”Alchemised” bär med sig en stank av förruttnelse
Det kvinnliga begäret riktas mot det levande döda
Att vara deprimerad beskrivs ofta som att känna sig död inuti. ”Det var begravning, i min hjärna”, som Emily Dickinson skriver.
Detta inre tillstånd av förtvivlad hopplöshet, men också iscensättningen av det tillsammans med andra i en gemensam läsning och memifiering på internet, är avgörande i förståelsen av ett av höstens största globala boksläpp, fantasyromanen ”Alchemised”.
Kärnan i berättelsen är krig, exploatering och våldtäkt med efterföljande graviditet och psykologiskt trauma. Det är vad läsarna syftar på när de delar sina upplevelser av att vara ”wrecked” eller ”not okay” med varandra.
Boken är pseudonymen Senlinyus debut. Den släpps på 21 språk och filmrättigheterna är redan sålda för rekordbelopp. Detta hade inte varit möjligt om författaren inte varit ett namn sen tidigare. Det blev Senlinyu under pandemin genom fanfiktionverket ”Manacled”, urversionen av ”Alchemised”, som utspelar sig i ett alternativt Harry Potter-universum och som nått miljontals läsare tack vare sociala medier.
”Alchemised” följer Helena (Hermione i originalet), en begåvad alkemist som strider på den moraliskt upphöjda sidan i ett religiöst krig. När boken börjar är kriget över och Helena tillfångatagen av fiendesidans nekromanter. Hon har förlorat sin alkemiska förmåga och sina minnen. Hennes vänners döda, reanimerade kroppar har skickats för att arbeta i landets metallgruvor. Själv förs hon till nekromanternas högste befäl för att utvinnas på sina förträngda minnen och användas som avelsboskap.
Den viktigaste idén inom alkemisk filosofi är att materia, liv och själ kan omformas. Det kan handla om att förvandla oädla metaller till guld men också om att skapa konstgjort liv. Parallellerna mellan alkemi och nekromanti finns redan i antika texter och sträcker sig via Faust och Frankenstein in i samtidens populärkultur.
Trots att ämnet alltså inte är nytt upplevs ”Alchemised” som störande, omskakande, bortom kuslig. En anledning är de överskridande inslag som bokens trigger warnings ringar in: ”kannibalism, våldtäkt, medicinska experiment på människor, anspelningar på nekrofili”. Om Harry Potter blev en ”banned book” i USA på grund av sina förment ockulta inslag är detta direkt satanistiskt.
Men det handlar också om någonting mer. Inom fantasygenren finns tydliga normer för vad som ansetts vara god smak kopplat till död/odödlighet som motiv. Titta på hur Ursula K. LeGuin skriver om jakten på odödlighet i sviten om Övärlden eller, för den delen, J.K. Rowling. I dessa böcker går sensmoralen ut på att acceptera döden. Därför kan heller aldrig relationer mellan levande och odödliga bestå.
Hon blir uppassad av ’nekroslavar’ som pudrats med lavendel för att dölja stanken av förruttnelse
Men med Stephenie Meyers Twilight-böcker, där huvudpersonen Bella gifte sig och upphöjdes till vampyr, hände något genretransformerande som också blev startskottet för den moderna, ohämmat begärsdrivna romantasy-genren. Den odödliga kroppen slutade att vara ett hot mot den odödliga själen och blev i stället det yttersta målet. En pop-psykologisk förklaring är att samtidens lyckodröm om ungdom, skönhet och status kom att ersätta en äldre, mer religiöst präglad, moral om hybris och risken med att spela gud.
”Alchemised” följer inte i romantasyns fotspår i detta avseende. Den vill, i egenskap av mörk eller gotisk fantasy, utforska döden fördomsfritt, dock närmast fetischistiskt. Helena får uppleva sina vänners döda kroppar förnedrade i ett perverst skådespel. Krigets vinnare bär hennes före detta överordnades lik som kläder. Hon blir uppassad av ”nekroslavar” som pudrats med lavendel för att dölja stanken av förruttnelse.
Bland vissa läsare kan det säkert uppstå en känsla av äckel, inte minst eftersom det manliga kärleksintresset Kaine (Draco Malfoy i originalet) också gestaltas på detta makabra språk. Han liknas vid en reptil, vars onaturliga lekamen är frusen i tiden. Det kvinnliga begäret riktas alltså mot det levande döda.
Ett annat begär som Kaine förkroppsligar är önskan om total hängivenhet och lojalitet – någon som bokstavligen är beredd att gå över lik. Att hjälten tillhör den onda sidan, och att relationen därmed bygger på tvång, är vanligt inom dark romance. Ett sätt att förstå motivet är att det erbjuder läsaren möjlighet att på läsningens trygga avstånd utforska toxiskt beteende, psykologiskt våld och osund besatthet.
Utöver den självförbrännande kärleken som den enda nåden i en hopplös värld är gråskalorna det mest framträdande temat i ”Alchemised”. Det finns inga fria val, och därför inte heller något absolut gott eller ont. Inte ens vad gäller hanteringen av odöda. Däremot finns alltid ett pris att betala. Letar man efter ett mer höglitterärt kodat ärende så existerar det ett sådant också. Det handlar om kvinnors osynliga insatser i mäns berättelser om krig. Senlinyu hänvisar öppet till Svetlana Aleksijevitjs ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”.
När en författare träder in i den traditionella litteraturens sfär blir sådana referenser relevanta att framhålla, medan det mer problematiskt normbrytande, oslipade eller bara konstiga lämnas kvar i fanfiktion-versionen tillsammans med allt som kan knytas till J.K. Rowlings upphovsrätt.
Betyder det att det går att bedöma böcker som migrerat från fanfiktion till traditionellt utgivna, utan att ta hänsyn till hur de blivit till och vilka verk de ursprungligen går i dialog med?
Vad ”Alchemised” gör i egen rätt är att skildra ett inre, klaustrofobiskt tillstånd genom en värld stöpt i död. Denna värld är suggestiv, sammanhållen och konsekvent. Senlinyu skriver i relation till genrekonventioner, men i grunden bra. Dock är det svårt att få en känsla för språket i den svenska AI-assisterade översättningen. Engelskan ekar genom varje mening, samtidigt som en missriktad omsorg har lagts på att välja rätt begrepp på svenska – vilka ändå upplevs som långsökta och skeva (som ”Drotsen” för ”the High Reeve”).
Man anar att författaren blivit fånge i sin egen berättelse
Det finns svagheter i ”Alchemised” som direkt kan förklaras med överföringen från fanfiktion, som att samtliga gestalter är skuggor av ”Manacleds” – som i sin tur tar spjärn i förförståelsen som läsaren har av J.K. Rowlings persongalleri. Bifigurerna är så papperstunna att de blir svåra att hålla isär (särskilt när de börjar bära varandras kroppar). Att Senlinyu på 1 500 sidor inte lyckas gjuta liv i dem beror sannolikt på att hon av läsarhänsyn inte kapat tillräckligt av ursprungsversionens många trådar. Det gäller inte minst de känslomässigt intensiva turerna i kärleksrelationen vilka utgör fandomets knark. Man anar att författaren blivit fånge i sin egen berättelse.
Frågan är dock om det har någon betydelse för ”Alchemiseds” vidare liv. Många har noterat att mörka tider får människor att fly in i pastellfärgad kultur och veritabla lekland. ”Alchemised” visar på det motsatta. Precis som med den antika tragedin eller under romantikens sturm und drang, finns ett uppdämt behov av att bearbeta mörka upplevelser och erfarenheter genom konstens skyddande distans, tillsammans med varandra.
Inom dagens digitala kultur uppfattas det som äkta att uttrycka känslor, och att visa upp dem för varandra skapar sammanhang och gemenskap. Möjligen behövs därför någonting mer än traditionell, distanserad kritik för att fånga vad ”Alchemised” faktiskt är. Det som verkligen spelar roll är: jag läste den, jag kände något, vad kände du?
Konstpodd: I själva verket
