Vi behöver litteraturen som en plats för omoral
I en bok får en man uttrycka att en kvinna är ful och äcklig
I David Szalays tacktal för Booker-priset säger han att litteraturens funktion är att vara stället att ta risker på.
I hans roman ”Flesh” beskrivs hur en ung man inleder en relation med en äldre kvinna. Hon är 42. Ynglingen i boken äcklas av henne. I den inre monologen beskrivs hon som gammal, ful, äcklig. För en läsare i samma ålder är orden inte smickrande. När jag läste boken kände jag mig ful. Den får mig att känna mig pervers då jag är hon.
Det mest sårande är inte att det står där i trycksvärtan utan att detta är en sanning för en person, han tycker så, trots att det är förbjudet att beskriva någon som ful. Det finns ett tabu inför skillnaden i skönhet; han får inte känna så, men han gör det och platsen för det är en roman. Szalay avtäcker lögnen om att alla är lika vackra. Den är en ekonomisk realitet, men sällan gestaltas krafterna som driver på den känslan. På ytan ser kraften bara ut som att alla kvinnor regelbundet får lust att köpa en partytopp, men under den opererar känslan att vilja vara vackrare. Attraktionens orättvisa känner såväl företag som kvinnor väl till.
Att hålla på med juridik inom litteraturen? Kom igen?
Szalays huvudperson har en misogyn blick. I världen utanför litteraturen ska han hålla käften med sin sexism, det är inte moraliskt att dela upp människor för deras yttre. Men i fiktionen får den typ av smärtsamma sanningar finnas, kanske bara där. De behöver få flyta upp någonstans och litteraturen är det perfekta platsen, för den är inte på riktigt. Den är faktiskt inte det. Men just det gör den viktig, platsen som inte är verkligheten där vi kan processa verkligheten. Risktagandets plats. Omoralens plats.
Utanför litteraturen ska moral råda, kränkningar ska regleras, brott ska straffas. Det är ett tecken på ett sunt samhälle. Att diskutera fiktiva världars moral i stället för den riktigas är ett tecken på maktlöshet. Det vittnar om kaos och degenerering. Att hålla på med juridik inom litteraturen? Kom igen? Det är fegt. Smärtan som beskrivs inuti litteraturen existerar bara utanför den. Riskerna måste ske på rätt plats och reglerna på sin plats.
Att det allt som oftast (som ett scoop) sägs att världarna nu glider in i varandra är ett problem. Premissen för litteraturen ifrågasätts, den att fiktion skapas ur verkligheten. Ja? Såklart. All litteratur är så. Till och med Gilgamesheposet är baserad på en verklig händelse.
I Sverige kallar en skönlitterär författare en ung kvinna ”fitta” i sin senaste bok. Det är inte vackert, men det är inte farligt att det sker. Det är farligt om det inte sker.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
Café Bambino
