Vad har egentligen hänt med Nicki Minaj?
Trump och bra musik har hittills varit omöjligt
För några dagar sedan förärades Nicki Minaj med ett ”guldkort” från Donald Trump. Kortet visade sig vara i praktiken värdelöst, men underströk artistens radikalisering som tagit fart på senaste tiden.
Länge har Trump och bra musik varit en oförenlig ekvation – det enda som varit säkert är att artisterna och banden som spelats på republikanska tillställningar hotar med stämning. Därmed har han varit hänvisad till nollor som Kid Rock. Till och med Nickelback har protesterat.
Och säga vad man vill om Nicki Minaj, det kommer jag göra också, men hennes tempo, flow och förmåga att förvränga rösten har om inte annat alltid varit underhållande. Stödet till Trump smög till en början fram successivt. Först som något de flesta antog vara ett slags desperat skämt, men citat som att han är hennes ”number one fan” är svåra att vifta bort. Hon ingår nu bland de officiella men ändå högst symboliska kuttersmycken Vita huset älskar att hålla fram.
För republikanerna måste det vara perfekt att dra någon till sig som kan täcka över både rasism och sexism, men vad hon själv tänker är outgrundligt.
Kanye West har varit där, men Minaj är kvinna och inte heller dokumenterat galen. Kanske är det bara yrvaket och fördomsfullt att vara oförmögen att förstå vändningen – men Minaj har inte underlättat, bara kommit med samma tomma retorik som Trump själv. Alla är mobbare, hatet rinner av henne och kritiken får henne bara att gilla honom mer. Jaha, varför då? Borde det inte vara lite jobbigt att alla dedikerade ”barbz” och en stor queerpublik bränner hennes merch?
Att avdankade och… problematiska rappare som Chris Brown och Rick Ross stöttar idiotisk machopolitik är en sak. Det var länge sedan som hiphop kom entydigt underifrån. Snarare har många visat sig ha oväntat lätt att kroka arm med makten när de passar. Somliga slipper undan – Snoop Dogg är numera en så pass folklig mysfarbror att buropen inte ens kommer.
Likt en borttvingad akademiledamot har hon också orubbligt försvarat sina närstående.
För republikanerna måste det vara perfekt att dra någon till sig som kan täcka över både rasism och sexism, men vad hon själv tänker är outgrundligt. Under hans första mandatperiod kritiserade hon dessutom, i egenskap av att själv en gång ha kommit till landet som papperslös, hans massdeportationer. Vad hände?
På 10-talet slog hon igenom med skivan ”Pink friday”, och inte minst genom sin medverkan i Kanye Wests ”Monster”. Där stack hon ut genom att göra grabbarna, bland andra Jay Z, i princip överflödiga. Att lyssna på hennes vers där ger fortfarande rysningar. Det markerade också ett skifte, med nya kvinnliga megastjärnor inom rap som följde. Brinntiden inom hiphop är erkänt kort, och snart hade namn som Cardi B och Doja Cat sprungit förbi Minajs halvtramsiga, rosa och glättiga musik. Inte minst Megan Thee Stallion. Deras bråk får ses som kvinnornas version av Kendrick Lamars och Drakes, och liksom där fanns en tydlig vinnare. Förloraren kommer inte riktigt tillbaka. Glidningen går att känna igen. Någon förskjuts sakta ur finrummen, där den ”andra sidan” står och väntar med drypande käft och öppna armar.
Likt en borttvingad akademiledamot har hon också orubbligt försvarat sina närstående. Både maken som blivit dömd för försök till våldtäkt, och hennes bror som fått ett långt fängelsestraff för våldtäkt mot barn. I ett kungadöme som ägnar sig åt benådningar lite hej vilt kanske det inte är svårare än så. Rapparna Lil Wayne och Kodak Black har båda fått posera med presidenten efter att ha unnats lite klassisk särbehandling i form av upphävda domar. Det hade åtminstone varit ett svar som, ur ett mänskligt perspektiv, gick att förstå.