Som transperson blir jag offentlig frågelåda
Tvärsäkra politiker vet ofta inte de mest grundläggande sakerna
Folk slutar aldrig vara fascinerade av transpersoner. Egentligen är det inte så konstigt. Vi är levande bevis på att världen är mer komplicerad än man lärde sig som liten. Våra kroppar äcklar, skrämmer och häpnar. Men det är inte hövligt att fråga främlingar om vilka operationer de genomgått.
Jag önskar att jag hade kommit i kontakt med transpersoner tidigare i livet. När jag växte upp visste jag knappt ens att det fanns ett ord för vad jag kände. Transpersoner i medierna var oftast offer, fetischer eller skräckexempel. Både ”Family guy” och ”Den nakna pistolen” skämtade om att det värsta en man kan gå igenom är att av misstag attraheras av en transkvinna. På gott och ont är det andra tider nu. Ämnet har kommit upp igen efter att Dagens ETC rapporterade att Agnes Wold på ett riksdagsseminarium förra veckan påstod att sociala medier bidrar till att fler är trans idag. Och att transpersoner i viss mån skapas av vården.
"Och vi har ju sett otäcka människor som försöker grooma barn in i att byta kön", sade hon bland annat.
Under gymnasiet förstod jag tack vare vänner, filmer och tv-serier att det fanns en annan värld än att bygga en koja i garderoben. Det hade jag redan provat hela mitt liv. När jag till slut var redo att ta kontakt med vården var jag inte ett typiskt fall. Jag var inte stereotypiskt feminin. Jag var absolut inte säker, inte ens på min könsidentitet. Men jag litade på läkarna och kunde reda ut det med dem. Det var det bästa beslutet i hela mitt liv.
Utifrån hade det verkat som att jag mådde sämre av behandlingen. Jag började på antidepp och diagnostiserades med generaliserat ångestsyndrom. Troligen behövde jag båda dessa saker tidigare. Men de kom upp till ytan först då.
Mitt mående speglade det. Jag ser det som att en damm öppnades. När jag till slut kände mig mer som mig själv kunde jag äntligen börja hantera andra besvär. Man städar inte vardagsrummet medan källaren är översvämmad. Men tack vare stöd från vänner, familj och kollegor kunde jag hantera min utbrändhet och ångestsjukdom. Det är ändå tufft när allt i ens liv förändras. Utan stöd från närstående är det ännu värre.
Vi vet inte varför vissa är transpersoner. Jag tror aldrig att vi kommer lista ut det, lika lite som vi vet varför vissa blir homo- eller bisexuella. Men vi vet att transpersoner finns. Och kanske alltid har funnits i en form eller annan i hela mänsklighetens historia.
Kunskapen är ändå väldigt låg. Flera gånger har jag pratat med politiker som i medierna uttalat sig stensäkert om transpersoners plats i den offentliga debatten. För att sedan privat ställa basala frågor om vad trans är. I debatten om könstillhörighetslagen behövde jag alltid börja med att reda ut om folk förstod skillnaden mellan transvården och juridiskt kön, eller hur en utredning av könsdysfori ser ut. Det gjorde de sällan.
Ibland kontaktades jag av journalister som undrade om jag kunde berätta om hur lagen hade påverkat mig. Eller sätta dem i kontakt med någon annan. Alltså någon som i ett transfobiskt samhällsklimat vill beskriva bland det mest privata man kan gå igenom. Jag vill inte att andra ska riskera hatkommentarerna som jag har vant mig vid. Jag erbjöd mig att prata om lagen, vården och dess effekter, men att min process är privat. Då var vissa journalister inte längre intresserade.
Som transperson är man ofta i första hand en offentlig frågelåda. Det är naturligt med tanke på mitt engagemang, men privata frågor kom även innan jag engagerade mig.
Jag fattar grejen. Det gör jag verkligen. Berättelser gör det svåra enkelt. Men det känns exploaterande, som inspirationsporr. Som varje ny snyftdokumentär om hur modig man är som bara tar sig igenom livet. Målgruppen är cispersoner, inte transpersoner. Men folk brukar varken lyssna på eller dela det som är mer sakligt och nyanserat.
I en annan tid hade jag aldrig skrivit ett ord om hur och varför jag kom ut eller vad som står i mina journaler. Det finns många mycket mer intressanta saker med mig.
