Då skulle man vara en bra vän – nu en angivare
Många har glömt en del av Stefan Löfvens flyktingtal
I början av januari 2023 svarade den lettiska aktivisten och debattören Ieva Raubisko på ett nödrop från en grupp syrier på flykt. Sedan två veckor befann de sig utomhus vid gränsen mellan Lettland och Belarus. Det var minusgrader, de sov direkt på marken, åt snö och försökte varje dag ta sig in i EU – för att omgående tvingas tillbaka. Så pågick det, dag efter dag.
Ieva Raubisko åkte till gränsen och mötte syrierna. Med sig hade hon mat, vatten och varma kläder. På plats greps hon av lettiska gränsvakter, misstänkt för att ha uppmuntrat flyktingarna att ta sig in i landet olagligt. Åklagaren yrkade senare på fängelse i 18 månader.
Jag är på plats i staden Rezekne i östra Lettland när hon får sin dom i slutet av augusti, efter en rättegång som pågått sedan februari förra året. Den 50-åriga tidigare ostraffade, ensamstående småbarnsmamman står framför domaren. Även om jag inte förstår det han säger ser jag hur orden träffar henne som nålstick.
Straffet för att ha ”stöttat en grupps olagliga gränsövergång” blir samhällstjänst i 200 timmar. Inte lika illa som en fängelsedom, men tillräckligt för att avskräcka andra från att hjälpa människor som svävar i livsfara.
Att bestraffas för att ha gett humanitär hjälp kan verka extremt, men i länderna med gräns mot Belarus är det långt ifrån unikt. I Polen riskerar just nu fem personer fängelsestraff för att ha hjälpt en äldre egyptisk man och en syrisk sjubarnsfamilj i akut behov av mat och värme. Och ett ungt par från Nederländerna väntar på rättegång i Lettland, anklagade för ungefär samma påstådda brott.
Talar något för att det även i Sverige kan bli olagligt att ge grundläggande humanitär hjälp? Ja, en hel del pekar faktiskt på det.
Det tydligaste konsekvensen av den akuta nöden blev en självmordsfrekvens bland ensamkommande barn och unga som saknade globalt motstycke
Stefan Löfvens tal om att hans Europa inte bygger murar har ofta citerats sedan han höll det på Medborgarplatsen i Stockholm i början av september 2015. Färre minns nog det han också sa om själva bemötandet av de som sökt sig till Sverige:
”Det kanske viktigaste är ändå att vara kompis, en vän som säger välkommen när människor kommer hit.”
Många agerade också i linje med statsministerns indirekta uppmaning. Drog på sig gula västar, stod på centralstationerna, skjutsade till boenden och ställde upp som familjehem eller gode män. Andra engagerade sig genom sina jobb eller fritidsaktiviteter – idrottstränare, socialsekreterare, lärare, HVB-hemspersonal.
Kort efter Löfvens tal för tio år sedan ändrades politiken radikalt. Sedan dess är det i stället hårda tag och asylmottagande på EU:s bottennivå som gäller. Men många fortsatte att hjälpa. Med tiden täckte de också upp för de behov som uppstod i spåren av en förändrad politik och en ofta dysfunktionell myndighetsutövning. Av nöd utvecklade de kompetens inom områden som juridik, social omsorg och psykiatri.
Det tydligaste konsekvensen av den akuta nöden blev en självmordsfrekvens bland ensamkommande barn och unga som saknade globalt motstycke. Att katastrofen inte blev ännu värre berodde inte på att myndigheter eller politiker agerade, i stället var det privatpersoner som chattade med desperata tonåringar om nätterna och skannade Facebook-grupper efter inlägg som antydde suicidtankar.
Men framför allt handlade det om att finnas i vardagen och hjälpa till att bygga en trygg tillvaro. Överallt knöts starka känslomässiga band med unga asylsökande. Ett par i Stockholm ville till och med adoptera sin bonusson, men fick inte. När pojken utvisats reste pappan i familjen till Kabul – en stad där svensk myndighetspersonal aldrig rörde sig utan beväpnad eskort – för att hjälpa honom till rätta.
För en kvinna i östra Jämtland utan egna biologiska barn blev en tonåring från Afghanistan den son hon aldrig haft. De låg båda på hennes vardagsrumsgolv för att inte bli upptäckta när gränspolisen sökte efter honom för att verkställa hans deportation. När han såg sig tvingad att fortsätta sin flykt till Frankrike fick han snabbt uppehållstillstånd och flyktingstatus – något som inte direkt stärkte kvinnans redan sargade förtroende för svenska myndigheter.
En kvinna i närheten av Mariefred som hjälpt flera ungdomar, byggde ett ”Anne Frank-rum” i sitt hus när utvisningsbesluten började komma.
Efter 2015 har flyktingpolitiken fortsatt att slå in en kil mellan vanliga människor och samhället
I Lettland och Polen skulle dessa personer ha riskerat straff, men inte här i Sverige. Kommer det att förbli så?
Redan nu finns det exempel på hur civil olydnad med humanistiska motiv kriminaliseras. Klimataktivister döms i svenska domstolar för sådant de gör med utgångspunkt i värderingar och insikter om aktuell vetenskap.
Michel Forst, FN:s särskilda rapportör för klimataktivisters rättigheter, har kritiserat Sverige för att driva en av Europas hårdaste linjer mot denna grupp. Advokaten Linus Gardell, som försvarat en mängd brottsanklagade klimataktivister, beskriver rättsfallen som hot mot demokratin och att det dämpar benägenheten att engagera sig för klimatet.
Alltså precis det som efter domen mot Ieva Raubisko kan förväntas i Lettland när det gäller att hjälpa flyktingar.
Efter 2015 har flyktingpolitiken fortsatt att slå in en kil mellan vanliga människor och samhället. Inför förslaget om att offentligt anställda ska bli skyldiga att ange papperslösa var det flera yrkesgrupper som protesterade kraftigt.
Sverigedemokraterna har regelbundet fört fram tankar om angiveri sedan de kom in i riksdagen 2010. Idén är numera förankrad på andra sidan blockgränsen. Det var Socialdemokraterna som tillsatte utredningen om den så kallade anmälningsplikten, Ulf Kristerssons regering lade sedan till uppdraget att föreslå ”vilka eventuella konsekvenser det skulle kunna få om en informationsskyldighet inte efterlevs”.
Eller kortfattat: hur ska vi straffa de som inte anger?
Utredaren måste ha lyssnat på den massiva kritiken för lagförslaget i november förra året var en kompromiss där flera yrkesgrupper inte omfattas. Men den politiska viljan består och mycket talar för framtida lagstiftning som riktas in på dem som försöker hjälpa och skydda.
Kommer det att synas gula västar nästa gång de asylsökande blir fler?
Eller kommer alla att ha skrämts till passivitet och likgiltighet?
