Tribunalens premiär blir appell för yttrandefrihet
”Vem kunde tro att det skulle gå så här långt, så här snabbt?”
Uppdaterad 2025-10-20 | Publicerad 2025-10-19
”Pang i bygden” på Teater Tribunalen
Alla kan vara lugna. Det är inte Putin-propaganda som Teater Tribunalen bjuder in till med föreställningen ”Pang i bygden”. Om inte kritik mot Nato och DCA-avtalet ska stämplas som landsförräderi per se?
DCA-avtalet (defence cooperation agreement) ger USA tillstånd att bygga 17 militärbaser i Sverige, vars verksamhet vi inte ska ha nån insyn i. Amerikansk personal, deras anhöriga liksom leverantörer av materiel och annat ska inte lyda under svensk lag, inte ens när de rör sig utanför baserna. Till skillnad från alla andra DCA-avtal saknar det svenska dessutom förbehåll mot förvaring av kärnvapen.
”Frågan är ändå inte aktuell”, log Ulf Kristersson som svar, när ämnet kom upp i förbifarten. (Det är ju knappast så att DCA-avtalet har debatterats, än mindre fått nån folklig förankring.)
Den här veckan har Gripen-plan deltagit i kärnvapenövningar med Nato, vilket knappt blev en notis. Och Carl-Oskar Bohlin har anklagat Miljöpartiet, som insisterar på ett svenskt kärnvapenförbud, att vilja förstöra Nato ”från insidan”. Varför säger inte ministern för civilt försvar rakt ut att Mp är femtekolonnare, när ordet ändå hänger i luften?
17 baser innebär att 17 kommuner ska slåss om jänkarnas resurser. Landskapet kommer visserligen förfulas och mycket mark vill gå åt, lokalsamhället kommer ändra karaktär i grunden, men avtalet ger också arbetstillfällen och kan få bygden att blomstra.
Det är den här kommunala drägelfesten som Jan Käll har gjort fars av, i regi av Richard Turpin.
Ingen döljer sina egenintressen. Kommunstyrelsens ordförande (Sofia Colling) drömmer om att belönas med en ministerpost, medan hennes lättsmickrade kollega (Henrik Dahl) nöjer sig med att alltid vara till lags. ICA-handlaren Eskil och byggherren Magnus har dollartecken i ögonen. De spelas av Anna Maria Käll och Ann-Sofie Rase, som briljerar i denna fina ensemble.
Pjäsen är tankeväckande, men nästan väl snäll
Här finns också den gamla kvinnan Elvira (Anita Nyman), som blir av med sin mark. Och skolchefen (Carl Axel Karlsson) – visselblåsaren – som i den nationella säkerhetspolitikens intresse hamnar i nåt slags Guantanamo.
Det är knäppt och roligt, man blinkar med gamla töntiga folklustspel och fartfyllda lokalrevyer. Men den som hoppats på en käftsmäll blir besviken. Pjäsen är tankeväckande, men nästan väl snäll. Kanske för att det är svårt att göra satir av det som ligger i framtiden; satir är som mest verkningsfull när den ger sig på det man känner igen.
Även musiken är aningslöst behaglig, sångnumren är skönt dråpliga men något formlösa. Vissa scener saknar slut, medan andra är klockrena. Andra akten är ojämnare, men den bjuder på en stark igenkänning i lokalpolitikernas uppvaknande då katastrofen är ett faktum: Vad hände?! Det var inte så här vi ville att det skulle bli!
Scenografin är medvetet ranglig, väggarna svajar som en metafor för moder Svea som det befästa fjäskhuset, men blir också en bild av Teater Tribunalens framtid. Denna ovanligt bångstyriga scen fyller 30 i år. Man har mer publik än på länge, men är som alla andra beroende av skattepengar.
Det är de kronorna som Kristoffer Tamsons, regionpolitiker för Moderaterna, vill rycka ifrån Tribunalen. Expressen har vispat upp stämningen genom att ”avslöja” att Richard Turpin är nåt så originellt som moskovit på sin fritid. Därför ska hela teatern straffas och Turpin ska beläggas med informellt yrkesförbud.
”Var går gränsen mot det onda?” sjunger lokalpolitikern Bengt i en svag stund av insikt. Det är en fråga som även verklighetens politiker av alla kulörer borde fundera över. När Tamsons själv visade prov på ryska takter – bara de rätta åsikterna ska få pengar – sade hans socialdemokratiska kollegor inte ett ljud.
Snart sätter de väl sig ner och gör en lista på vilka uppfattningar som är godtagbara. Varför inte dra i gång en obligatorisk kurs i politiskt vett och etikett för alla som vill arbeta med kultur? De där 17 amerikanska baserna kan säkert bistå med ideologiska lögndetektorer för alla teaterarbetare som ska ingå i en uppsättning med produktionsstöd.
Det vi är med om nu, är bara början
”Pang i bygden” kommer med den där friska luften man känner när man öppnar fönstret i en övergiven sommarstuga. Men när applåderna och tjuten tystas ner för några ord av dramatikern Jan Käll efter föreställningen, är det inte roligt längre.
Det som borde vara ett klang- och jubeltal till 30-årsjubilarens ära blir av nöden en appell för den grundlagsskyddade yttrandefriheten. En akut uppmaning till motstånd men också för rätten att få vara en självständig människa.
Det här är Sverige, för i helvete. Vem kunde tro att det skulle gå så här långt och så här snabbt?
Det kommer mera, var så säker. Det vi är med om nu, är bara början.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &