Jag håller tummarna och hoppas på ”Too Much”
Kan nya serien bli Lena Dunhams återkomst efter ”Girls”?
I över tio års tid har repliken studsat mellan tidens metalliska väggar: ”Jag tror att jag kan vara min generations röst. Eller, åtminstone en röst i en generation.” Orden som ekat i ett decennium uttalades av den störiga men också älskvärda Hannah Horvath spelad av Lena Dunham i serien ”Girls”. Horvath var skapad av Dunham men trots att det fanns både manus och regi mellan dem var det ibland svårt att inte tänka på Lena som Hannah eller Hannah som Lena. Båda blev med tiden en självuppfyllande profetia. En röst, för en generation.
Efter det att ”Girls” slutade sändas 2017 har serien levt sitt eget liv. Det kommer fortfarande nya poddar där generationer efter den så kallade ”Facebook-generationen” (som ”Girls” anspelade på) tar sig an serien som vid en första anblick kan väcka avsmak men som med tiden visade sig vara en epokavgörande berättelse om unga kvinnors liv.
Kan hon inte skapa något annat än det hon redan känner till?
Endast 26 år gammal hade Lena Dunham skapat något essentiellt, och efter "Girls" var det många som väntade på nästa succé. Men det efterlängtade stordådet uteblev. Visst har Dunham sin del i den brittiska serien ”Industrys” intensiva dialog, och filmen ”Catherine Called Birdy” från 2022 fick inte riktigt lika dålig kritik som ”Camping” från 2018 (båda skrivna, regisserade och producerade av Dunham). Men inget har hittills varit i närheten av ”Girls”, vilket har fått kritiker att ställa frågan alla konstnärer fruktar, var det allt hon hade i sig?
Har man följt Lena Dunham vet man att hon länge brottats med sjukdomar och hälsoproblem, och möjligen har det sin del i att berättandet kommit på efterkälken. Men nu har hon återvänt till serieskapandet och kanske kan det vara den efterlängtade återkomsten? ”Too Much” har premiär på Netflix 10 juli och handlar om en ”New York-bo med krossat hjärta som flyttar till London” vilket påminner om Dunhams egen levnadshistoria. I en nyligen publicerad essä i The New Yorker beskriver Dunham varför hon valt att “göra slut” med staden som har varit skådeplats för så många berättelser. Staden hon själv växte upp i med två konstnärsföräldrar och som enligt Dunham ”driver folk till vansinne”.
Dunham har berättat att den nya serien ligger henne varmt om hjärtat eftersom att den är skapad tillsammans med hennes brittiske man, musikern Luis Felber. I serien återkommer några välkända Girls-ansikten, men också ett gäng andra dragkrokar som Emily Ratajkowski och Andrew Scott. Utöver likheten med Dunhams egna liv påminner huvudpersonen Jessica (spelad av Megan Stalter) om den unga Hannah Horvath till utseendet. Betyder det att kritikerna har rätt? Kan hon inte skapa något annat än det hon redan känner till?
Redan innan ”Girls” hade premiär i Sverige hade serien kritiserats från både höger och vänster. I hundratals intervjuer har Dunham ömsom försvarat sig ömsom bett om ursäkt för att ha skildrat ett kritvitt New York utifrån världsfrånvända karaktärers perspektiv. Men, som Dunham förklarat, var hela idén med ”Girls” att skildra svaga, småaktiga och egoistiska kvinnor som inte på något vis var förankrade i världen de levde i.
I Lena Dunhams London ser det ut att bara nästan vara lika vitt. Huruvida huvudkaraktären endast kommer att vara en remake av Hannah Horvath eller något nytt återstår att se. Men även om hon fortsätter gräva där hon står ser jag fram emot att ta del av Dunhams hjärna på nytt. Det krävs en särskild konstnärlig talang för att skapa en intressant berättelse baserad på egna erfarenheter utan att göra anspråk på det dokumentära samtidigt som man befinner sig nära verkligheten. Det är den förmågan som gjorde Lena Dunham till en röst för sin generation, och som gör att jag återigen håller tummarna och hoppas på ”Too Much”.
