Så blev att äga den enda rätta livsstilen
Liza Jakobssons avhandling ”Hitta hem på marknaden” ger spännande ledtrådar
Vem behöver tak över huvudet? Inte alla, om vi ska tolka de senaste årens bostadspolitiska förslag. Vänsterpartiet fällde visserligen den socialdemokratiska regeringen i protest mot marknadshyror för lite drygt fyra år sedan, men i övrigt fortsätter hyresgästernas ställning att försvagas.
Hyrorna har höjts dramatiskt i takt med inflationen, och i fjol började Moderaterna montera ned ett av hyresgästernas sista trygghetssystem: besittningsskyddet, som ska skydda hyresgästen från att bli vräkt. I vanlig ordning pekades de gängkriminella ut som orsaken. Fastighetsägaren skulle få ”utökade möjligheter att säga upp människor som begår brott och skapar otrygghet i närmiljön” och hyresgästen har nu en ”skyldighet att bevara tryggheten inom fastigheten”.
Varför det är tryggare att låta kriminella, och för den delen deras familjemedlemmar, bo på gatan, förtäljer inte lagstiftningen. En sak är i alla fall säker – ett uppluckrat skyddssystem drabbar alla hyresgäster, inte bara de som ingår i den diffusa benämningen ”gängkriminella”.
Genom att politisera det till synes opolitiska visar hon på vilka sätt privata aktörer varit delaktiga i att förändra synen på boendet
Samtidigt blir kön till den kvarvarande allmännyttan allt längre, så den som väl är vräkt kommer inte att ha någonstans att vända sig. Vad gör då oppositionen mot denna påtagliga bostadsbrist? I stället för att problematisera bostadsmarknaden riktar Socialdemokraterna sin uppmärksamhet mot hyresgästerna. Lawen Redar föreslår, med stöd av Magdalena Andersson, att eftersatta områden ska rivas. Människorna som bor där får helt enkelt tvångsförflyttas. I de fall det fortfarande finns några billiga hyresrätter kvar ska akademiker ha förtur till dem.
Mot denna klassfientliga bostadspolitik går det att hålla upp idéhistorikern Liza Jakobssons nyutkomna avhandling. I ”Hitta hem på marknaden: Den finansialiserade hemägarideologin i Sverige och Estland 1970–2007” undersöker hon hur kommersiella aktörer har påverkat vår syn på hemmet. Tidigare forskning i ämnet, av bland annat Nils Edling, har visat hur den ägda bostaden redan i begynnelsen fyllde ett politiskt syfte, nämligen att ”den som äger hem och jord aldrig skulle gå emot sina egna intressen och bli socialist”.
Sedan 70-talet har privatiseringen av bostadsmarknaden intensifierats. Forskare som Irene Molina har pekat på hur nyliberala reformer lagt grunden för dagens bostadskris, bland annat genom att gynna ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter, och genom att gradvis dra tillbaka subventioner för statligt bostadsbyggande. Resultatet av en sådan politik går bland annat att se i hur skuldsatt svenska folket blivit. Under perioden 1980–2020 har hushållens skuldkvot, alltså våra skulder i relation till vår disponibla inkomst, ökat från 93 procent till 184 procent. Den största delen av skulderna, 82 procent, består av bostadslån.
Liza Jakobsson väljer i sin avhandling att se hur hemägarideologin – idén om att det bästa vi kan göra är att äga våra hem – inte bara vuxit fram genom politiska reformer. Genom att politisera det till synes opolitiska visar hon på vilka sätt privata aktörer varit delaktiga i att förändra synen på boendet. Om det ägda hemmet kommit att betraktas som det allra mest önskvärda sättet att bo, är det alltså ingen naturlag. Det är snarare ett skapat begär, uppfunnet av kommersiella aktörer i syfte att tjäna pengar.
En sådan aktör är banken. Under 70-talet var ägandet av hemmet kopplat till idén om en strävsam småsparare. Från Sparbankens håll framhölls ett ideal där den som skötte sin ekonomi så småningom skulle kunna flytta till ett litet hus med familjen. Skiftet från hyreslägenhet till att äga ett hus beskrevs som en del i en personlig utveckling, och den ägda bostaden kopplades ihop med andra tidstypiska ideal: bildning, gemenskap och ett gott familjeliv.
Mot slutet av decenniet började synen på konsumenten att omförhandlas. Ägandet av en bostad laddades med nya värdeord. Det är nu inte bara ett rationellt beslut att ta ett bolån, utan också ett emotionellt. Bostaden börjar kopplas ihop med drömmar och begär.
Under 80-talet började Sparbanken rikta sig mot en ny målgrupp: den stressade storstadsbon. I en broschyr från Första sparbanken syns ett foto på en affärsklädd man som tränger sig in i en full tunnelbana. Rubriken lyder: ”Banken som lever samma liv som du”. Från att bolånet främst syftat till att flytta från lägenhet till hus, skulle nu lägenheten också börja krängas. En ny marknad öppnades upp: bostadsrätten.
Segregationen ska alltså inte bara förstås som en olycklig konsekvens av en privatiserad bostadsmarknad, utan som en avsikt
Samtidigt sker ett annat skifte. 1984 införs fastighetsmäklarlagen, som innebar att den som förmedlar bostäder ska ha utbildning och examen. Mäklaryrket professionaliseras och kommer sakta men säkert bli ytterligare en aktör som påverkar synen på hemmet. Bland annat genom att framställa hyresgästen som passiv, någon som ”bara får” en lägenhet, i motsats till bostadsrättsägaren som tar aktiva beslut för sitt eget bästa. Mäklaren konstruerade bostaden som en dröm och framhöll på samma gång sig själv som förmedlare av bostadsdrömmarna, med Liza Jakobssons ord.
Här synliggörs upptakten till dagens syn på bostaden. Liza Jakobsson visar hur bostadssajten Hemnet växte fram, och hur hemmet började kopplas ihop med idén om livsstil. Konsumtionen blev inte bara ett sätt att visa vad man har, utan också vem man är.
Parallellt med individualiseringen av bostadsmarknaden växer segregationen fram. I avhandlingens kanske allra mest intressanta parti undersöks mäklarnas interna kommunikation, genom Mäklarsamfundets personaltidning Förmedlaren.
I ett nummer från 1994 skriver Mäklarsamfundets kanslichef och vd Lars Kilander att han hoppas på en framtid med ökad segregation på bostadsmarknaden. ”En effekt av den här kommande omvandlingen är att segregationen ökar. Detta innebär att människor med likartade ekonomiska förhållanden kommer att bo områdesvis i större utsträckning än tidigare. (...) Segregationer, dvs. kategoriboende och inflation är något som fastighetsmäklare bör älska, men det ska man inte säga högt. Det betraktas som fult att eftersträva.”
Segregationen ska alltså inte bara förstås som en olycklig konsekvens av en privatiserad bostadsmarknad, utan som en avsikt. Att människor vill bo med likasinnade skapar en rotation på marknaden som passar utmärkt för de som vill sälja bostäder. Men när segregationen sedan är ett faktum, och de som har råd flyttar in i lägenheter bredvid andra med samma klasstillhörighet och hudfärg – så kallad white flight – upphör plötsligt marknadens, och politikernas ansvar.
I stället är det hyresgästerna som får bära skulden. Den finansialiserade hemägarideologi som Liza Jakobsson beskriver uttrycks i dag genom beskyllningar av hela områden och de som bor där. För ett par år sedan avskaffade riksdagen Ebo-lagen, som innebär att asylsökande får bo var de vill. Nu blir de i stället av med dagersättningen om de flyttar in ”i ett utpekat område med särskilda socioekonomiska utmaningar”. Snart kommer sådana skrivelser kanske ändå te sig meningslösa – om Socialdemokraterna får bestämma så ska hela rasket rivas. I Moderaternas partiprogram föreslås samtidigt att partiet ska skapa fler vägar till ägt boende.
Politikerna bryr sig egentligen inte nämnvärt om huruvida hyresgästerna är asylsökande, kriminella eller bara fattiga. Problemet är främst att de är dåliga konsumenter.
Genom att vräka hyresgäster öppnas nya marknader upp för som äger fastigheterna och säljer dem, de som lånar ut pengarna eller som köper upp lägenheter som ett sätt att säkra kapital. Och så fortsätter karusellen. Vissa tjänar pengar på segregationen. Men det är aldrig de som behöver ta ansvar för konsekvenserna.
Café Bambino: Pedofilpizza och en alien i Kanye Wests kropp
