Feminismen missförstår Mar-a-lago-ansiktet
Maga-kvinnorna vill inte se naturliga ut
Få politiska reportage har sagt så mycket genom sina bilder som Vanity Fairs stora intervju med Donald Trumps stabschef Susie Wiles. Trumps inre krets, från vice presidenten JD Vance till invandringsideologen Stephen Miller, porträtteras filterlöst av fotografen Christopher Anderson– som genom Susie Wiles blick. Alla medarbetare zoomas in på bara porerna. Kontrasten är hög.
Mest uppmärksamhet har porträttet på pressekreteraren Karoline Leavitt fått. Hennes smink kakar sig i ansiktets fåror. Kanylsåren efter läppinjektionerna är klart synliga. Leavitt är en av Trumps yngsta medarbetare, men ingen tycker hon ser ut som sina 28 år.
Sedan Donald Trump åter intog Vita huset har Mar-a-lago-face blivit ett ord på mångas läppar. Det är en oerhört speciell look där kvinnorna i Maga-sfären skaffar sig närmast förvrängda ansikten fulla av fillers. Sminket är hårt, silikonbrösten uppenbara och deras huvuden kröns av extensions och gigantiska lockar.
De är extremt lätta att driva med, Maga-kvinnorna. I senaste säsongen av South Park porträtteras Kristi Noem – ”ICE-Barbie” som hon brukar kallas – med ett ansikte som lever sitt eget liv. Det smälter av henne i varje scen och kravlar vid några tillfällen runt på marken som en utomjording från John Carpenters ”The thing”. Självaste Jesus blir senare ihop med en kristen nationalist med tydligt Mar-a-lago-ansikte.
Även flera feministiska vänstermedier har reagerat med okaraktäristisk skadeglädje när det kommer till ansiktena som Trump omger sig med. De är fula och har misslyckats med sina ingrepp. De ser äldre ut än vad de är. Haha, titta på plastpannorna som flugit för nära solen.
Oavsett vad man tycker om plastikoperationer generellt eller Maga-kvinnor specifikt så är ”hon blev fulare efter” en otillräcklig feministisk analys. Den missar mot vilken bakgrund den nya fascistiska högern försöker omforma femininiteten och kvinnors tillträde till offentligheten. Den missförstår också på djupet vad som driver vissa kvinnor till plastikoperationer.
De får tillträde till de patriarkala rummen under premissen att de är feminina först, och som allt kring Trump blir det maxat
För långt ifrån alla kvinnor som vänder sig till kliniker eller injektionssköterskor eftersträvar ett ”naturligt” utseende. Det är ungefär lika givande att kalla Kristi Noems plastikoperationer för misslyckade försök till naturlig skönhet som det är att kalla en gotares smink för ett misslyckat försök att se ut som Bianca Ingrosso. Skönhetskulturen i Maga-sfären måste förstås som en subkultur i sig med egna mål och ideal.
Under året som gått har allt fler plastikkirurger rapporterat om patienter som uttryckligen söker ett Mar-a-lago-face. Vissa amerikanska kliniker, särskilt i Florida, har anammat begreppet i sin marknadsföring. Det går alltså inte att tala om dysfori eller det som kallas overfilling – när patienter sakta bygger på lager av filler utan att själva förstå hur de faktiskt ser ut.
Att ”South Park” lät Jesus bli ihop med en kristen nationalist är inte en slump. Denna rörelse bar Trumps presidentvalskampanj och består av en brokig skara från evangelikaner och katolska konvertiter till mormoner.
Utah, Mormonkyrkans traditionella hem, har fler plastikkirurger per capita än Los Angeles. Kyrkans doktriner uppmuntrar kyskhet (och de bär särskilda heltäckande underkläder som kallas för ”tempelkläder”). Å andra sidan visar en studie att 14 procent av kyrkans kvinnliga medlemmar i Utah genomgått någon form av plastikoperation, att jämföras med 4 procent av landets befolkning i övrigt.
Den ideala mormonska hemmafrun i Utah kan kopplas till en form av framgångsteologi som också återfinns i delar av den evangelikanska och karismatiska rörelsen. Som ett klassiskt uttryck lyder: ”The higher the hair, the closer to God”. Just så kallade mormon-lockar är också starkt förknippade med Mar-a-lago-looken.
En annan viktig komponent i fascismens feminina kod är de amerikanska universitetens sororities – studentföreningarna för kvinnor. Kulturhistorikern Margaret L. Freeman skriver i boken “Women of Discriminating Taste – white sororities and the making of american ladyhood” om hur denna typ av kvinnoföreningar snabbt fick spridning som ett sätt att skydda kvinnor i samband med att de över huvud taget fick tillträde till universiteten.
Man skulle kunna se dem som en form av separatistiska rörelser om det inte vore för att organiseringens tyngdpunkt, enligt Freeman, är att bevara själva kvinnligheten – inte att kämpa för rättigheter. Universitetens sororities blev tidigt konservativa institutioner och vid segregationslagarnas avskaffande blev de också en plats för att skydda en specifik vit femininitet.
Freeman beskriver en sydstatlig antebellum-estetik där man ska vara blond, smal och falskt artig. Under 1960-talet inte bara frodades den utan spreds även över hela landet via sororityrörelsen.
Det hela låter ganska likt förutsättningarna för Kristi Noem, Kimberly Guilfoyle, Laura Loomer och andra i Trumps närhet. De får tillträde till de patriarkala rummen under premissen att de är feminina först, och som allt kring Trump blir det maxat. En karikatyrartad hyperfemininitet som sällskap till Maga-rörelsens hypermaskulinitet – skapad på en häxbrygd av fundamentalism, de rasistiska Jim Crow-lagarna och content.
Både Maga-män och -kvinnor har ägnat de senaste åren åt något som kallas transvestigations. Särskilt uppmärksammad har kampanjen som pågått mot den franska presidentfrun Brigitte Macron blivit. Nätmobbare lanserar ”bevis” för att hon i själva verket är en man, kanske till och med sin bror i peruk.
Desinformationskampanjen startade i USA, särskilt spridd genom den konservativa influencern Candance Owens, tidigare fixstjärna i både Charlie Kirks Turning Point USA och Ben Shapiros medieplattform The Daily Wire. På egna ben har hon byggt stora delar av sin youtubekanal på rena konspirationsteorier, bland annat om Brigitte Macrons könstillhörighet. För detta har hon stämts av Macron. I Frankrike har tio personer på liknande grunder stått åtalade för förtal under hösten.
Transvestigation-fenomenet måste förstås som en del av kampen om den vita femininiteten. Det fungerar som ett polisiärt vapen att befästa den, men det är inte bara fiendens kvinnor som drabbas. Laura Loomer – aktivist, contentkreatör och förtrogen med Trump – är utsatt för en egen nätmobb av transvestigators. Hennes kommentarsfält fylls ständigt med anklagelser om att hon i hemlighet är trans.
Så snabbt kan alltså pendeln svänga, särskilt i en allt mer splittrad Maga-rörelse, särskilt mot dem vars själva varumärke och plats i offentligheten bygger på att ständigt bekräfta och bekräftas i sin könstillhörighet.
Paradoxerna mellan ideal och ideologi är så många att denna vita femininitet är dömd att kollapsa över sig själv – och det är just poängen. Därmed blir nämligen kvinnligheten – och bristen på den – alltid ytterst ett verktyg i Maga-männens händer, det vill säga de som har makten att släppa in eller porta kvinnor från den nya politiska offentligheten.
Det finns ingen etisk konsumtion under kapitalismen brukar det heta. Lika lite finns en fri femininitet under fascismen.
Café Bambino: Mukbang & vi svarar på era frågor!
Konstpodden I själva verket: Aktivisterna på Nationalmuseum
