Jag längtar redan hett efter hans nästa roman
”Hibernaum” borde nå en större publik
Publicerad 2025-12-20
”Hibernaum” av Sam Ghazi
En god vän sa häromdagen att Elon Musk ritat om kartan för science fiction. Neuralink-chip sitter redan i människors hjärnor. Raketer byggs som ska ta oss till Mars, de återvänder i slowmotion till jorden och greppas av gigantiska robotarmar. Och så vidare. Jag höll med. Det är vanskligt att skriva om framtiden när framtiden hände i går.
I Sam Ghazis nya roman ”Hibernaum” jobbar Leisha på Institutet för experimentell teologi. Institutet har skapat Iselin – en AI för att ”ge människor vad de behöver, inte det de vill ha”. Iselins förhållande till Leisha och hennes medmänniskor, påminner om religion. En ogreppbar, allomfattande högre makt. Livets piska och morot. Iselin har alla svar, och – precis som Gud – varierar hennes fysiska uppenbarelse efter användarnas undermedvetna.
Romanen rör sig också på Leishas privata plan. Hennes far Leon får dödlig cancer när hon är ett barn. Han låter sig frysas ner. Döden är, som Ghazi skriver, blott ”en storebror till sömnen”. Man sover bara ovanligt djupt, ovanligt länge. För att väckas när ens sjukdom kan botas. När Leon vaknar, får då 50-åriga Leisha den 35-åriga pappan i sitt knä. Stora frågor uppstår kring livets plötsligt förlängda båge.
Företaget bakom nedfrysningen av Leon bär med sig ett löfte: allt kan bli som förut. Men döden – vår och andras – tvingar oss framåt. Kanske är det dödens mening. Så när Leisha ställs inför möjligheten att återfrysa sin far, är vägvalet inte självklart för henne.
Jag kommer ihåg reaktionerna när Ghazis romandebut ”Sången ur det kinesiska rummet” kom för över tio år sedan. Ghazis poetiska maskiner ansågs vara en helt osannolik utveckling. Aldrig skulle datorerna komma nära det mänskliga tillståndet. Nu, när Hibernaums science fiction smälter ihop med sin AI-samtid, blir Ghazis tankar mer science och mindre fiction.
Axplock ur verkligheten: I Lighthaven – ett staketomgärdat område strax utanför San Francisco, samlas de Effektiva Altruisterna. En liten techelit har byggt en säker plats för att fatta informella beslut om artificiell intelligens, liv och död. Longevitytrenden och ”Don’t die”-tankar är top of mind när såväl familjen Kardashian som presidenterna Putin och Xi träffas. Och oavsett hur mycket psykologer på kultursidor avfärdar det – allt fler föredrar mjukvaruterapeuter före den mänskliga motsvarigheten. Våra barns framtida hjärnskrynklare tränas just nu på – som Ghazi skriver – ”själens big data”.
Hibernaums ”near fiction"-element liknar på sätt och vis ett par av William Gibsons senare romaner. Men Ghazi har, kanske tack vare sitt dayjob som patolog på Karolinska, en mer svensk, vårdapparatsliknande stämning och fond. Den påminner lite om P.C. Jersilds ”Babels hus” (1978).
Verklighetens mänskliga tillstånd jobbar i symbios med Ghazis fiktion. Den hjälper effektivt till att möta genrens kanske största utmaning: att få framtiden att faktiskt kännas emotionellt angelägen. Men enbart närhet till verkligheten gör ingen kraftfull roman, se exempelvis högst verklighetsanknuten MÖP-sf á la Lars Wilderäng. Ghazi är dock en skicklig författare. Meningarna ger precis vad vi behöver och undertexten fixar resten.
I ”Hibernaum” nämns ”Pascals vad”. Det säger att om Gud finns och vi tror på honom, så väntar paradis och belöning. Så … varför inte bara tro på Gud? Om döden visade sig bara vara svart och tomrum, så var ju din chansning inte så kostsam ändå.
Men är det samma med AI-gudar som lovar lyckligt och evigt liv? Kostar det inget att låta oss ledas av ett orakel som vi – lite lättade – låter sortera ur fel och rätt, upp och ner för oss? Häri ligger likheten med religionen. Att ge upp sin autonomi, har alltid ett pris. Det kan vara värt att betala – paradiset väntar! Eller så börjar vi betala det samma sekund vi böjer våra huvuden framför koret. I kyrkor av sten, såväl som av moln.
Jag tror att ”Hibernaum” blir Ghazis genombrott för en större publik. Kanske som Netflixserie. Visst, inledningsvis saknar jag mer av det svävande, poetiska från ”Teonauterna” (2019) och ännu tidigare Ghazi-alster. Men det är ett pris jag gärna betalar för att få läsa något som skaver rejält. Det jordnära bygger Sam Ghazis bästa hittills. Den får mig att längta efter nästa bok.
