Kultursidorna missar poängen med Lundell
Allt talar tyvärr för att detta är framtiden
Giltigheten i mina påhopp på andra människor bevisas av mitt dåliga mående. Det var den narcissistiska kontentan av Joakim Lundells svar i den sista delen av SVT:s ”Hatet”. Dokumentären har som bekant väckt en del reaktioner. Radionämnden försattes tydligen i stabsläge av fansens anmälningar.
Men frågan är om inte reaktionerna på kultursidorna är mer anmärkningsvärda. Några rubriker från veckorna som gått. ”Inget talar för att Joakim Lundell har ljugit om sin uppväxt” (Åsa Beckman i DN). ”SVT ramlar rakt ner i Joakim Lundells hål” (Gunilla Brodrej i Expressen).” Självklart kan minnen från barndomen träda fram när man är 31 år” (Celia Svedhem i G-P) Det är tydligen SVT som förtjänar kritik, inte Lundell eller TV4.
På den här sidan menar Caroline Ringskog Ferrada-Noli att det är mamman, som lämnade bort sin åttaårige son, som är problemet. Och visst, det verkar vara en tragisk historia, men också banal – det finns gott om barn som lämnats av sina föräldrar. Eller om man vill vända på det: barn som tagits om hand av samhället när de farit illa.
Det som är exceptionellt i detta är ju hur ett sådant fall ger upphov till inte bara en vuxen som mår dåligt, utan även en framgångsrik karriär. Inte bara en klassresenär, utan också en mediemogul. Inte bara en enorm följarskara, utan också en mängd påhopp på utomstående. Lundell använder sin position till att attackera andra människor (någon som han köpt ett hus av, syskon och föräldrar till en annan influencer), samtidigt som han får göra tv-program om spöken i mainstreammedia. Jag ser en östgöta-Trump, än så länge utan politiska ambitioner.
Vinstintresset, algoritmerna, medieekologin – allt det som dokumentären faktiskt adresserar – lämnas därhän
Joakim Lundell är givetvis utbytbar. Hade han inte funnits så hade algoritmerna framhävt någon annan. Det är därför Donald Trump är ett rimligt jämförelseobjekt. De är produkter av samma uppmärksamhetstörst, samma affektbaserade gemenskaper, samma ”teknoekologi”, för att låna titeln på litteraturvetaren Jesper Olssons nya bok. Ju fler följare, desto mer medhårsklappande från omvärlden. Det är därför ”Hatet” är en viktig dokumentär. För att den belyser de rätt oroande sidoeffekterna av ett imperium som kan tävla med public service i fråga om inflytande.
”Just nu finns det ingen anledning att byta ut en sanning mot en annan”, avslutar Beckman sin krönika. Joakims version är lika sann som mammans. Som om allt som existerar är subjektiva perspektiv. Som om kampen vore jämlik. Och som om kulturjournalistikens uppdrag bestod i att tala om för läsarna vem man ska hålla på.
Det är som vanligt nuförtiden: de politiska dimensionerna och maktaspekterna göms undan; psykologi och moral framhävs, och illusionen om jagets prioritet upprätthålls. Vinstintresset, algoritmerna, medieekologin – allt det som dokumentären faktiskt adresserar – lämnas därhän. Förmågan, bland seriens belackare, att sätta in fallet i en större kontext, och för den delen se sin egen del i fallet, är minimal. Låt oss tala om det där bröllopet i stället.
Allt talar för att detta är framtiden, oavsett ointresset från boomers som jag. Så välkommen till en värld där algoritmgenererade kändisar bestämmer vad som är sant. Somalier är skräp. Spöken finns. Mamma stack mig med nålar. Den ena ”sanningen” är inte sämre än den andra.
Men att det finns känslor betyder inte att de är allt som finns. Det borde vara kulturkritikens uppdrag att intressera sig för det som framkallar dem.
Café Bambino: Mukbang & vi svarar på era frågor!
Konstpodden I själva verket
