Det är omöjligt att hitta någon som ogillar Littfest
Annika Norlin springer iväg i panik
Från och med Sundsvall är det som att en knapp slås på, och alla blir så fruktansvärt trevliga. En man fnissar när han ser hur jag försöker tråckla in min dotters arm i hennes dräkt utan att bryta av den. Det visar sig att han har fem egna (barn, inte dräkter eller armar), i åldersspannet ett till sjutton. Varje gång har han och hans tjej sagt att nu får det räcka, men sen har de sett ett gulligt barn på stan och plötsligt minns de bara allt det underbara. Det är alltså inte omöjligt att deras barn nummer sex planeras just i detta nu.
Jag är på väg till Sveriges mest älskade litteraturevent, Littfest i Umeå, och dess tjugonde upplaga. Senast jag var i staden, för ett år sedan, var det VM i rally. Man hörde ibland ett hotfullt vinande ljud från bilarna någonstans i utkanten, och på torget stod renar man kunde klappa. Det var inte för rally-VM jag åkte dit, utan för att hälsa på min vän Ina som flyttat till Umeå för kärleken. Flytten var svår för vår umgängeskrets att smälta – alla är överens om att Ina absolut inte borde bo i Umeå, om någon hör hemma i Stockholm så är det hon.
De har blivit erbjudna att flytta till större och mer mässliknande lokaler – biljetterna säljer i regel slut så fort de släpps.
Men nu bor de små asen i en vindsvåning med bastu i lägenheten. Bastu! I lägenheten! Det är provocerande trevligt vilket också gäller staden som helhet, och Littfest i synnerhet. Jag vet redan när jag vinkar hejdå till fembarnspappan vid centralstationen att uppdraget är tydligt. Någon behöver sänka Littfest, och denna någon måste vara jag. Jag ska hitta de som har något dåligt att säga om denna omhuldade tillställning, helt enkelt eftersom sådana människor måste finnas.
Det blir snabbt uppenbart att uppdraget är svårt. Som Anna Andersson konstaterat på dessa sidor så satsar Umeå kommun överlägset mest på kultur i Sverige. Sådant ger, föga förvånande, resultat. Jag springer på Erik Jonsson, en av arrangörerna, i entrén till Folkets hus där festivalen äger rum, och han bekräftar avundsjukan som finns runtom i landet. Eftersom festivalen är en succé får de gott om finansiering och i princip fria händer. Han har varit med i femton av Littfests tjugo år, och sett den gå från ideellt drivet projekt till den självklara samlingspunkt den är idag.
Jag försöker försiktigt pröva tanken om det finns en risk att festivalen på något sätt blir sönderkramad, och han nickar och säger jodå, den oron finns. De har blivit erbjudna att flytta till större och mer mässliknande lokaler, eftersom biljetterna i regel säljer slut så fort de släpps. Men de har konsekvent sagt nej. Det är följaktligen storleken på Folkets hus som sätter ramarna för vad man kan göra och hur mycket folk som kan komma. Denna gång har man dock utvidgat konceptet, och en del event äger rum på gallerier och lokaler runtom i stan, som just denna fredagskväll dryper av regn och blåst.
Man vet att om Per Hagman hade bott i Umeå så hade han valt Lottas krog som sitt hak.
Jag går in i ett av de där gallerierna för att höra poeten Johan Jönson. I ett litet vitt rum där blöta vinterjackor packats tätt ihop läser han klassisk Jönson-dikt om att lyfta en kvinna på ålderdomshem, medan saxofonisten Mats Gustafsson står intill och spelar så att saliven rinner. Det är ryckigt och skavigt. Efteråt frågar jag artisten Mattias Alkberg, som stått i publiken, vad han tyckte. ”Bästa svensk sedan Norén”, säger han. Själv säger Jönson att han tyckte det blev lite mesigt. Jag hade kunnat säga att de bägge två är mycket bättre än vad Norén någonsin var, men det gör jag inte.
Jag drar mig tillbaka till hotellrummet för att byta blöja på dottern samt fundera på strategier. Uppdraget har fått en dålig start. Och det blir värre – medan jag är på rummet har min fru gått ner och beställt drinkar i hotellbaren. Bartendern har varit tveksam till om han kan göra en dry martini till mig, i och med att jag inte varit på plats. Han vill kunna ställa lite frågor om hur jag vill ha den – det är ju en så personlig drink. Vilket kanske är det gulligaste någon någonsin sagt, och jag blir rädd att göra honom besviken. Något bra svar på frågan har jag inte. Spriten är ren och trögflytande.
På lördagen har molnen skingrats. Jag undrar varför jag väljer ett samtal om Stockholm och Göteborg när jag är i Umeå. Kvinnan i stolen bredvid mig antecknar noggrant. ”Klassisk flanörroman”, skriver hon om Per Hagmans ”Johannes och jag”.
Samtalet om städer glider av naturliga skäl in på Umeå. Både Hagman och Lydia Sandgren har noterat och förtjusts av den lilla symaskinsbutiken som finns i stan, medan samtalsledaren Annika Norlin, som bott länge här, aldrig har lagt märke till den. Alla är överens om att Lottas krog är underbar, och även jag kan intyga det. Man vet att om Per Hagman hade bott i Umeå så hade han valt Lottas krog som sitt hak. Som ni hör, det är ett trevligt scensamtal. Därför borde det inte vara förvånande att alla tre vägrar svara på min fråga när jag efter att applåderna mattats av försöker få dem att säga något dåligt om Littfest. Annika Norlin springer därifrån i panik. Lydia Sandgren säger att den där vinkeln kommer bli svår. Per Hagman säger att han hatar bokmässan. I Göteborg alltså. Han vägrar åka dit av princip.
Jämförelsen med Göteborg är vanligt förekommande, och tjänar väl egentligen varken Bokmässan eller Littfest. De är olika slags monster. Men det är svårt att komma ifrån att Littfest har något mer inbjudande över sig, som mässhallarna vid Gothia Towers saknar. Man har lyckats behålla en småskalighet, och samtidigt locka stora författare.
En man i publiken smyger upp bakom en pelare för att Lundkvist inte ska märka att han fotograferar.
Förutom det faktum att jag precis förnedrat mig inför tre tongivande kulturpersonligheter har jag dessutom återigen misslyckats. I ren desperation hugger jag tag i serietecknaren Tommy Sundvall som sitter och signerar ”Mina drömmars mack” vid Galagobordet. Vi umgicks lite sporadiskt i Varberg då vi bägge hade stipendievistelse på Lasse Didings så kallade Leninland, där Sundvall arbetade på boken som han just nu signerar. Dessutom har ju Aftonbladets litteraturprisjury faktiskt gett honom vårt litteraturpris, så om inte annat tänker jag att han av ren jävla artighet kan tänkas ställa upp. Men han skakar på huvudet, och jag börjar gå därifrån. ”Eller jo förresten”, hör jag bakom mig. ”Jag har inte fått någon programpunkt. Skriv det”.
Äntligen! För i helvete Littfest, ge Tommy Sundvall en programpunkt!
På O’Learys skriker en i Gais-gänget ”fittunge” till någon i AIK-gänget när hemmalaget gör sitt avgörande (och felaktiga) mål. Grupperingarna sitter oroväckande nära varandra. Jag fylls av en varm förtröstan – vissa saker är beständiga var man än kommer.
Aftonbladets notoriskt folkskygge serietecknare Pontus Lundkvist gör ett undantag och medverkar i offentligheten på Folkets hus. Jag har funderat på honom mer än jag vill medge. Länge när han skickade sina serierutor till oss på redaktionen var mejlet utan ämnesrad och hälsningar. Man antog bilden eller inte, och kommunikationen var obefintlig. Det kändes mystiskt och lockande. Med tanke på att det finns ungefär fyra personer med integritet i Sverige bör man väl vara tacksam för dem, men när jag ser honom på scen känns det slösaktigt att en sådan personlighet berövas folket.
Vi står under lysrör, med halvätna pizzaslicar som svalnat på brickvagnar.
Hans närvaro är respektingivande – Nick Cave är jämförelsen som dyker upp i huvudet. Medan Louise Weibull försöker ställa frågor kryper han runt på scengolvet eller går ut bakom kulisserna. Ett scensamtal är nästan aldrig osäkrat – men detta är det. En man i publiken smyger upp bakom en pelare för att Lundkvist inte ska märka att han fotograferar. Jag är mindre smidig, och Lundkvist hinner sätta upp händerna för ansiktet.
Till skillnad från dysterkvisten Nick Cave är däremot Lundkvist extremt rolig, och nu ska jag försöka återge ett exempel på det. Han pratar om vikten av att kunna förändras och anpassa sig (tror jag). Säg att man är bokstaven o i ordet ”boll”, resonerar han. Och man trivs jävligt bra med det. Man står bergfast i sin roll som bokstaven o i ordet ”boll”. Men tids nog börjar bokstäverna runtomkring en förändras. ”B” vill till exempel vara ”s”. Och snart är man bokstaven o i ordet ”snopp” i stället. Det är så roligt att jag skrattar nu, medan jag skriver.
Lätt duggregn mot kvällen. Det ordnas ett pub crawl som håller sig några få kvarter kring Folkets hus. Den entusiastiske guiden Viktor Krutrök är dock så övertygande med sin glappande mikrofon att jag helt köper det tillkämpade temat ”Norrlandscharter”: att vi i själva verket rör oss mot Piteå, och att de små gångbroarna i Döbelns park egentligen går över Luleälven.
Ett av stoppen är pizzerian Ronyas. Där läser Alva Danielsson en text om skogen och skogsbruk, samtidigt som hon ackompanjeras av en fiol. Och precis där, just då, vet jag att uppdraget har misslyckats. Det finns inget dåligt att säga om Littfest. Vi står under lysrör, med halvätna pizzaslicar som svalnat på brickvagnar. Jag har ställt mitt ölglas på kanten av salladsbuffén, och framför Jack Vegas-maskinerna läser Danielsson sin otroligt vackra text som samtidigt skälver av ilska mot bolaget SCA:s avverkningar. Detta är omöjligt att inte älska. Jag väntar nu bara på klartecken från Ina, sedan bosätter jag mig i hennes bastu.
Jack Hildén är författare och vikarierande biträdande kulturchef på Aftonbladet.
