Den bästa bok om kärlek jag har läst på flera år
Agneta Stark och Sven Lindqvist vill alltid ha och veta mer
I veckan skrek den norske atleten Sturla Holm Lägreid ut sin förtvivlan framför tv-kamerorna. Han hade precis tagit hem OS-brons, men det han ville prata om var något annat. Han hade varit otrogen, ville vinna tillbaka sitt ex och det bästa han kom på var att berätta allt på en presskonferens om skidskytte.
Det var smärtsamt att se. Inte bara för att Holm Lägreid så uppenbart var mitt i en kris, utan också för att det kändes som att han helt hade glömt bort något centralt när det gäller kärlek, nämligen vem den andra personen är, vad hon vill och behöver. Det som uppstod var ett 100 procent självupptaget ögonblick, vansinnigt, smärtsamt och tidstypiskt inför publik. Jag tänkte att han nu verkligen sabbat sina chanser, för ingen tjej med ett uns av självbevarelsedrift skulle gå tillbaka efter detta.
Vad är kärlek, vad är romantik, var finns den i kulturen?
Just nu går Emerald Fennells tolkning av Emily Brontës gotiska klassiker ”Svindlande höjder” på bio. Boken är från början en urflippad saga om våld, vansinne och begär, filmen i sin tur en platt sexfantasi. Inget av dessa verk handlar – trots all marknadsföring inför alla hjärtans dag – det minsta om kärlek.
Så vad ska man läsa i stället, en dag som denna?
Jag har ett förslag.
I höstas utkom en tegelsten till bok med ett urval av brev mellan författaren Sven Lindqvist och ekonomen Agneta Stark. Breven är skrivna under de första åtta åren efter att de båda träffats och inlett en intensiv kärleksrelation. Situationen är komplicerad, inte minst eftersom Sven Lindqvist under hela denna tid är lyckligt gift med sin Cecilia som i sin tur tiden var införstådd med vad som sker.
På pappret, alternativt sammanfattat av en illvillig moralist, kan det låta solkigt och klyschigt. Är inte detta bara en berättelse om en man som rättfärdigar ett svinigt beteende, ännu en kvinna som låter sig luras?
Men i breven, i texten, skrivs en annan sanning fram.
Det hela börjar med en middag. Lindqvist har recenserat en bok Stark har skrivit, nu ska de ses och prata om jobb och politik. Detta är det sena 70-talet, en tid av uppbrott och radikalitet. Sven Lindqvist, en av landets ledande författare och vänsterintellektuella har precis skrivit succéboken ”Gräv där du står”, han är i centrum av kulturen. Agneta Stark är yngre, på väg upp, och har precis publicerat sin första bok. Något händer när de ses och han är sedan den första som skriver. Det är ett kort brev där han nämner ordet förälskelse och även deklarerar sin civilstatus. Agneta svarar, med en fråga – ”vad är du för människa egentligen?” – och sedan är det i gång.
… en dans utförd av två jämnstarka partners
Det läsaren sedan får följa över drygt 500 sidor är svindlande. På grund av språket, för det första. Detta är nämligen två personer som behärskar både tanke och ord, och boken är en dans utförd av två jämnstarka partners som ömsom för och följer. En av Agneta Starks djupa passioner i livet är körsången, och musikaliteten är starkt närvarande i hennes brev. Här finns rytm, tempo och helt rena klanger. Sven Lindqvist, en av svensk samtidslitteraturs bästa essäister, utnyttjar hela sin bredd. Han förför Agneta med sin sårbarhet, rörlighet och oupphörliga nyfikenhet. Erotik och sexualitet är ett av brevens bärande teman, och det är uppfriskande hur ämnet hanteras; utan rädsla och skam.
I brevväxlingen böljar relationen fram och tillbaka. Maktpositioner förflyttas och förskjuts. Otålighet uppstår, smärta och frustration. Det är en svår situation de har försatt sig i, och länge olöslig. Efter en kort sexuell affär precis i början vill Agneta inte längre ligga med Sven eftersom han är gift, vilket gör honom förtvivlad. Å andra sidan kan han å sin sida absolut inte tänka sig att skilja sig. Det är rörande hur Agneta på djupet verkar förstå vad Sven behöver av Cecilia, hur deras äktenskap både format och befriat honom. ”Ingen kan fylla hennes plats hos dig”, skriver Agneta, och menar det. Hur vet vi det? Därför att hon förklarar precis hur hon ser på saken. Språket kommer till hennes hjälp, det räcker hela vägen.
Ur denna trygghet släpps kreativa krafter lös
Det som är bokens mirakel är att det aldrig finns något tvivel om själva kärleken, det vill säga att den finns och är ömsesidig. Ur denna trygghet släpps kreativa krafter lös. Sven Lindqvist skriver böckerna ”En älskares dagbok” och ”En gift mans dagbok” delvis som en förklaring till både Cecilia och Agneta. Agneta läser, nyfiket och öppet. Även hon växer: ”När jag nu ser på mig själv så ser jag något av samma självförtroende som du har, det som kärleken ger(..) Kärleken lyfter fram vår innersta tilltro till oss själva om igen om vi har tappat den.”
I denna dialog känns dagens stränga hyperfeminism och maskulinitetsideal långt borta. Inte för att könsroller inte finns här, för det gör de i allra högsta grad. Utan för att det som framträder trots allt framstår som en djupt jämlik relation, befriad från spel och poser.
Det hela är, helt enkelt, väldigt sexigt och romantiskt.
Själv drabbades jag så svårt av boken att jag övertalade min kille att börja brevväxla med mig. I breven, eller i vårt fall mejlen, försöker vi skriva om sådant som inte får plats i det dagliga. I början gick det bra, men efter ett tag blev det svårare. Jag misslyckas ofta, fångas av annat på kvällarna. Jobb, mobilen, en dålig tv-serie. Att på ett uthålligt och långvarigt sätta den andres varande i centrum kräver uppmärksamhet och fokus. Arbete, tålamod, generositet, tid. Varför tror vi att kärlek bara kommer? Varför gör vi inte mer plats för den?
Efter åtta års brevväxling slutar boken med en öppning mot en ny era. För de som känner till Lindqvists och Starks biografier så vet de att Sven till slut lämnar Cecilia och så småningom gifter om sig med Agneta, i ett äktenskap som varade till hans död 2019. Detta är därför en kärlekshistoria med något så ovanligt som ett lyckligt slut i dess allra vardagligaste form; det vill säga många år av gemenskap och närhet.
”Nöj dig aldrig, skrev du” heter boken och det passar. Agneta och Sven sträcker sig oupphörligt mot varandra, vill alltid ha och veta mer.
Eller som Sven Lindqvist skriver en morgon i juli 1985: ”JÄVLAR va jag längtar efter dig den här morgonen.”
