Han står för tiden då vi har allt – men vill ha mer
Ingenting hejdar vår jakt på det perfekta hemmet
Efter att huvudpersonen i filmen ”Fight club” förlorat allt han äger i en lägenhetsbrand bestämmer han sig för att ringa upp Tyler Durden. På en rökig bar berättar han om möblerna som nu blivit till aska. ”Jag hade allt, jag hade en stereo som fungerade, en garderob som började bli respektabel. Jag var nära att bli komplett och nu är allt borta.”
Det är då Durden säger det som gjort honom till en oförglömlig antikapitalist: ”The things you own, ends up owning you”. Mic fucking drop.
Han har rätt, efter jägar- och samlarsamhället blev vi inte fritänkande framtidsmänniskor, vi blev bara simpla konsumenter. Ändå är det inne på Ikea som arvet från våra förfäder blir som tydligast. Eller ännu hellre – inne på lågprisvaruhus som Rusta. Där går man runt bland hårdplast och mjukplast, plockar på sig en bigpack av ett återfuktande schampo eller en ful liten hallmatta. Precis så här måste människorna ha känt när de hittade några bär eller något som liknande en skål som de trodde skulle fylla deras hem med glädje.
Nu är det Gustaf Westmans köttbulletallrik från hans samarbete med Ikea som ska skänka oss den glädjen. Den som inte är bekant med 2020-talets mest framgångsrika svenska designer, i alla fall utifrån ett entreprenöriellt perspektiv, har troligtvis haft bättre saker för sig. Ringer det ingen klocka när man nämner den Ettore Sottsass Jr-inspirerade spegeln vid namn ”curvy mirror” (som under pandemins herravälde blev en statusmarkör i hemmen) kanske man känner igen hans design från den del av stockholmsklubben Trädgården som Westman inrett på sitt klassiskt ljusrosa manér.
När man ser SVT:s serie ”Nordisk design” blir det tydligt att Gustaf Westmans kurviga, lekfulla och otympliga imperium ligger närmare 80- och 90-talens antidesign och ironiska formgivning, än det konsumtionskritiska 2000-talets. Hans inredning finns numera i hem som tillhör Olivia Rodrigo, Peggy Gou och Emma Chamberlain. Westman har skapat begär som tidigare inte fanns. Tänk att bära en baguette i en ljusrosa glaskorv som viras runt brödet, pressa en vattenmelon på en enorm citruspress eller bara rada upp elva köttbullar på ett ljusblått litet fat. Ett aprilskämt trodde några. ”What the hell is this, I need one”, kommenterade andra.
Att göra en kollektion med möbelvaruhuset är ett erkännande, samtidigt som allt som blir tillgängligt också riskerar att sjunka i värde. Utöver köttbulletallriken och en vas som liknar en vajer är dessutom större delen av kollektionen tråkigare än väntat. Men när vi i framtiden ser tillbaka på samtida design kommer Westman symbolisera en tid där vi hade allt, men ändå ville ha mer.
Det var inte en slump att just spegeln satte Westman på kartan. Under pandemiåren fanns det inte mycket annat att fotografera än det åldrande ansiktet i tjugofyratusenkronorsspegeln. Selfien publicerades av influencers som på så sätt också marknadsförde Westmans produkt och hemmet som den enda fredade platsen. Våra små kvadratmeter ersatte såväl krogen, konsten som torget. Hemmet blev allt, självaste kärnan i livet. Samtidigt som längtan efter ett permanent hem för oss som vuxit upp på den här sidan av millennieskiftet beskrevs som en ouppnåelig dröm och rubriker som ”Jag flyttade tolv gånger på tre år” blev återkommande på kultursidorna.
Inte ens när världen öppnades upp ville de som till slut hittade ett hem släppa blicken från sina Aalto-pallar eller Iittala-vaser. De nykläckta fågelungar som precis lämnat gymnasiet valde inte att dricka billig öl på sunkhak, utan bjöd hem varandra på parmiddagar med naturvin och ett noga curerat antal ostar. Det var inget ovärdigt liv, tvärtom. Men ändå förmultnade deras själar vilket resulterade i att samtalen blev tomma och tillvaron outhärdlig.
Det var denna medelklasstillvaro som Patrik Lundberg ville lämna redan 2021, eftersom det enda som fyllde honom med glädje var planlös konsumtion och att ”porrsurfa på Bukowskis”. För egen del fyller det mig bara med en stor sorg. Jag trodde att en bostadsrätt skulle göra mitt liv lättare. I stället har jag och min kille skickat tillbaka fyra par gardiner (miljöhjältar), blivit utbrända av att försöka hitta ett matbord som är tillräckligt unikt för att inte dyka upp i ett hånfullt ”starterpack” men fortfarande inom budgeten för två frilansande kulturarbetare. I mörka stunder har jag sagt åt mig själv att det inte är normalt att veta vilken typ av eluttag man vill äga. Man borde inte vilja något annat än att kunna tända sin lampa, ändå vägrar hantverkarna bestämma modell åt mig. ”Snälla”, ber jag dem, men de kan inte göra något så våldsamt mot en betalande kund.
När jag trillar över sociologen Elizabeth Shoves forskning sker det vid precis rätt tillfälle. Hon menar att förväntningarna på komfort, renlighet och bekvämlighet har förändrats radikalt under de senaste generationerna. Att vad som anses normalt i förhållande till hemmets konsumtionsvanor intensifierats och standardiserats utanför vårt medvetande.
En motreaktion skulle inte vara helt oväntad, enligt konsumtionsforskaren Sofia Ulver. För två år sedan fick hon sia om framtiden och såg en potentiell sådan där vi skulle skruva ner våra krav på perfektion med tanke på ränteläget. Färgskalorna sades kunna bli nedtonade och dämpade, precis som under första och andra världskriget.
Men ingenting i butikerna tyder på att Ulvers spåkula talade sanning. Om något påminner Gustaf Westmans Ikeakollektion om Svenskt tenns färgglada tyger och blommiga mönster som under krigsåren var ett slags protest mot rådande ideal. Tanken var att hemmet skulle vara en plats som fick oss att orka med den hotfulla världen utanför. Men för att kunna skärma av krävs det att man har ett hem, och 2 000 kronor över att lägga på en prydnadskudde signerad Josef Frank.
Det är så att man blir sugen på att sätta eld på hela skiten, i hopp om att befria sig själv från det påhittade behovet av komfort, renlighet och bekvämlighet.
Annars blir man som huvudpersonen i ”Fight club”, en slav under ”the Ikea nesting instinct”. En person som ägnat så mycket tid åt att fundera på vilken typ av servis som definierar en som person att man till slut måste spränga allt i bitar.
Café Bambino: Leonardo DiCaprio, vänsterpappor & tröga liberaler
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
Konstpodd: I själva verket
