Töntigt – men Timothée Chalamet har en poäng
Konsten sjunger sin svanesång
Jag brukar säga att operabesökare är som hårdrockare. Alltså inte på det sättet som Horace Engdahl menade i sitt tal i Börssalen 2006. Då såg han att högkulturen håller på att bli en subkultur bland många andra i ett allt plattare kulturlandskap där snart inga kulturformer får räknas som objektivt mer värdefulla än andra.
Nej, när jag säger att operabesökare är som hårdrockare menar jag de beteenden jag observerat när jag besökt operahus genom åren: Nörderiet, nagelfarandet, de entusiastiska samtalen i kön till garderoben – energin när det extatiskt ropas bravo från bänkraderna när sopranen sätter sina höjdtoner är som i en mosh pit, fast för oss med dåliga knän. Det enda som saknas är bandtishorna.
Sällan går en grupp fans starkare till attack än när någon dum liten tönt utan koll vågar uttala sig nedsättande om ens favoritband. Detta vet Timothée Chalamet nu, som den senaste veckan blivit viral med ett klipp där han säger att opera och balett inte är något han skulle vilja jobba med. Helt rimlig ståndpunkt kan man tycka, men det folk blev förbannade på är hur han mer eller mindre förklarar konstformerna på utdöende, och skojar om att han nu kommer att förlora 14 cent i intäkter på att reta upp opera- och balettfolken.
Tenoren Rickard Söderberg är i TV4:s ”Efter 17” upprymd över den breda försvarslinje på sociala medier som Chalamets uttalande skapat: ”Han har fått hela opera- och balettvärlden att komma samman på ett sätt som jag inte sett på … kanske nånsin!”
Sångare, dansare, orkestrar och andra har slutit upp på sociala medier och ger sina fem … jag menar fjorton cent i frågan med både humor och självdistans. Min favorit är Opernhaus i Zürichs videoklipp där någon i dinosauriedräkt ritar mustasch och djävulshorn på en bild på Chalamet – till Rosalías ”Berghain”! Seattleoperan erbjuder 14 procent rabatt till helgens föreställning av Carmen. Rabattkoden till kassan? Thimothee, så klart. Till och med Doja Cat vässade klorna till försvar av klassiska konstformerna och började prata om nånting med att publiken klär upp sig för att gå på opera. Nåväl. Hon har redan tagit tillbaka det och erkänt att hon aldrig ens gått på teater. Posör.
Som van operabesökare (jag äger faktiskt en t-shirt med Richard Wagner) vill jag reflexmässigt haka på defensiven mot alla som förklarar operan som en döende konstform.
Men har Timothée Chalamet verkligen fel?
Kulturskolans statliga anslag halverades 2023, vilket i praktiken innebär att färre barn kommer att få möjlighet att lära sig att spela instrument eller ta sång- eller danslektioner. De senaste tre åren har även statsbidragen till studieförbunden kapats med en tredjedel, vilket bland annat lett till att replokaler fått stänga i många delar av landet. Det blir ingen återväxt av vare sig symfoniker eller hårdrockare.
När jag läser Engdahl, och nu senast Andres Lokko (ETC 10/3) om Chalametgate, så undrar jag om vi verkligen har råd att fortsätta hålla oss med begreppspar som ordnar kulturyttringar i hög-populär eller smal-bred. Göran Hägglund fyrade av kulturkrigets första skott i sitt Almedalstal 2009 genom att ställa kultureliten mot verklighetens folk och därmed så erövrade han alla dessa dikotomier.
Inte för att jag inte instämmer när Engdahl säger att vi måste återställa högkulturens allmängiltighet och status – jag skulle inte vara kritiker om jag inte trodde att vissa kulturyttringar är bättre än andra. Utan helt enkelt för att det är en distraktion. Den ”arkipelag av specialintressen och smaker” som Engdahl beskrev är på väg att bli en ödemark – konsten sjunger sin svanesång.
Men visst, var sura på ett sju sekunder långt klipp på en skådespelare som pratade om sina yrkesval.
Loretto Villalobos är kulturjournalist och scenkonstkritiker
Cafe Bambino: Reaktionära unga vuxna, Doja Cats kommentarsfält & auktoritär aktivism
