Farsan är en rik galning som kommer och går
En debutroman som inte riktigt fungerar
Publicerad 2025-02-22
”Härverk” av Andréa Ager-Hanssen
Det råder ingen brist på intressanta spår i ”Härverk”, Andréa Ager-Hanssens debutroman.
Här finns huvudpersonen Hedda och relationen med Björn som skadas i grunden efter ett tidigt missfall. Här finns mamman: ett vrak, en överlevare, kanske både och. Brorsan Valentin vars familjeliv havererar. Och framför allt: pappa Jacob, den möjligen bara bipolära men troligen rakt av psykopatiska superentreprenören som badar i både pengar, planer och monumentala misslyckanden.
Lägg till Heddas forskning om Katarina Parr, den enda av halshuggningsentusiasten Henrik den VIII:s många fruar som överlevde honom. Plus huvudpersonens studiekamrater och åtskilliga interiörer från ett mycket stormigt överklassliv.
Ager-Hanssen har ett slags smidig kvalitet i sitt skrivande som gör texten lätt att segla fram igenom. En annan av förtjänsterna med ”Härverk” är hur hon närmar sig frågor om mening och ställning utan att genast slå fast vad som är rätt eller fel.
Ändå har denna debutroman stora svårigheter.
Den epicentriska pappafiguren är – trots all dårskap, alla svek, trots sin excentritet och patetik – förvånansvärt konturlös och lättförglömlig. Att han borde vara intressant är lätt att begripa men gestaltningen lyckas aldrig förmedla detta, i stället är beskrivningen av pappan mer eller mindre utan riktning.
Och trots alla spår att följa är det svårt att uppbåda större engagemang för något av dem. Stilgreppet att låta Heddas relativa likgiltighet inför det mesta spegla berättandet gör tyvärr mottagaren nästan lika obrydd som Hedda försöker framstå med sitt defensiva tonfall. Nån köper nåt, kanske en ö, nån skaffar en hund, ens mamma blir smalare och smalare, ens brorsa ser lite luffig ut. Farsan, den jävla galningen, kommer och går med sjukdomar, skulder och kaos.
Barndomens ointressanta bekantskaper gör sig påminda i återblickar, en uppsats skrivs i närvaro av nutidens minst lika tråkiga kompisar. Inget verkar spela roll. Eller rättare: Vi förstår att det gör det, men när huvudpersonen Hedda rör sig i en så nedsläckt tillvaro riktas ljuset heller aldrig någonstans för att hjälpa läsaren att se.
Andréa Ager-Hanssen kan nog skriva. Och det är uppenbart att hon har en källa att ösa ur. Många, kanske alla, författare återkommer gång på gång till samma tematik och händelser i bok efter bok. I Ager-Hanssens fall hoppas jag att det blir så, att nästa roman förvaltar samma material med mer omsorg och starkare lyster.
