Det våras igen för den fantastiske P O Enquist
Plötsligt är han överallt
En av de vackraste bilderna jag vet är P O Enquists himlaharpa. Scenen förekommer första gången i ”Sekonden” (1971) men återkommer ända fram till ”Liknelseboken” (2013). I scenen står den lilla pojken ute en klar västerbottnisk vinternatt och lyssnar till hur telefontrådarna sjunger. Ena änden är fäst i ett trähus i Hjoggböle – som fungerar som resonanslåda åt den himmelska musiken. Telefontrådarna sjunger om ”tusen år av sorg och förlåtelse, ordlöst och sorgset”.
Himlaharpan är en central bild i Enquists författarskap, ja rentav en symbol för det. Det beror nog till viss del på att den ändrar betydelse och blir mångfacetterad under författarskapet. I ”Sekonden” symboliserar den agape, kärleken som man får utan att förtjäna den. I ”Lewis resa” (2001) har den ändrat betydelse till den gudomliga inspirationen, i form av tungotal. Detta gör att man nästan glömmer bort hur surrealistisk bilden är. Skulle den filmas, tänker jag, kan den bara göras med lerfigurer och stop motion-teknik.
Kanske våras det för P O Enquists författarskap? I alla fall tycker jag mig se små snödroppar med hans namn på tränga fram ur marken. Sedan några månader gör Daniel Suhonen och Felix Antman Debels den rätt underbara podden ”Kapten Enquists bibliotek” med tvåtimmarsavsnitt om varje verk i författarskapet. På Östgötateatern spelas just nu ”Nedstörtad ängel”. Och nyligen publicerades ”Tillsammans var vi en människa. En antologi om P O Enquist” (red. Louise Almqvist & Karl-Fredrik Olsson) där litteraturvetare skriver om förbisedda aspekter i böckerna. Det kan handla om saker som Enquists Strindbergsbild, hans idrottsreportage eller en återkommande röd katt som stryker omkring i böckerna.
Ofta blir den här typen av ditt och datt-antologier ganska ointressanta. Men på Enquists författarskap fungerar det ovanligt bra – eftersom han var just en ditt och datt-författare. Ofta börjar hans romaner och dramer ute i periferin – i en till synes oviktig händelse – för att sedan röra sig inåt mot en outsäglig mittpunkt. Så kan en misslyckad agitationsturné i Västerbottens kustland bli symbolen för det ofärdiga folkhemmet i ”Musikanternas uttåg”. En livmedikus till en sinnessjuk dansk kung kan symbolisera den radikala upplysningen i ”Livläkarens besök”. Och en Nobelprisad författare bli symbolen för hur småfolket hänfördes av fascismen i ”Hamsun”.
Enquist var fantastisk på detta sätt: han började i mänsklighetens myrmark. Men genom den drog han stigar som ledde läsaren in i centrum av samhället. Samtidigt är det som gjorde honom till en riktigt stor författare att man kan gå i motsatt riktning i hans böcker. Börja läsa för de stora samhällsfrågorna och sluta i de vackra nederlagen. För kanske finns sanningen om människan just ute i periferin. I det som aldrig blev färdigt: folkhemmets mest mänskliga visioner, den radikala upplysningen, förlåtelsen bortom kristendomen.
Kanske är det också därför jag återvänder till bilden av himlaharpan. Den ena änden hänger som sagt i ett trähus i Västerbotten. Men den andra änden hänger i ”svarta döda stjärnor”, ute i rymden. Att läsa Enquist är att lära sig lyssna uppmärksamt till toner långt bortifrån.
Rasmus Landström är Aftonbladets litteraturredaktör.
Cafe Bambino: Reaktionära unga vuxna, Doja Cats kommentarsfält & auktoritär aktivism
Kritcirkeln: Konsten att suga Dramatens tutte
