Är det verkligen så fel med fyrkantiga lådor?
Nu kan det bli tredje gången gillt för Nobel Center
Inte helt oväntat togs det kommande Nobel Center-schabraket vid Slussen emot med en orkan av ilska. Flyttkartonger, Katlaborg, Berlinmuren. Och så vidare. Arkitekturkritikern Mark Isitt nämner en rad öknamn i sin mångordiga, rätt jobbiga, text om projektet.
Det tycks finnas ett behov av ett enormt Nobel Center med plats för både det befintliga museet och en sorts kunskapsnav, där kultur och vetenskap ska mötas på ett kreativt sätt. Konferenser, studiebesök, ”en internationell symbol för kunskap” som Nobelstiftelsen kallar det hela. Processen har varit lång, 2013 inleddes arkitekttävlingen, som David Chipperfields arkitektkontor vann året efter. Då var Blasieholmen platsen, och byggnaden stor och gyllene. Den störde utsikten för en del, och processen stoppades 2018. Ny plats Slussen. Men ingen ny tävling.
Men är den här tegelbyggnaden så ful? Och är det verkligen så att ”fyrkantiga lådor” är det sämsta som hänt arkitekturen och stadsbyggnaden? Jag tycker det ser ganska diskret och mjukt ut. Men för att få en second opinion går jag till vår tids stora missnöjesgrupp, Arkitekturupproret. Där ligger ett roligt retroförslag. I varmt kvällsljus ser vi en låda, men en låda som är smyckad. En nyklassisk kartong, vars stora fönster avslutas i snälla mjuka bågar. Alltid något. Byggnaden ska vara en ”plats för idéer, humanism och framtidstro”.
Framtidstro är svårt att känna i vår tid. Och jag kan förstå impulsen att se bakåt till tryggare tider. Men folkhemmet byggdes inte av prål, och den tid som den här byggnaden ser tillbaka till är den tid av hierarkier, klasskillnader och bristande demokrati.
Nåväl. Att jag ogillar Mark Isitts prosa och Arkitekturupprorets konservatism betyder inte att Nobel Center är helt i min smak. Jag undrar mest, kanske yrvaket, varför projektet ens finns och framför allt: varför man inte organiserade en ny tävling när man bytte plats så radikalt från Blasieholmen till Södermalm. Hur gick det här till egentligen? Som arkitekten Ana Gilmert skriver i Flamman är det en hel del som skaver med processen och insynen. Och, när man zoomar ut, med vår tids fixering vid fasader.
David Chipperfield är inte vem som helst, han har ritat en del museer och stod även för renoveringen av Neues Museum i Berlin – ett helt fantastiskt projekt där stora delar av interiören är fortsatt rå. Ja, precis, ej utsmyckad. Man kan också säga: ganska fri från fjäsk. Detsamma gäller även det här förslaget, det fjäskar verkligen inte för någon.
Städer byggs i lager på lager. Mark Isitts främsta invändning mot Nobel Center är att det inte samspelar med den omgivande arkitekturen. Det stämmer, det gör det inte. Det är ett sänke, utan strävan och rörelse. Å andra sidan kan även kontraster vara något att gilla. Och (det återvunna!) teglet har sin motsvarighet längre bort på kajen, om man nu vill se Södermalms norra sida som en vy, en bild.
Nobelstiftelsen ska absolut ha pisk för sin oseriösa hantering av processen. Och nu finns det en växande protestlista mot bygget. Kan det bli tredje gången gillt? Men i så fall: gör ett ordentligt omtag. Och anlita helst inte de som bara orkar blicka tillbaka.