Kommunisterna skulle krossas till varje pris
I dag är det 80 år sedan inbördeskriget i Grekland började
Natten till söndagen den 31 mars 1946 lämnar de trettio motståndsmännen sitt gömställe i bergen och börjar röra sig mot det lilla samhället Litóchoro vid Olympens fot. Väl framme positionerar de sig i närheten av den lokala polisstationen och gör sig redo att attackera.
Vid det här laget är Tyskland sedan länge besegrat och uppstyckat, världskriget är över och runtom i Europa pågår hyllningarna av de många kvinnor och män som på olika vis kämpat mot nazisterna. Men inte i Grekland. Trots att den folkligt förankrade Nationella befrielsefronten (EAM) och dess väpnade gren Grekiska folkets befrielsearmé (ELAS) utmärkt sig som en av Europas mest framgångsrika motståndsrörelser betraktar staten dess många medlemmar och sympatisörer som fiender till nationen. En massiv förföljelsekampanj har på kort tid iscensatts, skräddarsydda lagar har stiftats och nazistkollaboratörer har släppts från fängelserna i jakt på de människor som nyss riskerade sina liv i kampen mot tyskarna.
I Litóchoro pågår striderna fram till morgontimmarna. När de är över har tolv gendarmer dödats.
Det hade kunnat vara en lokal sammandrabbning i ett redan krigshärjat och splittrat land. Men det är det inte. Attacken den 31 mars blir händelsen som utlöser det grekiska inbördeskriget – den första av kalla krigets väpnade konflikter. Dödsoffren kommer att räknas i hundratusental. Flyktingarna likaså. Och svallvågorna av kriget kommer att växa sig så stora att när Harry Truman kliver upp i kongressens talarstol för att proklamera sin fundamentala omläggning av USA:s säkerhets- och utrikespolitik så är det Grekland han hänvisar till.
Hur hamnar vi där? Låt oss backa några år. 1944 lämnar de tyska trupperna Grekland efter mer än tre års ockupation. Svält och massakrer har skördat hundratusentals liv. Hela samhällen har utplånats. Men därtill har en enorm folklig mobilisering ägt rum, med vänsterkoalitionen EAM som den enskilt största aktören. Genom gerillakrigföring har dess partisaner befriat en majoritet av fastlandet och trots kaotiska omständigheter lyckats implementera en rad demokratiska reformer.
För de tidigare partisanerna återstår bara att ännu en gång vända blicken mot bergen
Vid krigsslutet är organisationens inflytande markant, samtidigt som legitimiteten hos kungahuset och exilregeringen, som då återvänt från Egypten, långt ifrån är självklar. En som tidigt inser detta, och som fruktar för konsekvenserna av ett Grekland styrt med inflytande från en vänsterorganisation som EAM, är Winston Churchill.
Beläget mittemellan öst och väst, med tillgång till hela Medelhavet och med den livsviktiga Suezkanalen inom räckhåll, är Greklands geopolitiska betydelse alldeles för stor för att engelsmännen ska våga tillåta att landets öde bestäms av dess eget folk. När Churchill den 9 oktober 1944 anländer till Moskva är det således för att få Stalin att lova att Grekland ska falla inom den brittiska intressesfären. Tio dagar senare har han fått som han vill.
Stärkta av beskedet från Moskva skrider britterna till handling, den nästintill obefintliga truppnärvaron mångdubblas och i slutet av året befinner sig närmare 80 000 brittiska soldater på grekisk mark. Till deras befälhavare skriver Churchill: ”Ni är ansvariga för att upprätthålla ordningen i Aten och för att neutralisera eller förgöra alla EAM-ELAS-band som närmar sig staden.”
Föga förvånande tar det inte lång tid innan de politiska förhandlingarna i den nyupprättade samlingsregeringen bryter samman. De av EAM utsedda ministrarna avgår i protest, demonstranter skjuts ner utan urskiljning, och snart bryter regelrätta strider ut mellan EAM och den reguljära armén, understödd av såväl brittiska trupper som av de tyskvänliga Säkerhetsbataljonerna. Det slutar med nederlag för EAM, som i hopp om fred undertecknar det ökända Varkiza-fördraget.
För en kort stund verkar det som om någon form av försoning går att skönja. I stället är det motsatsen som visar sig.
Den ”vita terror” som nu följer är så omfattande och så brutal att en rad framstående politiker, med den tidigare exilregeringens premiärminister Emmanouil Tsouderos i spetsen, fördömer regeringens handlande. De påpekar bland annat att ”extremhögerns terroristorganisationer, som delvis beväpnades av tyskarna och som samarbetade med dem på många olika vis, [inte har] blivit avväpnade eller lagförda, utan samarbetar med säkerhetsstyrkorna i syfte att fullkomligt kväva all demokratisk tanke”.
För de tidigare partisanerna återstår bara att ännu en gång vända blicken mot bergen, och ännu en gång beväpna sig i skydd mot en våldsam övermakt. Så blir det också. Det är i bergen som den nya motståndsrörelsen – Greklands demokratiska armé (DSE) – bildas, under ledning av Greklands kommunistiska parti. Och det är från bergen den första motattacken sker, på dagen för åttio år sedan, mot en polisstation där tre av deras kamrater tidigare har torterats och dödats.
Så är kriget ett faktum. I takt med att striderna intensifieras trappas även jakten på ”banditer” upp. De nya lagarna och specialinrättade domstolarna gör det möjligt att fängsla vem som helst som misstänks sympatisera med DSE. En överväldigande mängd människor stämplas nu som fiender. För att hantera dem krävs infrastruktur. Lösningen blir att upprätta en rad koncentrationsläger, varav det främsta är beläget på den lilla ön Makrónisos, strax utanför Attikas kust.
Syftet med lägret är i första hand inte att förvara folk – så mycket plats finns inte – utan att ”rehabilitera” och militarisera. Detta sker genom att systematiskt bryta ner fångarna, för att sedan skola om dem till hängivna nationalister och skicka ut dem att strida mot sina tidigare kamrater. Jag ska inte gå närmare in på det, men att läsa om den tortyr som utspelar sig i dessa läger är stundtals en närmast overklig upplevelse.
Ändå lyckas inte regimen åstadkomma ett slut på striderna, och snart visar det sig dessutom att Storbritannien inte längre har råd att bistå regeringen med de resurser som krävs. Tillsammans vädjar de till USA om hjälp.
Svaret kommer den 12 mars 1947, då president Harry Truman i sitt tal till kongressen formulerar den säkerhetsdoktrin som under årtionden ska komma att styra landets utrikespolitik. Det är med Grekland i åtanke som han förklarar att världen nu står inför ett val mellan två sätt att leva. Det ena, säger han, är baserat på ”frihet från politiskt förtryck”, medan det andra förlitar sig på ”terror och förtryck”.
Mot bakgrund av den verklighet som det grekiska folket befinner sig i vore det en underdrift att beskriva hans ord som förljugna och cyniska. Men den amerikanska kongressen begär inte mer, ett substantiellt ekonomiskt stöd beviljas, och som den första av många folkligt förankrade demokratirörelser världen över blir DSE krossade.
Årtionden av exil väntar nu de hundratusentals människor som lyckats fly landet. Inte förrän på 1980-talet, då det socialdemokratiska PASOK får makten – efter ett flertal högerregeringar och en militärdiktatur – blir en fri och fullständig återvandring möjlig.
För USA däremot är det här bara början på en till synes ändlös rad av proxykrig och internationella härjningar. I frihetens och demokratins namn, naturligtvis.
Dimitris Alevras är författare. Han senaste roman är ”Det här är ljuset”.
Café Bambino: Sveriges farligaste parti, tjejtidningar på 90-talet & hjärntvättad underhållning
