Det judiska livet är osynligt i ”Nordbor”
Nordiska museet borde veta bättre
Märkesår och högtidstal säger en del om vad ett land vill lägga vikt vid; berättelser som befästs i museiutställningar, standardverk och tv-produktioner desto mer.
1775 blev det möjligt för judar att bosätta sig i Sverige utan att konvertera till protestantismen. När nu 250 år av svenskt judiskt liv ska högtidlighållas under 2025 har regeringen givit en rad myndigheter, med Forum för levande historia i spetsen, uppdraget att uppmärksamma detta med upplysningsarbete, grafisk profil och hemsida. Men vilken plats har den judiska erfarenheten i den etablerade svenska historien?
För att söka svar styr jag stegen mot Nordiska museet och den permanenta utställning som öppnade i fjol. Alldeles oavsett om man tycker att ”Nordbor” är en tämligen traditionell monterutställning eller en kongenial lek med kuriosakabinettets form har det sällan skådats en mer anspråksfull samlad skildring av Sveriges historia från 1500-talet fram till våra dagar.
Besökare som rör sig genom den påkostade utställningen med hjälp av den anvisade ljudguiden kommer inte finna några spår alls av svenskt judiskt liv. I stället krävs det ihärdigt svepande och tryckande på en skärm i 1700-talsavdelningen för att kunna läsa nio rader om att ”den judiske silvergravören Aaron Isaac från Mecklenburg” 1775 fick rätt att slå sig ner i Sverige och att införandet av ”judereglementet” några år senare gjorde det möjligt för judar att utöva vissa yrken i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona.
Därefter försvinner de judiska inslagen helt och anas först på nytt i anslutning till andra världskriget. Förintelsen, illustrerad av en emaljerad stålkopp, och de danska judarnas flykt över Öresund nämns; men inte ett ord om hur svenska judar upplevde allt detta eller antisemitismen och nazismen på hemmaplan.
Det finns något i tomrummet och tystnaden som gör att jag beger mig till Judiska museet. På väg från Djurgården till Gamla stan passerar jag synagogan invid Kungsträdgården, ser säkerhetsarrangemangen som i sig betonar behovet av att kännas vid och belysa de svenska judarnas erfarenheter. Den permanenta utställningen i den tidigare synagogan på Själagårdsgatan är på intet sätt stor, men utgör ändå ett livsviktigt komplement till ”Nordbor”.
Här beskrivs Aaron Isaac som en grälsjuk gnällspik vars självsmekande nedteckningar i allt för stor utsträckning fått prägla bilden av judarnas tidiga svenska historia. Det berättas att ”judereglementet” förvisso innebar lättnader i liberal anda men fortsatt förbjöd judar att bli riksdagsmän, del av skråväsendet och att gifta sig utanför den egna tron. Betydande utrymme ges också till olika uttryck av judiskt liv och identitet i Sverige i dag; inklusive vittnesmål om en lika alldaglig som avskyvärd antisemitism och Förintelsens ständiga skugga.
En brett anlagd utställning med ambition att täcka allt från sedvänjor till storpolitik i Sverige under fem sekler kan förstås inte fördjupa sig i livsvillkoren för en specifik grupp på samma sätt som ett specialmuseum. Intressant nog förmår emellertid Nordiska museet förtjänstfullt integrera en annan nationell minoritet i ”Nordbor”. Såväl samernas del i den norrländska handeln som det kulturella förtryck de utsattes för av den svenska staten ges, på goda grunder, genomgående utrymme i utställningen.
Att judarnas del av Sveriges historia belyses så svagt i ”Nordbor” är beklagligt. Betänker man att Nordiska museet besitter en enastående källa till svenskt judiskt liv blir saken rent av besvärlig. Mellan 1994 och 1998 inrättade museet ett judiskt minnesarkiv bestående av 400 levnadsberättelser och 1 600 fotografier. Att detta material inte används är besynnerligt.
När vi berättar om oss själva visar vi vilka vi vill vara. I berättelsen om andra bekänner vi oss, erkänner deras existens. Det borde Nordiska museet bättre begripa.
