Du får det de kulturella oligarkerna vill ge dig
Svensk musikindustri handlar om schlagern och Way out west
Temat för årets ”Idol”-final var nostalgi. Visst känns det som att du har läst den här texten förr? Oavsett: In character för ett barnprogram som sedan födseln har låtsats att 2000-talet aldrig inträffat. En show inköpt till Sverige med utgångsidén att bygga ett mausoleum över 1900-talets musikindustri.
Jag trodde att vi var ense om att premisserna för ”Idol” var påhittade? Jag trodde att det var på skoj när Anders Bagge lajvade sextiotalsmanagern Andrew Oldham inför småbarn, han som upptäckte Rolling Stones. Jag hade tydligen fel. Den svenska kulturproduktionen liknar i dag – mer än för femton år sedan – en tävling där kandidaterna faller, tills blott den mest formbara återstår.
Svensk musikindustri konsolideras i dag runt schlagern och Way Out West. Ej annat finns. Trist! Klockan klämtar samtidigt för alla regissörer som inte är signalpolitiskt viktiga, oavsett hur lätt det är att publicera sig på Tiktok. Alla letar efter stjärnor men ingen märker att det är molnigt.
När ”Idol” hade premiär 2004 växte samtidigt den svenska piratrörelsen. The Pirate Bay stod för hälften av världens internettrafik. USA hotade med sanktioner. Film- och skivbolagen bedrev en massiv kampanj mot fildelare, med omsorg om konsten som skäl. Men framför allt för att torrentsajter stal makten från de globala nöjesproducenternas marknadsavdelningar och riskerade bolagens börsvärde.
De kulturella oligarkerna behöver inte göra reklam längre eftersom de kontrollerar distributionskedjan
Skivbolagen löste problemet genom att köpa inflytande i Spotify. Konglomeraten accepterade en modell som ökade omsättningen för dem, men inte för artisterna. I dag utgår ingen ersättning för 80 procent av verken på Spotify, eftersom de inte når upp till de royaltygrundande nivåer som Daniel Ek, Universal, Sony och Warner har beslutat om. De kulturella oligarkerna behöver inte göra reklam längre eftersom de kontrollerar distributionskedjan. Algoritmerna fattar att du gillar feelgood. De skänker dig romance. Algoritmerna vet att du diggar Little Jinder. De lirar Miriam Bryant. (Denna formel har Svenska Dagbladet höjt till redaktionell praxis i sin återkommande lista över ”de bästa bästsäljarna”.)
Det är mitt jobb att berätta att det finns något annat. Som den amerikansk-chilenske dansproducenten Nicolas Jaars album ”Piedras 1” och ”Piedras 2”: En elektronisk radioteater som väver samman Sydamerikas kolonialhistoria med förstörelsen av Palestina:
You say that you’re by the Magdalena river.
And I speak to you about Palestine.
Which is no longer Palestine.
Har ”Piedras” någon plats i världen? Jag vet inte. Det är bara årets kulturupplevelse. Dansmusik som spelar någon annanstans: konst upplöst till inget.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
