Hon skriver för ett ”efter” i Israel och Palestina
Framtiden kommer att behöva Cecilia Uddéns blick på människorna
Minnet av 7 oktobermassakern kommer att eka i generationer i Israel.
Omkring 1 200 personer dödades. Två tredjedelar var civila. Dussintals var barn.
Hamas soldater och deras allierade från andra väpnade grupper mördade, våldtog, torterade, plundrade och tog gisslan. Det var en av vår tids grövsta krigsförbrytelser och eftersom angreppet systematiskt riktades mot civila måste det klassas som brott mot mänskligheten.
I sin nya reportagebok ”Allt har en smak av aska” (Bonniers) beskriver Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén reaktionerna bland sina vänner. Araberna var stolta, äntligen hade någon lyckats slå tillbaka mot ockupationsmakten. Israelerna var hämndlystna och struntade i hur många palestinier som nu skulle dödas. Tidigare fredsvänner blev oförsonliga. ”Nu hoppas jag att alla dör, bränns till döds på samma sätt som Hamas brände ihjäl människor i kibbutzerna”, säger en.
Grymheterna var ohyggliga, men den politiska logiken bakom angreppet är inte obegriplig. Efter sammanbrottet för Osloavtalet och den andra intifadan riktades omvärldens engagemang åt andra håll. Mellan 2007 och 2021 rasade fyra krig i Gaza. 6 000 palestinier och 300 israeler miste livet. Få brydde sig. Samtidigt åt nya israeliska bosättningar upp palestinsk mark. Uddén lyfter också fram att flera arabländer hade inlett en normalisering av relationerna till Israel under de så kallade Abrahamavtalen. Risken fanns de nu skulle lämna palestinierna helt åt sitt öde. Det status quo som bara innebar fortsatt ockupation och ett allt sämre förhandlingsläge måste därför brytas till vilket pris som helst.
Det blev skyhögt. Och det betalas av de egna civila. För varje död israel räknar vi nu 50 döda palestinier.
För första gången brydde sig den israeliska regeringen mindre om att rädda livet på sina kidnappade medborgare än om att förinta eller försvaga sina fiender Hamas, Hizbollah och Iran. Med massakern fick regeringen Netanyahu en förevändning för att förändra regionens maktbalans och en gång för alla förhindra en framtida palestinsk stat.
All den politiska och mänskliga sympati som israelerna vann för två år sedan har man i dag förbrukat. Om en viss förståelse kunde krystas fram för bombmattorna över tätbebyggd stadsmiljö, som oundvikligen innebar enorma mängder civila offer, så är det omöjligt när det gäller den avsiktliga utsvältningen av Gazaborna. Det senaste halvåret har opinionen vänt även i västvärlden, och regeringarna har följt efter. Land på land erkänner Palestina för att rädda det sista hoppet om en tvåstatslösning innan Israel har förintat varje sådan möjlighet. Palestinarörelsen har varit stryktålig, stått ut med demonisering som antisemiter och terroristkramare och fortsatt marschera och mobilisera Ännu en gång har Ship to Gaza mötts med israeliskt sjöröveri och Greta Thunberg har spärrats in och utsätts för en brutal behandling i propagandasyfte.
Men de har verkligheten på sin sida.
Vid ett torgmöte i Malmö lyssnar jag på den brittiske läkaren Nicholas Maynard, som under sommaren arbetade i Gaza. Han berättar om hur IDF-soldaterna tycks öva prickskytte vid matutdelningsstationerna: ena dagen bara offer med huvudskador, nästa dag bara bröstskador, tredje dagen bara ben. Det ekar av forna tiders jakt på undermänniskor under kolonisationen av Amerika, Australien, Afrika och ställer världsordningen i hård belysning. Liv är aldrig lika mycket värda. Lagar gäller bara de andra, rättigheter bara oss själva.
Det är lite spretigt, men skapar en bred och färgrik mosaik som står i motsättning till dagens svartvita ställningstaganden
I stora delar av världen står 7 oktober därför inte som en fruktansvärt brott i sin egen rätt utan som ett förspel till folkmordet på palestinier.
Cecilia Uddén använder inte själv ordet, utan hänvisar till andra. Jag var länge tveksam. IDF har oavbrutet begått krigsförbrytelser, men att ledande politiker och militärer i Israel har uttryckt sig groteskt skulle kanske kunna skrivas på det egna lidandets och den inhemska opinionens konto och betydde inte nödvändigtvis att syftet var att begå folkmord, resonerade jag.
Men tiden spelar roll för bedömningen. I januari 2024 ålade Internationella domstolen i Haag Israel att förhindra ett möjligt folkmord, bland annat genom att möjliggöra införsel av humanitärt bistånd. Eftersom det inte skett, utan läget sedan dess bara har förvärrats, måste man dra slutsatsen att det finns ett uppsåt att utplåna en stor del av Gazas befolkning.
Genom ögonen på sin kollega Sami Abu Salem, på plats i Gaza, skildrar Uddén krigets lidanden, uppblandat med egna minnen från alla år som korrespondent. Hoppet på 90-talet, äventyren som ung reporter, anekdoter och analyser om vartannat. Det är lite spretigt, men skapar en bred och färgrik mosaik som står i motsättning till dagens svartvita ställningstaganden.
Hon har sin hjärna hos Israels intellektuella vänster: en Gideon Levy, en Uri Avnery, en Yossi Beilin. Men hennes hjärta finns hos palestinierna på gatan, inte minst hos den frispråkige ”skräddaren i Gaza”, Farouk Shtewi, nu avliden av en infektion på flykt undan bombningarna. Hon skildrar deras vardagligheter, familjeliv, humor, åsikter, ger dem röst och identitet. Hennes credo är återhumanisering.
Det känns nästan som en hopplöst idealistisk hållning idag, när Israel förvandlar sig själv till en pariastat. När Donald Trump planerar ett nykolonialt maktövertagande som åter förvägrar palestinierna rätten att forma sin framtid. Och när nya generationer oundvikligen formas att hata och frukta varandra.
Uddén inser det själv, boken slutar i moll. ”Det kommer att ta mycket lång tid att kravla sig upp ur avgrunden där allt ha en smak av aska”, skriver hon.
Men hon berättar för framtiden. Den dag vapnen tystnat och det långa arbetet med att bygga fred kan börja kommer hennes varma blick på människorna att vara ovärderlig.
Café Bambino
