Svårt för konsten att höras i fascismens dån
Utställningen ”Global Fascisms” i Berlin imponerar inte
Publicerad 2025-10-15
Vid ingången till utställningen ”Global Fascisms” på Haus der Kulturen der Welt (HKW) i Berlin sitter en skulpterad kinesisk säkerhetsvakt och sover, så verklighetstrogen att man måste titta två gånger. ”Åh”, hinner man kanske tänka i avsaknad av synlig titel och annan information, ”detta måste hänvisa till något specifikt som får sin fortsättning inne i utställningen”.
Kanske inser man också att man – likt huvudpersonen i Kafkas ”Inför lagen” – har hejdat sig inför uniformen och auktoriteten, inför dörrvaktens oklara befogenheter och allt som åkallar fascismens besatthet av gränsen: gränsen mellan nationen och dess yttre, mellan folket och dess orena element, mellan mannen och kvinnan i samhället och familjen, mellan de biologiska könen.
Hur ska en konstutställning ta sig an fascismen? I Sverige har frågan berörts i Maria Linds och kollektivet WHW:s antologi ”Art and the F-word” (Sternberg Press, 2014) och forskningsgruppen Agenturs offentliga projekt ”Folkfronternas estetik” häromåret. HKW:s svar är en ordknapp eklekticism. Historiska verk blandas med samtida måleri och figurativ skulptur, AI-genererade ”fotografier” av semesterbyar, digitala kollage och videoinstallationer där datakablar flätas med inspiration av västafrikansk kosmologi. Det står snart klart att trompe-l’oeil-dörrvakten har lämnats åt sitt öde, men även den mer allmänna frågan blir hängande i luften. Skulle en besökare som inte kände till utställningens titel kunna gissa dess tema?
Ett ständigt dån når oss från den fascistiska politik som förs runt om i världen: i Brasilien har nu vidden av Bolsonaros planer på den misslyckade statskuppen 2022–23 uppdagats, i Ungern stärkte Orbán i våras landets anti-HBTQ-lagstiftning genom att illegalisera Prideparader, och i Indien ökar hindunationalismens dödliga gatuvåld mot landets minoriteter. I USA mångdubblar ICE sina godtyckliga fängslanden, Nationalgardet används som presidentstyrd polisstyrka av Trump som också pekar ut George Soros som finansiär av ”vänsterterrorism” (en konspirationsteori med rötter i nazistisk antisemitisk propaganda); i Israel har Netanyahus Likudregering med högerextrema partier efter 7 oktober-attacken fört ett två år långt svält- och bombkrig mot Gaza som enligt FN måste definieras som ett folkmord.
Det kan vara svårt att tänka i detta oljud, för att inte tala om att göra konstnärliga utsagor hörbara. Här står vi inför ytterligare en svårighet: dånet som dränker rösten är det som i någon mån måste begripas och artikuleras. Och fascismen är notoriskt svår att definiera. Umberto Eco beskrev den som en ”luddig” totalitarism, ett kollage av idéer och ett getingbo av motsättningar; själv tecknade han inte mindre än 14 olika drag som tillsammans eller var för sig karaktäriserar fascistiska rörelser.
”Global Fascisms” brister i detta avseende, och i förbiseendet av det historiska faktum att fascismen alltid utgör ett försvar av rådande ekonomiska makt- och egendomsförhållanden
Därför framstår ordknappheten i utställningen på HKW som kontraproduktiv. Inte bara för att de målade, skulpturala eller digitala verken innehåller så få talade eller skrivna ord. Inte nödvändigtvis heller för att de visas utan anslutande etiketter med titel, konstnär och tillkomstår, och utan någon övergripande, inledande väggtext.
Denna information finns istället i en färgglad handbok med svårnavigerad utställningskarta och två vaga curatoriella essäer. Men den historiska situationen och den ”luddighet” Eco talar om gör att en utställning om fascismer har ett särskilt ansvar: att definiera och redogöra för sin egen metodologi, både rumsligt och begreppsligt. Eklekticismen eller den vilda blandningen av stilar och uttryck, frånvaron av ett sammanhållande ramverk och de diffusa urvalskriterierna för de historiska verken vittnar om en naiv eller narcissistisk övertro på den tematiska grupputställningens form, där den enda organiserande principen är curatorns smak och auktoritet.
Detta är inte ovanligt i konstvärlden, men det är svårsmält på grund av ämnet, och det är ironiskt för att utställningen sker på HKW, en institution som under förra ledningen gjorde sig känd för sina didaktiska utställningar, sin rigorösa metodologi och sin sensibilitet inför historiska och materiella omständigheter. Det känns en smula som om tidigare chefscuratorn Anselm Frankes spöke återvänder för att hemsöka den gamla betongpaviljongen i Tiergarten.
”Global Fascisms” brister i detta avseende, och i förbiseendet av det historiska faktum att fascismen alltid utgör ett försvar av rådande ekonomiska makt- och egendomsförhållanden. ”Den som inte vill tala om kapitalism, bör heller inte tala om fascism”, som Horkheimer sa. Men den kritiska tradition som springer ur marxismen är idag frånvarande på HKW, och chefscuratorn Bonaventure Soh Bejeng Ndikung varnar för den senare som en försåtlig grand narrative. Det är synd, för som Alberto Toscano nyligen har visat i sin ”Late Fascism” (Verso, 2023) kan en sådan kritik belysa drivkrafterna bakom den samtida ytterhögern. Toscano tar till exempel upp hur Angela Davis i den svarta radikala traditionen i 1970-talets USA förstår fascismen som en ”preventiv kontrarevolution”, riktad mot rasifierade gruppers potentiella krav på rättvisa, jämlikhet och en socialistisk omvandling av samhället.
Hur ska då en konstutställning närma sig denna luddiga totalitarism? Ett av de mer lyckade verken på HKW är ”Ornament is Crime”, ett slags Tiktok-parodi på Andrew Tate som arkitekturfanatiker. Å ena sidan låter videon sig genomströmmas av fascismens estetik. Å andra sidan aktiverar den både antifascistisk teori och praktik. I slutändan, i den kroppslighet som skådespelerskan Ilinca Manolache sätter på spel, fångas manosfär-influencern, människohandlaren och den före detta MMA-fightern i en sinnrik Butleriansk performativ drag-nacksving.
Karl Katz Lydén är doktor i filosofi, kritiker, översättare och redaktör för tidskriften Found Review
Utställningen Global Fascisms pågår till och med den 7 december
