Min generation stickar för att försvara själen
Handarbete är långsamhetens och olönsamhetens revolution
Jag greppar den låga sargen på skoterkälken, framför mig sitter brorsan och på skotern, en gammal Husqvarna med kämparglöd, sitter pappa och en av fastrarna i grälla 80-talsoveraller. Vi åker under den blå vinterhimlen, passerar granar med snötunga grenar, älgspår och tunna björkar. Världen är vit och ren inte tyst. Skotermotorn tjuter som tusen bisvärmar, luften doftar gott av friluft och bensin.
Vi åker in bland de täta stammarna och för hundrade gången drar jag upp snusnäsduken över näsan. Inget gör ondare än snärtar från björkkvistar mot blossande kinder. Uppe på en höjd, med utsikt över sluttande kalhyggen, bergen och den ändlösa himlen hinner vi ikapp farmor och andra fastern på längskidor. Pappa släpper gasen, motorn dunkar och han ropar men va, har ni inte kommit längre än så här? Farmor ilskevrålar ÄH till svar, föser honom framåt med stora armrörelser, skriker men så ba far då era latoxar, ba far. Så det gör vi. När vi kommer ut på sjön trycker pappa gasen i botten, snön piskar och motorn tjuter i falsett medan jag och brorsan gör detsamma.
Framme vid grillplatsen händer det outhärdliga: jag blir kissnödig. Pulsar in bakom vindskyddet, kliver upp på ett hårdfruset skoterspår och börjar skala av mig de många lagren. Overall och stickabyxor, långkallingar och trosor. Står stjärtnaken i vinterkylan, försöker fösa bort kläderna så de inte träffas av strålen. Medan kisset rinner kvider och förbannar jag, mest förbannar jag de kliande ullbyxorna som farmor stickat.
Efter utflykten samlas alla hos farmor för kaffe och upptinat fikabröd. Släktingar går runt i långkallingar och ulltröjor, luktar grillrök och bensin. Jag sätter mig i vardagsrummet och slöbläddrar i en Allers-tidning, läser del tre i följetongen om en kvinna som flytt sin sadistiske man. På kvällen när alla gått hem sitter jag fortfarande kvar, kollar tv och äter popcorn. I fåtöljen närmast fönstret sitter farmor med en stickning. Jag älskar det klickande ljudet från metallpinnarna men hatar det hon skapar. All denna kliande, varmsvettiga ull.
I våra händer håller vi början och slutet, en karta över hur allting hänger samman
På tv:n visas tävlingsprogrammet 24 karat och en sak jag och farmor har gemensamt, förutom att vi båda vill vinna ett kilo guld, är att vi älskar Harald Treutiger. Han är så stilig och verkar så trevlig, håller inte på och fjantar eller gör sig till. Det är farmor som säger det och jag hummar instämmande, samtidigt som jag trycker in mer popcorn i munnen. Blicken trött och trygg som hos en sömnig bebis.
Åren går. Farmor dör och jag föder barn. Händelser så stora och obegripliga att alla kartor måste ritas om men så är det bara livet. Det normala och alldagliga. När mina bebisar snusar mot bröstet uppstår känslan att jag vill ge dem allt, det finaste och allra bästa. Så jag börjar sticka. Inga byxor, men mössor i mjukaste merinoull. Västar. Varsin tröja. Jag har inga pengar men när barnen värms av plaggen känner jag mig rik och duglig, som om jag gett dem varsin bostadsrätt, ett livslångt sparande, ett skydd från lidande. Du varg du varg kom inte hit, ungen min får du aldrig.
Det är ingen rent osjälvisk handling. Lika mycket, eller kanske mest av allt, ger jag handarbetets gåva till mig själv. Det läkande görandet. Eller som Karl Bertil sa: ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.” Jag lär mig sticka, virka och att använda farmors gamla symaskin under en längre sjukskrivning, en separation, en period av fattigdom.
När nyhetsflödet mörknar på skärmen och vanmakten råmar genom kroppen stickar jag maska och sedan en till. Räknar dem som kulorna på den troendes radband, som helande Ave Marior. Tänker på Sadako Sasaki, flickan som insjuknade i leukemi efter bombningen av Hiroshima. Enligt legenden får den som viker 1000 tranor se sin högsta önskan slå in. Sadako vek runt 1300 tranor men dog ändå. Jag antar att själva arbetet får ses som belöningen, något konkret att hålla när inre och yttre världar rasar.
Handarbete har kallats förspilld kvinnokraft. De som säger så vet inte vad de pratar om. Vi spiller inget, vi deltar i långsamhetens och olönsamhetens revolution! Vi stickar (drejar, bakar, syr) för kärleken, motståndet, som ett försvar av själva själen. I våra händer håller vi början och slutet, en karta över hur allting hänger samman. En känsla som flyttar in i kroppen medan vi arbetar, som säger att jag hänger samman. Och ännu bättre – jag känner mig sammanlänkad med farmor och de som kom före, med de hjälpsamma kvinnorna i stadens alla garnbutiker (tack), med nutida garnrebeller och maniskt stickande influerare. Under ensamma sessioner är jag ändå inte, är jag aldrig, ensam (tack igen).
Något ska väl även sägas om handarbetets skuggsida. Jag talar om misstagen. En maska tappas, ett mönster feltolkas, en bebismössa blir stor och oformlig som en rutten pumpa. Då skriker man, förbannar och kastar. Sedan plockar man upp igen, river och börjar om. Det finns alltid utrymme för nystart, en möjlighet att ställa allt till rätta. Ingen kan ta detta ifrån mig. Jag säger det igen: ingen kan ta vår nya början ifrån oss. Om misstaget är litet kan man också välja att behålla det, låta skevheten ingå i helheten. Så gör jag ofta och vill gärna tro att farmor gjorde likadant. Att hon mötte sig själv med förlåtelse och acceptans.
Om något ska tilläggas, är det att kärleksarbete ofta är något skört. Det vet alla som just nu försöker skapa en underbar jul. Ni ger vad ni har och hoppas på infriade förväntningar. Kanske blir det så. Eller så skevar det en smula. Då har ni inte misslyckats, bara låtit en spricka uppstå i helheten. Och vad spelar det för roll? Arbetet fortskrider oavsett, maska för maska. Det är vad vi kallar en god fortsättning.
Café Bambino: Mukbang & vi svarar på era frågor!
