Poeterna bygger lekland i fascismens krigszon
Det upplysta tramset breder ut sig i kulturen
Nyligen deklarerade USA:s försvarsminister Pete Hegseth att lagar inte längre gäller när USA krigar. Inte heller ska några tjockisar få bli officerare, eller skäggiga män, lade han till i en bisats. Detta är fasansfulla nyheter för alla som kommer utsättas för jordens mäktigaste krigsmakt, för amerikanska muslimer som blir diskriminerade på ännu ett område och för överviktiga. Men djupast inne i detta finns också en akut tomhet. Trumps projekt handlar inte om något annat än att försvara en grupp träskvarelsers ekonomiska intressen – och att hundvissla till fascistiska milismän.
Jag kommer att tänka på hur en helt annan slags tomhet breder ut sig – i svensk kultur. Nyligen läste jag ett utdrag ur Malte Perssons kommande diktsamling ”Den fördrivna tiden”, som är nonsensvers i Lewis Carrolls och Edward Lears anda. Där skriver Persson dikter om kycklingar och uttrar som som läser ”Martin Utters” ”blöta katekes”. Persson, som ända sedan jag började läsa kultursidor skrivit tunga, tongivande kulturkrönikor – inte sällan med samhällskritisk slagsida – har på senare år genomgått en förvandling. Utifrån kan det tyckas som om Persson dragit sig undan för att påta i sin fantasiträdgård – men jag tror inte att så är fallet.
Jag tänker också på gänget runt tidskriften L'Amour - La Mort, unga poeter som Elis Monteverde Burrau och Ali Alonzo. Denna löst sammansatta grupp kan egentligen inte klumpas ihop estetiskt men har en sak gemensam: mycket av det de producerar är en sorts kvalificerat trams.
Jonathan Brotts diktsamling ”100 dikter” och Ali Alonzos ”Jag tänker bli äcklig” hämtar inte inspiration från nonsenstraditionen, men väl från den slappa amerikanska internetpoesin, där ordlekar är en central komponent. Ett exempel: i en dikt skriver Brott om hur hans hemkommun lanserat ett ”nice indirekt solljus” som går ”rätt in i själen”. Fånigt? Ja! Roligt? En aning.
På bokmässan läste Clara Cronhielm en novell i Aftonbladets monter som var en fantasi om hur en ilsken kommentar på sociala medier till en recension av Jack Hildén kan ha kommit till. Ett konstverk med ungefär lika lång livslängd som en mandala ritad i sanden, vid ett stormande hav.
I en tid där aktivism reducerats till att vara emot saker försöker rörelsen hitta alternativa sätt att vara motvalls
Ni hör: det är tramsigt, navelskådande och meningslöst. Men samtidigt: det är väldigt snällt och harmlöst. Själv tror jag att man ska betrakta det som en reaktion på det ”dark nonsense” som Hegseth sysslar med, för att låna en formulering från författaren Isabella Nilsson. Hon har för övrigt skrivit en bok om filosofin bakom nonsenstraditionen – ”Vårt behov av vers” – där hon beskriver poeterna som den ”litterära pessimismens små solstrålar”.
I en tid där aktivism reducerats till att vara emot saker försöker rörelsen hitta alternativa sätt att förhålla sig till samtidens mörker. Det nonsens som breder ut sig i kulturen kan därför beskriva som en sorts ”upplyst trams”. Det har inkorporerat klimatförändringarna, fascismen, tech-oligarkin och folkmordet i Gaza, men i stället för att skrika ut sin förtvivlan över sakernas tillstånd upprättar den ett lekland inuti en krigszon.
Det är knappast en slump att flera av de ovan nämnda författarna nyligen satte upp Matthew Gasdas pjäs ”Dimes Square” i en lägenhet i Stockholm. Den skildrar hur en grupp unga konstnärer och wannabes sitter i en lägenhet, sniffar kokain, dricker fernet, tar selfies och gör kluriga referenser: ömsom till Netflixserier, ömsom till postmodern filosofi. Alltid med en blasé attityd – balanserande mellan ironi och postironi.
Pjäsen är en inventering av det tillstånd vi kallar post woke och en mörk skildring av hur alt-högern skapat sin intellektuella infrastruktur. Att det är just Clara Cronhielm, Elis Monteverde Burrau och Jonathan Brott som spelar dessa toxiska nihilister understryker skillnaden: mellan mörkt och ljust nonsens. Mellan reaktionärt och upplyst trams. Det är som att låta enhörningar spela kloakråttor. Att måla ett radioaktivt landskap med pastellfärg.
Konstpodd: I själva verket
