Det svenska politiker säger är rakt av bullshit
Det var ”aktivism” som byggde Sverige starkt
I veckan offentliggjorde FN:s undersökningskommission, som utrett Israels agerande i Gaza, sin rapport. Deras slutsats är att folkmord pågår, och att ansvaret ligger hos Israel. Rapporten beskriver hur den israeliska militären riktat in sig på barn. I radion hör jag Sveriges Radios prisade medarbetare Sami Abu Salem, han flyr igen med sin familj och varje dag tänker jag att i nästa inslag kanske han också är död.
Jag känner en mycket stark skam inför regeringens handfallenhet inför Israels agerande och deras totala oförmåga att svara mänskligt, att se de dödade palestinierna som människor. Det är så tydligt, och det skapar ett farligt glapp.
I veckan spreds nyheten att människor som protesterar mot Israels folkmord i Gaza hade ställt sig utanför den judiska skolan i Stockholm.
Det var, så som aktionen först beskrevs, en osmaklig tillställning. Judiska barn i Sverige har givetvis inget ansvar för Netanyahus krigföring.
Några timmar senare visade det sig att verkligheten såg helt annorlunda ut. Demonstranter hade genomfört en tyst protest på kvällstid för att protestera mot att en IDF-soldat bjudits in till ett politiskt möte.
Tror hon att de är ett uttryck för folkviljan?
Det verkligt skrämmande med skeendet var dock reaktionen från politiskt håll. Från makthavarna, lagstiftarna, de som bestämmer. ”Odjur” skrev moderaternas gruppledare Mattias Karlsson, vilket landets utrikesminister spred vidare på plattformen X.
Det är i sig perverst att ledande politiska företrädare fortfarande lägger så mycket tid på denna hat- och propagandasajt där lögner och antisemitism blivit alltmer framträdande. Får utrikesminister Maria Malmer Stenergard en kick av alla dessa likes och delningar från ryska bottar och högerextrema konton? Tror hon att de är ett uttryck för folkviljan?
Kanske kan det i så fall förklara en del.
Det tydliga mönster som framträder när man lyssnar på regeringsföreträdare och opinionsbildare på högerkanten är att de nu söker en konflikt där människor som demonstrerar mot kriget till varje pris ska utmålas som en fara. Varje övertramp blåses upp – och vissa fabriceras helt – för att sprida skrämsel.
I veckan flaggade statsminister Ulf Kristersson för att han kan tänka sig lagstiftning, eftersom ”vi kan inte ha världens alla konflikter på svenska gator och torg”. Detta efter att några rötägg följt efter minister Carl-Oskar Bohlin när han var på väg hem från riksdagen. Obehagligt, absolut. Men jag är så gammal att jag minns när politiker – Leif Pagrotsky, Bosse Ringholm, Jimmie Åkesson – fick tårtor kastade i ansiktet som protestaktion. Det var läskiga händelser, särskilt med tanke på att Sverige har en historia av politiska mord på öppen gata. Men ingen försökte då använda den situationen till att försöka inskränka den svenska yttrande- eller demonstrationsfriheten.
Det är något närmast patologiskt med alla dessa politiker som gör allt för att utmåla protester mot folkmordet i Gaza som något farligt, något som inte hör till. ”Ta inte hit Mellanösterns konflikter”, säger vice statsminister Ebba Busch när hon pratar om dem som protesterar mot kriget. Samtidigt bjuder hennes eget parti in bosättaraktivister med nära kopplingar till de terrorister som nu fördriver och dödar palestinier på Västbanken. ”Varje anklagelse är ett erkännande”, som min kompis brukar säga.
I USA spärras palestinademonstranter in utan laglig grund, i Storbritannien har den fredliga gruppen Palestine Action klassats som en terrororganisation. Det gör att pensionärer, några i rullstol, nu arresteras i hundratal för att de uttrycker stöd för fredliga protester mot ett folkmord, medan helgens fascistiska maktdemonstration i London – där invandrare pekades ut som ohyra skyddades av yttrandefriheten.
Sverige är tvärtom ett land där en liten elit in i det längsta höll folkmajoriteten under hårt förtryck
Under denna specifika fråga finns en annan, större. Vad är politik, var ska den utspela sig? Vad ska människor göra som inte känner sig representerade eller hörda? Hur ska konflikter hanteras? Den politiska reflexen i vår tid är att all aktivism ska demoniseras eller kriminaliseras. Vi ser det när det gäller klimataktivismen, i land efter land. Men rätten till protest är en central del i en levande demokrati, och är särskilt viktig när folkviljan inte speglas i politikernas agerande.
Jag tror att det är viktigt att förstå att det som pågår nu är en strid inte bara om regeringens skamliga hållning till kriget i Gaza, utan om demokrati- och historiesyn.
”Majoritetskulturen i Sverige har aldrig varit konfrontatorisk”, skriver Carl-Oskar Bohlin i ett av sina högstämda men okunniga inlägg på X. Vidare skriver han att man i Sverige ”aldrig sökt konflikt för konfliktens skull”. Det är en extrem och förljugen syn på historien. Sverige är tvärtom ett land där en liten elit in i det längsta höll folkmajoriteten under hårt förtryck. Där rikedomarna längre än i andra länder i Europa var extremt ojämnt fördelade, och den politiska makten koncentrerad till ett fåtal. Anledningen till att det demokratiska genombrottet till slut blev så kraftfullt och definitivt i Sverige var inte något naturligt samförstånd mellan samhällsklasserna. Orsaken till att Sverige blev demokratiskt – vilket ekonomhistorikern Erik Bengtsson visat övertygande – var att motkraften från folkmajoriteten till slut blev så stor att den inte längre var möjlig att hålla tillbaka.
Det var en djupt ”konfrontatorisk” process som bars av ”majoritetskulturen”, det vill säga en allians av arbetarrörelse, liberaler och frikyrkor.
Bohlins historiesyn speglar den som historikern Lars Trägårdh ger uttryck för i den nyss inlämnade kanonutredningen. Också han blickar tillbaka till en – förljugen – tid av harmoni. Men den sanna berättelsen om Sverige präglas av konflikt, även om den de senaste decennierna ofta glömts bort och dolts under en falsk yta av samförstånd. ”Aktivism” om man så vill. Protest och motstånd. För detta är jag djupt tacksam.
I USA har Trump nu flaggat för att stiftelser kopplade till en ”vänstermiljö” där kritiska åsikter uttryckts om den mördade högerextrema influencern Charlie Kirk ska utsättas för repressalier. Trumps nära medarbetare, fascisten Stephen Miller, har sagt att rörelsen ”Antifa” bör terrorklassas, och kanske även Black lives matter. Men det finns ingen sådan organisation, bara en lös och odefinierad aktivistmiljö. I Sverige lanserade KD nyligen hårresande och ogrundade förslag till lagändringar med hårdare tag mot aktivister.
Politikerna säger att de gör allt detta för att ”skydda det öppna samhället”. Det är rakt av bullshit. Det de vill är att få tyst på oliktänkande och de som högljutt protesterar. De vill skapa fiender, företrädesvis mörkhåriga, som de kan hetsa mot i nästa valrörelse för att dölja sina egna misslyckanden.
Den tyske filosofen Walter Benjamin har sagt att varje generation måste ta strid för att historien inte ska bli en förljugen berättelse om konformism som döljer de kamper som funnits och varit verkliga. Men i stället för att utmana regeringens demokrati- och historiesyn accepteras nu i stort sett alla inskränkningar och idiotiska förslag av både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Förutom regeringens ovärdiga svammel på X är detta det som skrämmer mig mest.
Café Bambino: bell hooks och en fuckboy går in på en bar …
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
