K-pop är protesternas soundtrack i Sydkorea
Ny politisk musik tar täten i demonstrationerna
I december 2024 inleddes massprotesterna i Sydkoreas huvudstad Seoul som en direkt följd av den nyss gripne presidenten Yoon Suk-Yeols militärkuppförsök. Utanför centrala politiska landmärken samlades hundratusentals människor för att visa sitt missnöje.
Något var annorlunda i nyhetsflödet från demonstrationerna. Vid sidan av plakaten och mobiltelefonerna såg vi också så kallade light sticks, dyra, färgglada och blinkande LED-lampor som K-popfans viftar med på arenakonserterna. På gatorna spelades inte bara traditionell protestmusik om kamp och orättvisor, utan också kommersiell K-pop med satiriska omtolkningar.
Till tjejgruppen Aespas technoinspirerade hitlåt ”Whiplash” bytte man ut texten till ”Avgå, avgå avgå Yoon Suk-Yeol!". Folk hoppade i takt till ikoniska artisten G Dragons ”Crooked”, en rocklåt om meningslöshet och frustration.
För många är K-pop fulkultur, utskälld och nedvärderad. På gatorna skapar den en konsertkänsla som folk vill delta i
En av de mest populära låtarna i de festliga protesterna blev den kultförklarade K-popgruppen Girls’ Generations debutsingel ”Into the New World” från 2007. Låtens text om solidaritet och hopp ekade över gatorna. ”Vänta inte på något särskilt mirakel”, sjunger de nio medlemmarna. ”Den svåra vägen framför oss är en okänd framtid och utmaning, men vi får inte ge upp.”
Koreansk protestmusik och civila manifestationer har en lång gemensam historia. Från 1940 till 1980-talet var landet under auktoritär militärdiktatur, och under studentupproren på 1970-och 80-talen utvecklades ”folkets sånger” (minjung-gayo), en sångkultur oftast ackompanjerad av akustisk gitarr, som var kritisk mot tidens popmusik.
Från dessa tidigare gräsrotsversioner av protestmusik så verkar K-popen på Seouls gator skava. Vid första anblick tycks den vara just det kapitalistiska vita brus den svenska proggen motsatte sig. Enorma bolag med trainee-system, uttänkta fantasikoncept och perfekta idoler uppstöttat av ett enormt ”mjuk makt”-projekt uppifrån vittnar inte om en plats där politiska budskap skapas.
Dessa spänningar ställer frågor om hur politisk popmusik egentligen ser ut på 2020-talet. Här hamnar K-pops intima sammanblandning med internetkultur i centrum. K-pop har under en längre tid genljudit hos politiska aktivister både i och utanför Sydkorea. Fandoms, välkända för sin blandning av nationaliteter, genus och bakgrunder, har bidragit till digital aktivism, i allt från Black Lives Matter till att stödja Chiles presidentkandidat Gabriel Boric.
Men här finns ytterligare ett element av K-popens så intima koppling till protesterna i Sydkorea som belyser tanken om popmusik och politik på nya sätt. Det faktum att många av K-popfansen på plats är unga kvinnor som står längst fram i leden. Data från KT och Seoul City som baserar sina rapporter på mobilaktivitet visade att kvinnor i 20-årsåldern utgjorde 18 procent av deltagarna, medan kvinnor i 30-årsåldern uppskattades till 11 procent. Tillsammans omfattade de en tredjedel av folkmassan på plats.
Varför? President Yoon. Hans politik är inte bara konservativ generellt, utan också märkbart misogyn i en redan starkt patriarkal kultur. Tonårstjejer har under hans styre varit de mest aktiva i att opponera sig mot hans förakt för feminism, minoriteters rättigheter och ignorans inför diskriminering.
Tidigare miljöministern Yoon Yeo-Joon menar att de unga kvinnorna blivit katalysatorn för meningsfull förändring. ”De här unga kvinnorna är det riktiga hoppet för Sydkorea. De blandar sin kulturella identitet med sin politiska röst och experimenterar med kreativa och innovativa sätt att närma sig protestkultur”.
Snarare än regelrätt motstånd och våld så verkar K-popen uppmana till solidaritet, tröst och inklusivitet. När Girls’ Generation sjunger om att kliva in i en ny värld, så sjunger de inte bara om en allmänt inspirerande och hoppingivande framtid. De sjunger utifrån sitt perspektiv som kvinnor.
Soundtracket till protesterna i Sydkorea påminner oss om att inte stirra oss blinda på vad protestmusik bör vara. För många är K-pop fulkultur, utskälld och nedvärderad. På gatorna skapar den en konsertkänsla som folk vill delta i, ett skifte mer fundamentalt än själva sakfrågan om Yoons kuppförsök.
