Jag kan se att Norén ljuger om sjukdomen
I den nya dokumentärfilmen blir den stora dramatikern en människa bortom orden
”En poet är en röst som promenerar.”
I slutet av den nya dokumentären om Lars Norén, som följer hans sista 14 år i livet, ljuger han som svar på frågan om han tänker på sin KOL, lungsjukdomen han fick diagnosticerad 2010.
Regissören Bobo Ericzén som ställer frågan har under årens lopp blivit en nära vän till Norén som skakar på huvudet och svarar:
– Nej, jag tänker inte alls på det.
Hans ord förmedlar en lögn medan hans ansikte nästintill vibrerar av den faktiska sanningen.
Hur ska man säga till en som står en nära att det enda man egentligen tänker på är sjukdomens oundvikliga påskyndande av döden. I nödlögnen prövas vännen.
I den fyra timmar långa filmen ”Lars – filmen om Norén” får vi som betraktare delvis en nästan intravenös inblick innanför Noréns armering. Bobo Ericzén gjorde för några år sen en dokumentär om Norén som främst följde arbetet inför uppsättningen av hans tysta pjäs ”Stilla liv” (”Stilla liv – en film om skapandet av Lars Noréns verk som utspelar sig bortom orden”, 2022). Om den var mer av ett lugnt betraktande av en konstnärlig process är denna mer som att bevittna en väns sorgbearbetning i realtid. I mångt och mycket får vi se nedslag i en vänskaplig kärlekshistoria.
Verkshöjden är mer känslosam än intellektuell och som dokumentärfilm sett påminner dess känslostyrda klippning och överdådiga längd mer om experimentell konstfilm än om den public service-ska vördnaden inför ”den store dramatikern”.
Men det är också filmens styrka – osäkerheten kring vilken bild av Norén som Ericzén vill förmedla ger den en unik nerv. Den plockar ner Norén på jorden och får en att se människan bortom orden. Den skiljer inte mellan vad som är av stor vikt och av mindre vikt, efter döden prövas vännen.
Lika mycket som jag känner igen mig i Noréns försök att transkribera verkligheten, känner jag igen behovet av att drapera den i tyg
År 2008 var jag 25 år gammal och i en speciell form av övergångsålder, från ung och lovande till fördömd förtidspensionär, när jag läste den första av de tegelstenstunga dagböcker Lars Norén skrev fram till sin död.
Jag hade gått från att hopplöst försöka separera kropp från tanke i några år tills den kroniska sjukdomen i mig sa ifrån hårt.
Vardagens solitäritet skulle från och med då bli min huvudsakliga verklighet som gjorde vardagen till konst. Det kändes svårt.
Jag slukade den första dagboken och dess hantering av ”vardagens triviala upprepningar” som det står på bokens rygg. Det gjorde det enklare.
Enklare att formulera sig kring smärta och sjukdom som fick den att framstå som mer skönlitterär än faktisk.
Lika mycket som jag känner igen mig i Noréns försök att transkribera verkligheten, känner jag igen behovet av att drapera den i tyg. Löftet om skönhet i plaggets konstruktion i hopp om att det ska kunna förändra en utifrån och in.
Tänker på när jag blivit misstagen för att vara läkaren av andra patienter i väntrummet där jag just klivit in, mitt fysiska förfall sker i det fördolda under dolda knappar.
”Verkligheten var så stark att den blev dikt.”
Parallellt med att mitt eget känslospråk från ung vuxen till medelålders blivit mer och mer journalspråkkodat har Norén i sin dramatik försökt avveckla ett söndertuggat språk till förmån för ett mer outtalat. ”Jag skall gå till ett land dit orden inte når”, skriver han i dagboken 2010, några månader efter att han fått sin KOL-diagnos. Språket står i vägen för kroppen, ändå ska man försöka se på sig själv som en helhet.
”Andante” som har premiär på Dramatens lilla scen våren 2019 blir den sista pjäs Norén både skrev och regisserade och skildrar fem människor mitt i ålderdomens sista anhalt.
När en av skådespelarna under repetitionens gång måste bytas ut på grund av den nedsatta kognitiva förmåga som kan komma med åldern, ser jag Noréns ansikte nästan rämna i realtid.
Här kommer jag på mig själv med att tänka att Ericzén borde ha varit mer av en ”jobbig vän” och grävt lite mer i hur Norén som en tänkande människa står ut med att människors tankar med åren kan förmultna lika mycket som kroppen.
Jag tänker detta och inte långt därefter lyses filmduken upp av samma sms från Norén till Ericzén som dykt upp även i filmens första halva: “Kära Bobo, jag har covid ligger på St Göran Hör av mig sen Är dödstrött Älskar dig”.
Efterlevande har inga skyldigheter att bete sig korrekt
Vem är jag att komma med åsikter om att tänka mer objektivt kring hur man skildrar en människa som man älskar. Tänker på om jag själv skulle hålla en eulogi över en nära vän, skulle jag kunna sörja på rätt sätt och hålla mig inom strikta ramar?
Nej, jag skulle likt Bobo Ericzén citera hjärtslitande sms och inte veta var man sätter punkt. Efterlevande har inga skyldigheter att bete sig korrekt. Livet beter sig inte skönlitterärt.
Några år innan han går bort skriver Norén i sin dagbok att han köpt en kostym av designern Yohji Yamamoto att begravas i. Iscensatt in i det sista gör man vardagen till konst.
”Vi hoppas på skönheten för att vi har en hemlig knappt medveten föreställning om att den ska kunna förändra oss, och att vi ska kunna bli en del av den, transcenderas i den, förkroppsligas av den … Men det är inte skönheten utan hundar som äter oss.”
Lars Norén gick bort i sviterna av covid den 26 januari 2021.
Fotnot: ”Lars – filmen om Norén” har biopremiär i dag.
Konstpodd: I själva verket
