döma tolvåringar eller yngre till fängelse, men vid det här laget finns ingen annan utväg.”
Linjen är konsekvent när man följer henne tillbaka i tiden:
2010, när Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen: detta hade inte hänt om vi andra tillåtits diskutera problemen med invandring.
2011, efter Utöya: Breiviks dåd får inte hindra oss från att tänka invandringskritiskt.
2012, om antisemitiska hatbrott: det pågår folkutbyte, Mohammed var redan 2004 det vanligaste namnet på nyfödda pojkar i Malmö.
Påståendet om namnet var inte bara sprunget ur en av extremhögerns konspirationsteorier, utan också felaktigt. 2004 var i själva verket Elias de nyblivna pojkföräldrarnas favorit i Malmö, enligt en artikel här i Aftonbladet. (Namnet har stått sig och var vanligast också förra året, tillsammans med Adam och Noah.)
Det gäller att vara alert när man läser Paulina Neuding. Inte bara på grund av det försåtliga språket utan också för att fakta inte verkar vara hennes grej.
I en krönika i Expressen påstod hon till exempel att en majoritet av alla som kom till beroendemottagningen Maria ungdom i Stockholm var unga afghaner. Hon hänvisade till en TT-artikel där en läkare sa att afghanerna dominerade gruppen ensamkommande som sökte sig dit. Men enligt Neuding var alltså knarkande afghaner i egen majoritet på mottagningen. Allra värst, mycket värre än svenskfödda i samma ålder.
På så vis kastades ännu en skugga över en redan stigmatiserad grupp.
Trots att det felaktiga utpekandet påtalades – av mig, kanske också av andra – ligger artikeln kvar på Expressens webb i oredigerat skick och utan rättelse, snart åtta år efter publiceringen.
I början av året skrev hon om oro, hot och våld på landets folkbibliotek, bland annat i Broby i Östra Göinge kommun. ”Biblioteket tvingades stänga tillfälligt en lördag i februari 2024 efter bråk mellan besökare och hot mot personalen. Väktare togs in...”
En förklaring som nämndes var att ett asylboende nyligen öppnat i närheten. Uppgiften fick mig att undra – det öppnas väl inga flyktingförläggningar numera?
Jag ringde och pratade med en förvånad bibliotekarie. ”Skriver hon att vi var tvungna att stänga en lördag? Vi hade ju överhuvudtaget inte öppet på lördagar förra året…!”
Snart började bitarna falla på plats. De hade förvisso tillkallat väktare, men det var lokala ungdomar som stod för stöket. Flyktingförläggningen hade verkligen funnits – men 2015. Och en del oro hade uppstått när många därifrån sökte sig till biblioteket som hade wi-fi, något förläggningen saknade.
För att få fram sin poäng hade Paulina Neuding selektivt lagt ihop innehåll ur två nyhetsartiklar, den ena från 2015, den andra från 2024.
I det här fallet korrigerades texten när felaktigheterna upptäckts (artikeln blev väsentligt kortare). Även ledarredaktionens podd, där Neuding slagit fast att de inblandade på Broby bibliotek inte borde tillåtas att stanna i Sverige, införde en rättelse.
Alla journalister gör fel ibland, men för vissa fadäser räcker det inte med vanlig klantighet. Det krävs också väldigt stor otur, eller något annat.
Titeln på Neudings bok, ”Igår kväll i Sverige – Reflektioner om en revolution”, anspelar förstås på Trumps ”last night in Sweden”-uttalande från 2016, som han gjorde efter att ha sett något om svenskt flyktingmottagande på Fox News. Hon ger honom rätt i hans förfäran, Sverige har genomgått en revolutionerande förändring på grund av invandring och ickefungerande integration. Och så drar hon listan: gängvåld, beställningsmord, förnedringsrån, våldtäkter, och så vidare.
”Det är inget mindre än en revolution att ett sådant mörker har kunnat breda ut sig i ett av världens hittills fredligaste och mest välfungerande länder.”
Boken är en katalog av elände – och för att inte bli anklagad för att förringa något, vill jag påpeka att de fasansfulla fenomen och händelser som hon tar upp, förtjänar seriös debatt.
Boken är också en uppvisning i anekdotisk bevisföring där den slutsats som monotont upprepas är att allt beror på invandring, misslyckad integration och majoritetssamhällets naivitet.
I början av 2018 skrev Paulina Neuding en krönika om att våldsbrotten ökat i den tyska delstaten Niedersachsen efter flyktingmottagandet 2015. Denna insikt borde spridas och diskuteras även i Sverige, tyckte hon. ”Väljarna har rätt till relevant underlag för att ta ställning till den politik som förs.”
Jag kontaktade en av forskarna bakom studien, professor Dirk Baier vid Institut für Delinquenz und Kriminalprävention i Zürich. Han framhöll att den ökade kriminaliteten inte berodde på etnicitet utan på faktorer som ålder, kön och levnadsförhållanden i Tyskland. Han påpekade också att brottsoffer alltid är mer benägna att anmäla utlänningar. ”Tyskar i samma situation skulle vara lika brottsbenägna som flyktingarna. Det är svårt för exempelvis högergrupper att missbruka en så komplex analys, hoppas jag.”
Professor Baier misstog sig om det sistnämnda.
Att Neuding konsekvent undviker det komplexa vägs inte upp av bokens enstaka brasklappar, som att ”några” av de mest avskyvärda dåden i modern tid saknar koppling till migrationspolitiken och att ”hela migrantgrupper” inte var inblandade i kampanjen mot socialtjänsten häromåret. (Min gissning är att dessa formuleringar är resultat av påpekanden från en förläggare eller redaktör.)
Paulina Neuding målar med den bredaste penseln och en enda färg på paletten. Hon hånskrattar åt oss som anser att hennes beskrivning av människor på flykt är rasistisk och full av lögner.
Men det är den.
